Jag är så förtjust i ordet ”tasseologi”, läran om hur man läser teblad och spår i kaffesump. Den som använder pås-te och elektrisk kaffebryggare kommer att stå utanför tasseologins tassemarker, men det kan naturligtvis finnas andra företeelser som fungerar som tasseologiska forskningsfält.
Vi kan börja i Härnösands stift. Margareta Winberg, S, kan man lita på. I Torsdagsdepressionen säger hon som det är. Demokratiska processer i nomineringsgrupper och beslutsorgan betyder ”vi går igenom, diskuterar och fattar beslut”. Beslut om hur man ska rösta i den formella instansen fattas i gruppen. Det gör något åt själva den kyrkliga beslutsprocessen. Det behövs föga av tasseologi att läsa sammanhanget, men somliga som alls inget kan om tasseologi, ser inte vad de läser och inser inte vad det de läser egentligen betyder. Partipolitisering är vad det betyder.
Kvinnor i Svenska kyrkan Härnösands stift har en publikation, Kalkbladet.
Jag inhämtar upplysningen att det fanns kv*nnl*g* pr*st*r fram till 500-talet. och i Neapel finns en fresk som föreställer den kvinnliga biskopen Cerula. Det var kejsar Konstantin som valde ”en kristendom där männen träder fram och passar militären på kvinnornas bekostnad”. En försiktigare tolkning säger inte riktigt detta. Det finns gott om trons kvinnliga vittnen i Kyrkans historia. Det finns också historien igenom exempel på hur sekter höll sig med kv*nnl*g* pr*st*r. Mariaviterna i Polen på 1800-talet eller, möjligtvis, någon sekt i södra Italien på 400-talet. Och hur var det i Korinth, 1 Kor 14? De minnesgoda kommer ihåg biskop Nygrens ord om att Svenska kyrkan med beslutet 1958 växlat in på gnostikers och svärmandars spår. Jag fruktar att Anders Nygren hade rätt. Kalkbladet tycks bekräfta: ”Vi kvinnor ska låta våra berättelser, tolkningar och tro få komma fram och leva vidare för nya generationer.” Tasseologerna kan se vilket mönster orden bildar. Det är ett annat än ett där Kyrkans tro ska komma till uttryck. Nu är det ”våra berättelser”. Skillnaden är inte oviktig.
”Vi vet att det har funnits kvinnor som var lärjungar och präster”, heter det i Kalkbladet. Visst. Och Herrens mor Maria… Det fanns en tid i Svenska kyrkan före år 1960 när församlingsborna oftast mötte en man och en kvinna i församlingen, prästen och prästfrun. När prästen blev lönearbetare, blev prästfrun detsamma och kunde få tjänst som expeditionsbiträde eller assistent, diakonissa eller läsa teologi och ordineras eller helt enkelt gå tillbaka till det arbete som lärare eller sjusköterska hon lämnat för att vara prästfru. Reformen gav oss en kvinnodominerad kyrkostruktur, som ser ut på ett helt annat sätt än kyrkomötet 1958 tänkte och Margit Sahlin ville.
Margit Sahlin, ja. Torsdagsdepressionen igen. Margits arv är fortfarande outforskat. Fast inte helt. Jag säger inte mer än hennes replik: ”Dag, du har skrivit en hederlig bok, men hur i allsin dar har du fått tag på mina brev!?” Svaret var, att de låg ärkebiskop Gunnar Hultgrens arkiv. Man kan veta om man vill veta och då blir bilden av Margits överväganden lite annorlunda än den bild som ges i Torsdagsdepressionen. Kommer Margit någonsin att tecknas i all komplexitet? Hennes dagböcker ligger oåtkomliga till 50 år efter hennes död. 2053 är jag själv 105 år gammal och det är väl mycket för att skriva boken. Består världen och består intresset för Margit för nya generationer? Frågan är till sin art sådan, att en tasseolog gläds.
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/margit-sahlin-banbrytare-med-dialogen-som-livsluft
Bäst i Torsdagsdepressionen är denna mening: ”Först 1993 beslutade Svenska kyrkan om en enhetlig syn på prästämbetet…” Detta är DDR och inget annat. Hur kan man besluta om en enhetlig syn? Den frågan besvaras antingen politiologiskt eller tasseologiskt. Man kan i normalfallet komma fram till en enhetlig syn, aldrig genom men majoritet besluta om den. Slutsatsen verkar dock korrekt: ”Det var ett radikalt beslut som ledde till att en grupp präster för alltid skulle vara utestängd ur Svenska kyrkan.” Hur känns det i en öppen folkkyrka? ”Så tänker de, men de bedrar sig”, skulle man kunna läsa i Salomos Vishet (2:21). Det är möjligtvis ett i sammanhanget tillämpbart ord.
Tillbaka till Aquilone. De ekumeniska implikationerna tilltar. EFS-prästen Birgitta Sedin och Posk/pingstpastorn Leif Grip gör gemen sak sak mot Eva. Intressantast är organisatörerna till namnuppropet. De anför Antje, som menar att ”utan biskop inget stift”. Det är missiologiskt korrekt, men endast så. Efter missionstiden när biskoparna fått sittplats är det stift och struktur vi talar om. Men inte utan biskop. Kyrkans struktur är nämligen personal, det har de kyrkligt förnyade hävdat – med de konsekvenser resonemanget få. Nå, då hävdas alltså numera, att ämbetet hör till Kyrkans esse (grundläggande väsen, en Guds egen instiftade ordning), inte bara hennes bene esse (en god ordning för uppsikt över en kyrklig enhet i tiden)? Denna syn på biskopsämbetet är något nytt i Svenska kyrkan, som försökt spela ner ämbetets betydelse samtidigt som biskoparna klätts upp med dyrbara kåpor och kräklor. Vi får nu ännu ett medgivande till de kyrkligt förnyade. Då behövs en helt annan ordning för biskopsval fortsättningsvis. Ät era ord! Ni kan dricka te till, så får vi ytterligare blad att läsa i. Om det inte vore så att professor Gustaf Wingren hade dött (1 nov 2000), hade han svimmat, när han förstått hur kyrkoledningen numera tänker om ämbetet.
Antje, ja. För exakt sju år sedan i går valdes hon till ärkebiskop. Det skulle förstås ut på sociala medier. Vilket datum jag blivit utnämnd till komminister har jag ingen aning om. Är det skillnad på skit och pannkaka? Eller är det så att ämbetsfixeringen tilltagit sedan 1970-talet i Svenska kyrkan, med början uppifrån? Har kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* haft rätt hela tiden och är det denna sanning som nu spricker upp? Sannolikt.
Ingen hade förresten behövt teblad för den tasseologiska konsten att i går utläsa vad som skulle hända med rektor Hamid, som avslöjats som antisemit. Det hade räckt med en tepåse – om ens det behövts. Nu skandaliseras han. Min gamla vän Nasrin påpekade stillsamt, att så som rektor Hamid tänker, tänker folk i allmänhet i MENA. Och en stor del av Malmös befolkning, säger jag. Detta ska vi inte låtsas om. Väck med Hamid så blir alla nöjda med sin insats.
Denna insikt hindrar inte nya försök i själva tasseologin. Drick te och läs blad!