Jag överfölls av en decemberkänsla, dvs ”snart är det jul”-känslan. Kortare dagar, gråljuset, kanske lite snö i luften (nej, det var regn!) och en viss allmän förväntan. Jag har lärt mig att det finns två advent. När Han kom, dvs det vi firar i julens stora mysterium, och när Han kommer, dvs när världens tid är förbi. Vi ska tacka för den första och vänta på den andra, har jag lärt mig. Det kan väl vara i sin ordning, men det är i så fall fråga om vaksamhet i båda fallen. Jag vakar/vaktar så att jag inte missar vad den första ankomsten åstadkommit och åstadkommer i mitt liv och jag vakar/vaktar för att avslöja vad som sker i det som synes ske. Ond makt är å färde. Inget annat är utlovat. Jo, Hjälparen också!
Nu låter jag trots Hjälparen kanske skrämmande? Det var inte min avsikt. Jag är mer förvirrad. Vi lever i pandemins tid, det pratas mycket klerikalt och frikyrkligt skit, men jag hör inga djupa analyser huruvida Gud har någon särskild mening eller något särskilt budskap i denna pestens tid. Borde jag inte utmanas till omvändelse – jag och alla andra? Är inte insikten om livsfara något att, som min vän brukade säga, ”resonera förnuftigt om”?
Jag kan inte på rak arma minnas, att någon av cheferna för stiften egentligen sagt något som avslöjat, att de i tider som dessa på ett särskilt sätt har tumme med Gud. Pastor Alm ska vi inte tala om. Jag tror att han och Antje användes som alibi för gudstjänstdestruktion – alltså hängande på tv-skärmar (lite bakom) när Amanda Lind avrådde från gudstjänst”besök”. Detta syftade djupare sett till att maskera det grundlagsstridiga i kulturministerns agerande. Staten har inte ett dugg med våra gudstjänster att göra. Det slog högsta domstolen i USA fast – och Martin Tunströms ledartext Värna rättigheter också under pandemin publicerades både i Barometern/OT och Smålandsposten. Ska det till en ledarskribent för att få fram detta budskap? Vad har vi då stiftschefer till?
https://www.barometern.se/ledare/varna-rattigheter-ocksa-under-pandemin-fb70713f
Nu trodde redaktören Tunström inte att det finns dolda ambitioner hos regeringen att riva ned fundamenten för den svenska rättsstaten. Jag menar att det är värre än så. Det finns inga ambitioner alls, det bara happar sig. Så konstitutionellt svag är nationen, att min gamle folkskollärares visdom bara bibringats en numera liten och åldrad skara. Få kan fromsint säga till statsrådet: ”Du ska ge Fan i min gudstjänst”, vilket är att säga ungefär som biskopen i Strängnäs, han som sa ”Jag gifver liturgiam Fanen!”
Jag säger inte att vi ska tramsa med Covid-19. Vi ska inte släppa all reflektion heller. Kan folk trängas på stormarknader, kan folk sitta smittsäkert i stora kyrkorum. Det kräver bara att platser markeras och att någon kollar när det är fullt. Det är inte konstigare än så. Om några måste avvisas? Bara fäskallar kan finna det förvånande. Detta är regeln överallt. Det är regeln den sista dagen också. Läs på om de visa och de fåvitska jungfrurna om ni inte fattat. (Mt 25)
Nästa år är det kyrkoval. I februari ska det enligt förljudanden komma ett material för att stimulera valdeltagandet. I budskapet ska det vara ökad tyngdvikt på kyrkans sociala arbete. Färre budskap, korta texter ska väcka känslor och för detta ädla ändamål ska de betydande kyrkliga insatserna redovisas. Se så duktiga vi är och alls inte så som ni tror därför att ni – ja, vad då? Varit i kyrkan själva? Vi frontar sjukhuskyrkan och betonar alla våra gemenskapsfrämjande verksamheter. Visst firar vi gudstjänst – men på ett nytt sätt. Vad jag, som inte vill ha denna intelligensbefriade och intelligensbefriande gudstjänstform, ska göra, vet jag inte. Vill någon berätta? Jag tror nämligen att Kyrkans kallelse i våra sjuka tid är betydligt friskare än så. När vill jag inte längre betala för Antjeborgs kyrkodestruktiva insatser? Och när ska folk, fä och präster börja protestera och säga, ”vi protestanter borde ha protesterat långt tidigare!” Har vi varit naiva? Såg vi det inte komma? Svaren är ”ja” och ”åjo”.
Denna min kritiska – protestantiska – inställning hindrar ingen av kvinna född kommunikatör att kommunicera de stora visionerna inför kyrkovalet: Vi för fram allt gott Svenska kyrkan gör: diakoni, nattvandringar, möten kring sorg. Jo, sådant sker – men vad angår det mig egentligen? Dessutom förekommer religionsmöten i vardagen. Då är det uppenbart inte svenska folkets religion saken handlar om, dvs det missionsfält vi har på gångavstånd utan samtal om religion med intressanta samtalspartners. Hur kommer sig detta? Jo, insikten har slagit till i Antjeborg att Svensk kyrkan har ett stort ansvar för alla religioner. Detta tror jag inte ett ögonblick och kan bara upprepa mig: jag är inte med. Jag vill inte ens betala för att andra ska kunna driva detta. Jag vill levande, folkliga församlingar, som vet att bedriva apostolat. Det var elegant uttryckt. Apostel är en som blivit utsänd. En apostolisk Kyrka är med nödvändighet en missionerande Kyrka eller ingen Kyrka alls. Religiös är en sådan Kyrka alls icke! Var aposteln Paulus religiös, tror ni? Eller Jesus? Håller ni käften nu, finns det kanske en del att säga när Jesus frågar… Jag går vidare i framställningen!
Norrmännen är norska, riktigt norska! Nu säger Olav Fykse Tveit att biskoparna måste vidta åtgärder så att inga kvinnor slutar eller tar skada. Jag, som vet att många präster gått sin väg i Norge och att biskoparna då inget sagt eller gjort för att förhindra skadan, skrattar. Olav Fykse Tveit är att betrakta som en tramsbyxa, Märk mina ord. ”Tramsebukse” eller ”tramsehoser”, vad kan det heta i ett land där banan heter ”guleböj” och toalettstol ”brusefåtölj”? Oavsett vad det heter, är det en sådan han är.
”Ordnung muss sein” är argumentet. Det fanns en del norrmän som gick på den lösningen både före och efter 9 april 1940. Det fanns också de som inte gjorde det. De som står Fykse Tveit [Tramsefykse?] emot, hade stått emot den 9 april 1940, det är jag övertygad om.
I denna tid skulle jag verkligen vilja få ett auktoritativt besked om läget. Jes 2:6-9? Jes 5:11-15? Jes 9:16?