Tack vare en analytisk begåvning i Antjeborg fick jag en siffra jag sökt, siffran för antalet huvudgudstjänster i Svenska kyrkan 1999 resp 2019. Här är sammanställningen efter att procenträknandet vidtagit av en erfaren räknenisse, en s k procentare:
| Stift | 1999 | 2019 | Förändr. |
| Uppsala | 9391 | 6963 | −26 % |
| Strängnäs | 6925 | 4847 | −30 % |
| Växjö | 14407 | 9185 | −36 % |
| Stockholm | 8184 | 5167 | −37 % |
| Lund | 17117 | 10581 | −38 % |
| Göteborg | 20151 | 11781 | −42 % |
| Skara | 10920 | 6346 | −42 % |
| Härnösand | 6633 | 3854 | −42 % |
| Västerås | 6938 | 3781 | −46 % |
| Karlstad | 7275 | 3959 | −46 % |
| Linköping | 9462 | 5102 | −46 % |
| Luleå | 9276 | 4336 | −53 % |
| Visby | 2633 | 1203 | −54 % |
| Hela Sverige | 129312 | 77005 | −40 % |
Biskoparna, som gärna uttalar sig, säger inte mycket om denna utveckling. Vi kallar det inte avveckling liksom vi inte säger att vi ställer in när vi gör det utan säger att vi ställer om. Om statsmannen Löfven i ett krigsläge fått in förlustsiffror av detta slag från ÖB, hade han tvingats begära villkorslösa fredsförhandlingar. Det blev rätt förfärligt när vi läste och räknade. Men alltså inte så mycket att tala om…? Vad är väl ett snitt på minus 40%? Visby är ett litet stift, där siffror får stort genomslag. Men Luleå? Och nästan lika illa är det i Linköping, Västerås och Karlstad. Stabila folkkyrkostift, trodde jag.
Nu talar jag inte om folket som hellre väljer mörkret än ljuset och hellre vill leva i ett tillstånd av fruktan, när förståndets bistånd sviker, ungefär det vi dagligen ser i vår kulturkrets. (jfr Salomos Vishet 17:12) Jag talar inte heller om inbillade spöksyner (Salomos Vishet 17:15) utan om hårda fakta, sådana fakta som skapats i och av den kyrkliga strukturen. Några av oss har sagt att det som nu är, skulle komma. Vi har avvisats som mindre vetande och prästänkor och andra i Växjö med flera stift har upprörts över vår bristande tro/tilltro. Majoriteten av prästänkor och andra, de som upprördes, har nu samlats till sina fäder och mödrar – men likväl!
Jag tänker inte låtsas häpen, inte det minsta. Problemet är inte att något extraordinärt inträffat utan något fullkomligt konsekvent. Om någon låtsas häpen, beror det på att vederbörande inte är påläst eller möjligtvis på att vederbörande inte har huvudet rätt påskruvat.
Typexemplet torde vara Nederländerna på 1960-talet, där den reformerta tron/tanken dittills slagit igenom också i det politiska. I uppseendeväckande rask takt detroniserades det statsbärande kristna partiet efter lång tids regeringsinnehav samtidigt som kyrkorna avfolkades. Det gjordes försök att återvinna folket, men föga lyckades. Reträtten från det som tidigare var, kunde inte hanteras. På avstånd såg vi inte detta – och brydde oss föga om holländare med träskor, tulpaner och Gouda-ost. Lite annorlunda var det med genevern. Men i stort…
Vi kunde nog ha försökt skåda in i tingen på ett mer intresserat sätt. Några präster hade i varje fall pejl på att det gjordes folkliturgiska försök. Ändå utgör Nederländerna ett lysande exempel på hur den gamla kristna kulturen (och inte bara den reformerta!) faller samman, inte med en smäll utan med ett pysande och att den pysprocessen kan gå rätt snabbt. Jag antar att vi är där nu. Det riktigt intressanta blir då själva oförmågan att se och analysera vad som sker. Också i detta arma land nöjer sig de kyrktrogna med fromma men tomma besvärjelser. De duger inte mycket till när Frälsaren kommer och konstaterar: ”I haven icke velat”. Då räcker det inte att svara: ”Herre, Herre, vi har sannerligen velat och velat och velat…”
Göran Gustafsson (1936-2018) var inte bara professor i religionssociologi utan också min vän. Han angav ett årtal när det inte längre skulle komma några till gudstjänsten om trenderna drogs ut. När han såg min bekymrade min, skrattade han och sa: ”Men två år tidigare har alla gudstjänster upphört”. Göran hörde till de kreativa sam-talarna. Vi tycks vara på god väg, som man säger.
Det betyder inte att de kyrkoanställda och alla frivilliga blir helt utan arbete. Mest angeläget tycker ”medlemmar och människor i Sverige” (vad nu detta begrepp egentligen innebär) det vara att kyrkan gör ett arbete för att
- bryta människors ensamhet
- ha ett socialt arbete och biståndsarbete i Sverige
- finnas som stöd vid sorg
- finnas vid lokala och nationella kriser
- bidra till fred – i och mellan människor
Varför blir jag så moloken över denna redogörelse i årets upplaga av Nyckeln till Svenska kyrkan (s 32). Önskelistan tycks glädja varje av kvinna född kommunikatör. Så varför blir inte jag glad? Fattar jag inte att kunden alltid har rätt och att den som betalar bestämmer vart kusken ska köra? Finns det en risk (eller möjlighet) att Herren Jesus Kristus då kommer och säger: ”Det är jag som betalat rubbet!” – ? En kyrkokristen har i tider som dessa vett att vara just moloken.