Pannkaksbaket i Härnösand är uppskjutet till den 13 november. Hade motsvarande problem handlat om en komminister, hade domkapitlet hanterat saken med en besvärjelse och därefter ajöss till komministern. Det är den ordning vi har – även om det kanske inte är den ordning som avsågs när Kyrkoordningen antogs. Men det är alltså skillnad när saken handlar om en pannkaka.
Det arbetsrättsliga kan inte Överklagandenämnden ge sig in på. Verkställigheten kan skjutas upp. Stiftsstyrelsen ska yttra sig. Visst är ärendet ovanligt, men alltså inte reglerat mer än i fromma förhoppningar, att det är någon slags skillnad när en biskop ska sparkas än när det handlar om en sketen komminister. Men reglerat är inget av detta. Och då kan Överklagandenämnden skriva runt men hamnar till sist i en önskan att saken måtte regleras eftersom problem avslöjats, problem som handlar om anställningsförhållanden på alla nivåer.
Jag återkommer till att saken i Härnösand gäller något principiellt. Jag tror det ska tjatas ett tag, för i detta läge är det bara alltför lätt att skapa syndabockar eller förminska frågan till en arbetsplatskonflikt mellan, ja inte vet jag. Grundregeln är dock att stiftschefen bär ansvar.
Skulle jag våg sticka fram nacken vore det för att fråga: Är det skillnad på hur två kvinnor samarbetar och på hur två män gör det och är det efter Skaparens mening bäst om män och kvinnor samarbetar? Finns det några särskilda faror med kvinnliga arbetsplatser? Jag, som inte vågar fråga (men frågat om jag vågat) undrar över den obesvarade frågan vilken som är den kvinnliga synden just. Erik Petrén brukade fråga. Han fick aldrig några svar. Den manliga synden? Den handlar tydligen om makt.
Nu ska Härnösands stift leva med sin akuta konflikt minst en månad till. Det är en besvärlig sits. Kanske ska den hanteras genom ett frekvent pannkaksbakande runtom i stiftet? Sylt och grädde därtill. Lämpligt i väntan på det stora pannkaksbakets fortsättning, det pannkaksbak där nog Eva sitter i smeten. Därtill är hon vald och vigd.