”Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv – på alla helgons dag – och att minnas våra närståendes liv – på alla själars dag. Men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss.”
https://www.svenskakyrkan.se/allhelgona
Vad betyder det där begreppet ”rent teologiskt”? Det är tämligen oklart.
Antje lägger också ut texten.
https://www.svenskakyrkan.se/allhelgona
Fast inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Det hon inte säger, säger allt. Hade jag inte varit så from som jag är, hade jag inte nöjt mig med att bli uppbragt. Men när jag hör just det som inte sägs går det att förstå varför det går Svenska kyrkan illa. Superintendenten Georg Norman från Rügen har fått en värdig efterföljare i Antje. Vart tog han vägen förresten – och långt före sin pensionering?
Ska inte sanningsfrågor ställas, det vill säga: frågor på liv och död om livet och döden? Behövs inte. Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss. Tro det! Cur Deus homo då? Och vad syftar Bibel, bekännelse och kyrkogång till? Jag är ju helgon redan, tack vare … Det gäller också våra vänner de heliga ateisterna de heliga agnostikerna, de heliga civilreligiösa – för att inte nämna de heliga muhammedanerna. Vi är alla heliga!
Nu hör jag till de illasinnade, de som tror att det verkligen är skillnad på erbjuden nåd (som gäller alla) och mottagen nåd (som gäller ett uppseendeväckande litet fåtal). Hur kan jag påstå något sådant? Jesus sa det, innan jag fick veta att apokatastisläran nu är norm i Svenska kyrkan. Minns att jag kollat hemsidan!
Dyrkan av anfädernas andar har jag numera lite svårt att hantera. Jag har inte svårt att i tacksamt minne erinra mig många döda och inte heller svårt att sakna dem eller ens svårt att försöka höra vad de skulle sagt inför vad som nu övergår Svenska kyrkan. Deras bistra eller häpna repliker roar mig. Till kategorin ”evig åminnelse” samlar jag alltså in en hel del gott folk. I himlen för vi nog inte begåvade samtal om hur rätt de dissiderande i Svenska kyrkan visade sig få – men kanske på det andra stället? Nävisstnä, det står tomt. Alla är heliga.
Det talas mycket om ljus. Ljuständningsseden är rätt ny och den fick sitt genomslag i de mest sekulariserade områdena i landet. I frommare bygder ställdes frågan vad pastor tyckte om ljuständningsseden. Svaret löd: ”ett upprörande missbruk av stearinljus!” Domkyrkokaplanen Jens Linder får till det när han intervjuas i Växjös pastoratstidning Trovärdigt. Vem är väl jag att ifrågasätta den djupa sanningen om stearinljuset: ”Det brinnande ljuset visar att det finns värma, ljus och hopp.” Var får präster allt ifrån? Men allt om ljus är därmed inte sagt:
Helgen präglas av att ljusen lyser på våra kyrkogårdar. De lyser upp mörkret och påminner oss om Guds ljus, som räddar oss från döden, som visar oss på förlåtelsens väg och som ger oss ett himmelskt hopp.
https://www.svenskakyrkan.se/allhelgona
Detta tal om ljuset är verkligen ägnat att fördunkla. Det är väl inte Guds ljus utan Guds egen Son som räddar oss från döden? Varför blir det då så här? Därför att kommunikationsmodellen är att anknyta till vad folk vill ha, inte till vad folk behöver. Folk vill ha billig nåd och billig nåd är vad Svenska kyrkan levererar. Billig och billig, kyrkoavgiften är inte helt obetydlig. Men billig i teologisk mening! Dyr nåd kostar på och handlar om den efterföljelse där det finns en uppenbar risk för livet. Ungefär för de kristna som gick till mässan i katedralen i Nice i går. ”Rent teologiskt” är skillnaden mellan billig och dyr nåd avgörande.
Prosten Harald Hallén är civilreligionsingenjören bakom ljuständningsseden. Hans radiogudstjänster från Arvika blev populära. Hans liberala teologi gick hem om inte i alla stugor så i folkhemslägenheter och egnahemsvillor. Det var han som förkunnade, att kommer någon och lägger en ros på min grav, då är jag inte död – jag lever! Fromsint idioti förstås. Den kristna trons hopp är betydligt handfastare. Men vi hålls med en ärkebiskop som inte kan säga något substantiellt om Jesus i allhelgonatid. Är det alls inte uppseendeväckande?
Talar en kyrkofunktionär om döden utan att säga något om vad Jesus gjort i sammanhanget, handlar det om vilseledande konsumentupplysning som bäst och om ren heresi som sämst. Själva den kristna övertygelsen, grundbulten, är att Jesus besegrat fienden döden och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset. Själv är han världens ljus (inte Guds!) och just detta gör att vi kan tända ljus som en slags proteströrelse. Då kan vi också se kyrkogården som en himmelrikets åker. Dö ska jag – men för att leva. Perspektivet är inte bara minnen, så som saken nu torgförs i annonser från Svenska kyrkan och på nätet, utan framtid. Ska det inte sägas?
Kanske inte längre. En biskop begravde en avdöd och därför före detta kontraktsprost. Det sades vackra ting om den döde. Det sades tydligen inget om Herren Jesus. Det var en av facebookkommentarerna uppskattad begravningsgudstjänst. Märkte ingen vem som saknades – förutom att den avdöde före detta kontraktsprosten givetvis saknades?
Att Kyrkans begravningsgudstjänst blir en egendomlighet om den som är död inte haft någon relation till Herren Jesus, vet varje församlingspräst – och försöker hjälpligt hantera situationen. Det går nog sisådär. Att stearinljus blir hjälpmedel i denna situation kan jag fatta. Men stearinljus är trots allt en klen tröst. Insikten att fienden döden berövats all sin makt behöver de uttrycksformer som en gång välte det romerska imperiet, nämligen evangeliet. Och evangeliet förkunnas, tas emot och reflekteras i den stora gemenskapen, den med helgon.
Jag undrar vad helgonen säger om annonstexten från Svenska kyrkan: ”Under allhelgonahelgen påminns vi om döden, och ger liv åt våra minnen.” Man skulle ju, om man vore helgon vill säga, kunna tänka sig att vi just i allhelgonahelgen först och främst tänker på alla heliga och hur det kom sig att de räknas bland de heliga. Man kunde också fundera över hur det är med minnen. Ger jag verkligen liv åt dem? Lever de inte i sig själva och överfaller mig då och då? Är det inte när sådant sker som en kristen övertygas om att Guds gode Ande inte är en princip utan en påpasslig person?