Beslutet från Överklagandenämnden löser inte konflikten. Det kan bli intressanta sammanträden med stiftsstyrelsen i Härnösand och dess missnöjda ledamöter. Till skillnad från Nederländernas regering, som avgick sedan missförhållanden tillbaka i tiden avslöjats, sitter nog ledamöterna kvar. Posk-pingstpastorn också. Socialdemokrater brukar inte avgå. Det verkar som krattat för partipolitiskt obundna grupper och ÖKA ligger nog väl till. I relation till SAP blir det då ”same but different”. Den som lever får se. Men stiftsstyrelsen i Härnösand har problem. I stiftsstyrelsen ingår Eva. Och på kansliet har stiftsdirektorn slutat.
Jag funderar över konsekvenserna av nämndens beslut. Omskrutet var ju att ”ämbetet” hädanefter skulle vara ”vigningstjänsten” och innefatta biskop, präst och diakon. Måste biskopen först förklaras obehörig och sedan avskedas (med bättre eller sämre villkor), måste detsamma gälla för alla i vigningstjänsten väl?
Den ämbetssyn bröderna Klas och Per Hansson gör sig till talesmän för, kan jag omfatta med viss sympati. Det finns ett aber. Detta är inte den ämbetssyn som Per Erik Persson omfattade, han som gav oss ”vigningstjänsten”. Med detta nya begrepp kombineras emellertid mer ståtliga biskopsvigningar än tidigare. Det finns en liturgisk strävan, som mer är jakt efter en vacker yta än ett sökande efter ämbetets djupa hemligheter, de Gud lagt in i sin egen ordning. Kan det vara så, att just de utstofferade biskopsvigningarna skapat ett intryck att detta är något förunderligt och märkligt när det egentligen bara är en del av vigningstjänsten (om än med några specialiteter)? Jag prövar tanken om vi ser en perversion: Lex orandi, lex credendi. När det är mycket ståt och yta så tror folk, att det innehållsligt också är så även om vi vid varje biskopsvigning i Svenska kyrkan ser frukterna av riggade val och detta på ett sätt som strider mot Kyrkans gamla övertygelse, att biskopsval i måste vara fria och på intet sätt en arena för partier och partiers intresse.
Hur var det Per Hansson skrev i Torsdagsdepressionen den 30 september?
”Varken kyrkoherdar eller biskopar ska behöva fundera om de är på nåder.” Hur eller hur är det väl ändå så det är. Gå i kyrkan nu på söndag, söndagen Septuagesima, och kolla själva! Eller meditera över alla våra riggade biskopsval. Någons nåder är biskopar på… Face Realities!
Stiftsbiskoparna är rädda för Antje, sägs det. Hon blir arg. Nu vet de i varje fall, att de står ensamma när det blåser. Så är det på fjälltopparna. Armfeldts karoliner visste det också. När kommer biskoparna påpeka, att Antje blivit folkpensionär och borde ta konsekvenserna av detta? Så oersättlig är ingen ärkebiskop vad än ärkebiskopen själv fått för sig. Men, som sagt, den yttre prakten kan lura vem som helst…
Vad gör stiftsstyrelsens politiska majoritet? Alla (en c undantagen) var med på tåget. Hur är det nu? Prövar styrelsen det arbetsrättsliga i annan form? Vad säger Posk-pingstpastorn? Och vad sägs i det stats- och kyrkobärande socialdemokratiska partiet? Ska ledamöterna avgå? Det tror jag inte. Eva räcker ut handen. Men har samarbetet inte fungerat tidigare, tror någon att tappra politiker ger slaget förlorat nu?
Socialdemokrater avgår inte. Vi lever inte i Nederländerna, för att upprepa sig. Kyrkovalet i Härnösand kan bli något särskilt i år. Och det som hänt kan motivera att anställningsfrågorna vad gäller vigningstjänsten tas upp igen. Torsdagsdepressionens ledarredaktör Eek uppfattar beslutet som ett styrkebesked för Svenska kyrkans episkopala konstitution. Han leker nog anglikan. Det episkopala är medvetet nedtonat i Svenska kyrkan. Biskoparna är inte självskrivna ledamöter av kyrkomötet och det var på ett hår att de självklart skulle vara stiftsstyrelsernas ordförande. Ordförande i arbetsutskotten är de inte om de inte väljs. Snacka går ju.
