Brutal är insikten, men Jonas Eek blir nog aldrig biskop. Hans ledartexter avslöjar att han är kritisk. Då är det karriärklippt. Ingen cathedra väntar på att han ska sätta sig på den, när han nu sätter sig på Makthavarna. Har Eek inte rätt i sak? Obetingat. Både när han skriver om konfirmandarbetets faktiska kris och om det decimerade kyrkomötet. Jag har sålunda läst Torsdagsdepressionen och hela torsdagen försökt hantera det tillstånd jag alltid hamnar i på torsdagar. Ett förstår jag. Det kokta fläsket är stekt i flera kyrkliga sammanhang.
Jag förstod att s, posk och c förhandlat om sammansättningen av det decimerade kyrkomötet. Växjö stift företräds av Veine Backenius, C. Han har hunnit bli 76 år, men inte hunnit med så många kyrkomöten, så det kan vara roligt att han får vara med – oaktat att han är i en riskgrupp och får sitta hemma och beslutsfatta. Backenius personifierar nu stiftet. De övriga får prompt (men valda…) sitta ner och hålla käften. Det blir så, när partipolitiseringen blir urvalsgrund men inte stiften. Jag behöver inte tjata om saken. Vi har påtalat skiftet för länge sedan. Det som nu sker, är konsekvent. Att Göteborgs stift företräds av 10 personer noteras. Stockholm 6. Lunds stift är också väl representerat. Storstadsstiften får väl ihop hälften av kyrkomötet. Lägg kyrkostyrelsens ledamöter därtill, så fattar ni.
Kyrkostyrelsen förväntas rösta för kyrkostyrelsens förslag. Hur röstar Frimodig kyrka? Wanja Lundby-Wedins pik i Torsdagsdepressionen var fin: Berth Löndahl (Wanja tappade ett av hans h:n) har också deltagit i beslutet om skrivelsen Verksamhet & Ekonomi men ”trots detta” kritiserar han. Wanjas förvåning är inte obegriplig. Men Berths hållning också begriplig. Han vill vara eftertänksam. Och beslutet i juni har han tydligen tänkt igenom i september. Jag tror jag förstår vad som hände. Berth tog rygg på POSK-aren Nils Gårder, som var kritisk och fick till en ändring, den kom till när styrelsen fattat att Antje och Wanja inte kunde förklara vad som föreslagits av AU. Sedan saken ändrats, la sig Nils och med honom alla andra. Berth också. Det finns de som tror att Nils är begåvad, när han blir obegriplig och sanslöst långrandig. Jag hör inte till dem. Jag kan gilla Nils för det. Han tillhör inte riskgruppen ännu…
Wanja har dock surnat till. Inte så att hon tar upp ett antal av de berthska senkomna (läs: eftertänksamma) invändningarna, inte en enda, märkligt nog! När Berth argumenterat färdigt, slår Wanja fast: ”Maken till ohederlighet är svår att finna!” Det är Berth som står för det ohederliga när han citerar Wanja för att leda i bevis att socialdemokraterna har en okyrklig syn på kyrkan. Ska den ohederlige själv svara på detta i nästa nummer av Torsdagsdepressionen? Inte vet jag.
Han skulle kunna svara att ett sekulärt politiskt parti per definition inte kan vara kyrkligt, så mycket gudsstat lever vi inte i. Wanjas undran ”Frågan är vilken av oss som lider av en okyrklig syn på kyrkan?” kan enkelt besvaras. Det är förstås Berth. Han lider av att de med okyrklig syn på kyrkan tagit över och fattat så lite av ämbetsfrågan (dvs nada) att de tror, att en ordning som gällt i mer än 60 år i Svenska kyrkan trumfar en Kyrkans ordning som gällt och gäller i 2000 år. Men icke. Wanjas ståndpunkt är ”så självklar att den inte borde behöva diskuteras”. Ska vi ändå inte göra det? För skojs skull?
Den som vill, kan förstås fråga Wanja hur hon kom på att det är Guds vilja att ha kvinnor i präst- och biskopsämbetet och kanske fråga om det finns fler riksdagsbeslut än besluten i denna fråga år 1958, som ska förstås vara gudomliga. För egen del har jag en mycket sekulariserad syn på riksdagsbeslut, sekulariserad intill cynismens gräns (och kanske över den gränsen). Frågan i sak innefattar förstås litteraturhänvisningar, vad läste Wanja för att komma till den slutsats som är så självklar, att den inte behöver diskuteras? Och självklar? Det tarvades två statliga utredningar för att reda ut saken (och ack huru..)! För egen del kunde jag tänka mig att diskutera saken med Margareta Winberg, som är gift med Jörn Svensson. Jörn är en betydande intellektuell, som jag aldrig uppfattat fuskat med resonemangen. Margareta har i vart fall vänligt hälsat på mig för 40 år sedan eller så. Hon måste väl ändå uppskatta intellektuell redlighet?
Om saken ändå ska diskuteras, kanske den skulle tas upp på stiftskonvent. Jag har ett förslag: Vi är en samling äldre präster. Emeriti är vi alls inte. Emeritilön har ingen av oss. Seniorkomminister kan man nog inte heller vara. ”Seniorbiskop” och ”seniordomprost” är hittepå-titulatur. Nå, denna stoffila samling präster har det gemensamt, att de saknar tro på att riksdagsbesluten år 1958 är gudomliga. Några klarade sig undan och kom sig fram, andra såg den lysande karriären gå upp i rök och tittar snopna både i lönekuvert och pensionsutbetalningar. Nu står de alla med ena benet i graven. Borde de inte från de unga och troende prästerna få vägledning i ämbetsfrågan för att slippa ödet att med obesvarade frågor om ämbetet stiga ner i graven?
I Växjö stift finns en ung alert komminister. Han är klar över att Bo Giertz hade fel. Kan han inte få föreläsa 45 minuter för det kunskapstörstande stoffilitiet och inte bara avslöja utan också analysera Giertz feltänk? Naturligtvis behöver stoffilerna plats för frågor om de inte fattat allt som utsägs. Några fler präster kunde få föreläsa på temat, som kan formuleras mer akademabelt, ”Det är självklart att ni har fel”. Biskopen kanske skulle kunna få en avslutande föreläsning: ”Min väg till tro på det enda gudomliga riksdagsbeslutet.” Detta kan i objektiv mening bara bli intressant.
För egen del skulle jag helt subjektivt se fram emot en sådan studiedag. Det skulle lösa problemet med att pensionerade präster försummas. De står under domkapitlet, men får inte vara med och välja prästrepresentanten. De vill ogärna samlas i små stoffilkonventiklar, som stiften ger några tusenlappar till verksamheten för pensionerade präster. De kan få en inbjudan till en lunch med sina gamla ”kollegor” (fast kollegorna inte någonsin tycks samlästa, för många av dessa präster tycks mig fortsatt illitterata!) om det inte är pandemitid. Men vill verkligen alla stoffiler umgås med andra stoffiler? Ska de framstå som vänner, när de före pensionering var svurna fiender i det kyrkopolitiska och gärna högg de misshagliga i ryggen, läs kv*nn*pr*stm*tst*n*rn*! Ska vi umgås med fiender bara för att de blivit stoffiler? Det går kanske, om de blandas ut med annat folk. Annars tror jag socialt avstånd ska hållas – och klerikalt. Jag skulle hellre umgås med hedningarna, som ni vet. Och med yngre präster som vill hjälpa mig till klarhet i ämbetsfrågan.