Vilka är de mest sköra? Tydligen de som levt 91 eller 95 år och hamnat å hemmet. De ska skyddas med vaccin. Eftersom de blivit internerade är kanske deras utsatthet inte alldeles ohanterlig? De har visserligen spriten inlåst i ett annat rum om vi ska tro den gamle mannen, men sådant kanske går att lösa? Och kan man på ett vettigt sätt få fram syrgas, finns det hopp om livet också om Covid-19 slår till. Det måste väl vara som det är i Finland: sjukvårdspersonalen/omvårdnadspersonalen måste vaccineras först för den får inte slås ut.
Det mer obehagliga i den militära utbildningen var övandet av befäls agerande på skadeplats, situationen att jag av alla skulle bedöma vilka skador som först skulle föras till vård och vilka som var så illa skadade att de var bortom räddning. Det var alltså fel att satsa på de värst medfarna. Säga vad man säga vill om denna obehaglighet, men instruktionen behöll jag och hade nytta av vid ett par tillfällen, när jag var bland de första på en olycksplats. Jag tog, som man säger, befälet, styrde och ställde och det mesta blev nog rätt. Vid ett tillfälle kommenterade polisen saken i tidningen och sa, att några medtrafikanter hade gjort allt mönstergillt i väntan på polis och ambulans. Men det ändrar inte faktum, att då och då måste beslut fattas som gäller liv eller död. Har vi nu fått en klass beslutsfattare som inte håller klass när det verkligen gäller, dvs inte kan prioritera eller tänka flerdimensionellt?
Det är då jag efter konsultationer kommit fram till att den mest sköra gruppen är några helt andra än de uråldriga, nämligen ungdomarna. De unga är utsatta och berövas det som skulle ge dem det sociala sammanhang som bär. Konfirmandläger t ex. Ungdomsmöten. Hängande i klasar på ett rum. Sådant kan skapa den vänskap som håller livet igenom på det där konstiga sättet, att efter år med barn, kan vuxna koppla tillbaka till några gamla kompisar, gemensamma minnen och skapa nya. Ungdomar som sitter isolerade på grund av lockdown berövas något som inte kan ersättas digitalt. De missar mer än ett år av kamratfostran och – i det kyrkliga – de missar en väldigt stor del av den utbildning som ligger i att leva Kyrkans liv. Jag tänker konfirmanden, som skulle konfirmerats i våras på det rätt storslagna sättet och så blev det föga och lika föga med det kyrkliga ungdomsarbetet – för att inte tala om gudstjänsterna. Det är inte bara ett förlorat år. Det är en inskolning i Kyrkans liv och ungdomars livlånga gemenskap som går förlorad. Julfesterna, som gav julglädje i större sammanhang, är inställda. Det mesta är faktiskt på ett tröttande sätt inställt i det kyrkliga. Vad gör vi då? Väntar på bättre tider?
Jag låter dyster för jag vet hur det i lyckliga fall kan vara med kyrkliga ungdomar och jag tror mig veta, att neddragningar har ett högt andligt pris.
Jag låter dyster eftersom jag är dyster.
Det svaga kyrkolivet tål inte allt det destruktiva, som nu övergår kyrkolivet.
En församling som inte församlas, föröds.
Det finns i detta sammanhang inget stillastående läge. Antingen går det framåt eller bakåt. Snacket om att vi inte ställer in utan ställer om, är snack. Om till vad – ifall, dvs OM, vi kollar utfallet?
Det gamla slagordet håller ännu: Agere contra, ”gör tvärtemot” eller ”gör motstånd” eller ”stå emot”. Det är så människor blir oemotståndliga. Tvärviggen har sin charm och än mer: sin viktiga funktion.
Kanske ska jag perspektivskifta utifrån den tanke som slog mig i går. Det är roligt när man får höra att ett barn fötts men det är faktiskt roligare när man får höra att någon dött. Så tänkte jag – men rättade mig omedelbart. Roligt är kanske ett i sammanhanget mindre lämpligt ord. Men underhållande eller engagerande?
Ett barns födelse drar förhoppningsvis upp linjer till en framtid när jag inte ska följa det barn som blivit vuxen. Jag kan nära förhoppningar och öva förböner. De som dött är av trenne slag: de som fört något till mitt liv, bidragit helt enkelt, de som lämnat mig helt oberörd och de som fyllt uppgiften att vara en fiende i den lagom stora mängd jag behövt.
Några enstaka exemplar i denna mängd fiender, själva delmängden, hade jag inte förstånd att uppskatta när de levde (och jag kan tänka att i detta oförstånd dolde sig faktiskt förstånd…) Annars tänker jag är den j-vlen (juvelen! vad trodde ni?) död nu. De som lämnat mig oberörd därför att jag inte haft något särskilt med dem att göra, noterar jag. Men de andra! Nyheten att de gjort vad de aldrig tidigare gjort – dött – förlöser minnen, repliker, upplevelser, eftertänksamhet och skratt.
Också här borde vi alltså tänka och handla tvärtemot. Inte bara så där fint och kristligt som att ”det bästa återstår och att jag ska dö för att leva, förlossas ”– för så är det säkert. Men så att vi lever med våra döda, tar vara på dem, förvaltar något av vad de lämnat kvar åt oss. Det kan betyda ansvaret att hålla efter översåtarnas skönljugeri, det skönljugeri där någons ”integritet” kan prisas när han är död, men som var besvärande omständigheter när han levde, eftersom han visste på vem och vad han trodde och ville vara denna insikt trogen. Jag säger inte mer. Jo, ett: Agere contra.
Nu önskar jag denna Epifania er alla en trevlig coronatid. Är det coronatid kan den väl i alla fall önskas vara trevlig, för vad är motsatsen. Otrevlig?
Krita över husets dörr:
+20+C+M+B+21+
Men min krita har försvunnit…