Nu går vi tillbaka till Antje, hon som menade att Eva borde gå och sannolikt nu låtsas som att det regnar och att hon, Antje, har goda råd att ge. De andra biskoparna sitter nog och darrar i avgrundsdjupet och talar med varandra som rumpnissar: Voffor gör di på dette viset?
Deklarationen för en starkare demokrati undertecknades.
Jag försökte förstå hur det kom sig att Antje undertecknade för Svenska kyrkans del. Svenska kyrkan är en demokratisk folkkyrka. Saken gällde demokrati. Men den demokratiska processen, där deklarationen gnuggats i kyrkostyrelse och kyrkomöte, har vi inte sett. Nu kanske deklarationen är så menlös att det inte hade behövts. Men några åtaganden ska man stå för – och om sådana fattas väl just demokratiska beslut, inte beslut uppifrån, beslut undertecknade av ärkebiskopen. ”Hierarkin för demokratin” – hur känns det?
Tills jag blivit rättad ser jag deklarationen som översåtarnas piruetterande och inte som något annat. Finns det då inte skäl att slå vakt om demokratin? I högsta grad. Det är därför jag frågar efter de demokratiska formerna för antagande av en deklaration om demokratin och undrar, om det nu är demokrati vi talar om, varför inte kyrkomötesordföranden Karin Perers i stället skulle ha undertecknat. Nåt lurt är det.
I Sverige var demokratins förutsättning vitala folkrörelser och en uppsjö av dagstidningar med ledarredaktioner, där chefredaktörerna tänkte och skrev själva. Det betydde en mångfald ämnen. Nu ser jag att basen för de demokratiska diskussionerna har smalnat. I tidningskoncernerna är det samma ledare i flera tidningar för att inte tala om att det är samma nyhetspådrag med samma tema och vinklingar i all media. Någon spin-doctor har spunnit på. I alla medier får vi veta att diakonen i Equmeniakyrkan har nuppat med Julian Assange – eller tvärtom. Det är lite sorgligt alltihop. Det som hände, konsekvenserna av vad som hände och blotta faktum att av alla böcker som publiceras är det Ardins bok som ska få genomslag, inte Mats Åmarks grundliga bok om förintelsen, vilket annars inför en dag som denna kunde vara motiverat.
I ett kulturklimat som vårt hotas demokratin men på ett mycket mer komplicerat sätt, tror jag. Demokratins förutsättningar, det bildade folket med klarsyn att demokratin är något kvalitativt annorlunda än majoritetsdiktatur, är i vår tid helt bortröjda. Återstår valdagar då de disciplinerade ska göra vad de blivit tillsagda. All offentlig akt utgår från folket, men få vet vart den därefter tar vägen. När jag gick i folkskolan kunde jag namnen på riksdagsledamöterna från Kronobergs län. Nu klarar jag inte att göra reda för den saken. Men jag vet vad statsråden från Kronobergs och Kalmar län heter och ett par av deras barn!
När Antje undertecknade deklarationen sattes plötsligt strålkastarljuset på att undertecknandet beskrev en helt annan, icke-demokratisk, struktur. Hierarkin klev fram för att plädera för demokrati. ”Demokrati får aldrig tas för given” avslutades deklarationen med. Vad betyder det? Och om vi skulle fråga Antje om åtagandet som gjorts – ”Vi värnar alla människors lika värde, de grundläggande fri- och rättigheterna och rättsstatens principer och tar avstånd från diskriminering, extremism, främlingsfientlighet, korruption och rasism” – vad innebär orden inställda i Svenska kyrkans kontext? Talet om alla människors lika värde är en felöversättning av ordet ”dignity” och vad är det för extremism Svenska kyrkan tar avstånd från? Nog är det understundom extremt att vara kristen, kan man tänka. För att inte tala om hur nödvändigt det är att diskriminera då och då. Eller vad säger Svenska kyrkan, som i sin kyrkoordning infört diskriminerande bestämmelser mot dem som tänker som Svenska kyrkan tänkte i en viss fråga – och tänkte om först när Riksdagen beslutat helt annorlunda än vad Kyrkomötet ville, varpå Kyrkomötet tänkte om och ville vad Riksdagen ville, samt uppfattade detta som Guds vilja. Nu citerar jag Gustaf Wingren: ”Att tro betyder att trotsa.”