En kyrkokristen välsignas återkommande av präster, som är vigda för att välsigna. Benedictus benedicat. Till skillnad från ”ärlig svensk” i allmänhet kan följaktligen en kyrkokristen inte bli förbannad över tillvarons försmädligheter. En kyrkokristen blir uppbragt. Det är viktigt att hålla detta i minne. Det är också viktigt att öva sig i uppbragthetens ädla konst, inte bara rycka på axlarna och likt prästen och leviten bara gå förbi. Jag anspelar på berättelsen om den barmhärtige sybariten eller vad han nu kallas…
Ska man bli uppbragt av Överklagandenämndens beslut (ÖN 2019/47)? Man behöver inte bli. Det är nämligen, håll i er, Svenska kyrkans överklagandenämnd och den förstår sitt uppdrag att i görligaste mån hålla på kyrkosystemet. Det är när detta visar sig helt omöjligt, som ÖN kommer till andra slutsatser. Vad gällde saken?
Enkelt uttryckt: Antje blev uppbragt när de romerska katolikerna ville dra nytta av påvebesöket vid reformations”firandet” 2016. Hon insåg, att om påven skulle ha en egen show, var det denna som skulle få all medial uppmärksamhet och det andra, själva firningen, hamna i skugga. Det var rätt snappat. Hon skrev arga meddelanden om saken till Anders Arborelius och Stockholms katolska stift. Dessa meddelanden, maktfullkomligt utformade, är förstås viktiga för att historiskt reda ut hur det var vid denna högtidlighet. Vilken doktor i ekumenik som helst skulle gärna läsa och reflektera. Men icke! E-posten kom ut maskad. Det verkligt informationsbärande fick vi inte se.
Till det maskade hörde vad Anders Arborelius skrivit: ”Det var synd att er representant Lotten Rydin som var anmäld till mötet i Rom inte dök upp och inte kunde nås. Då hade hon kunnat framföra era synpunkter på plats när man planerade för de olika delarna av påvens besök.” Denna passus släppte emellertid efter förnyad förfrågan rättschefen senare igenom. Vi vet alltså att Svenska kyrkan inte var representerad vid genomgången i Rom av påvens besök. Vi vet inte varför. Och vi skulle från början inte ha fått veta detta! Ljus kastas över mörkläggningen…
I kyrkohistoriens ljus blir detta än mer intressant. Vi vet nu att Anders Arborelius blivit kardinal och det är alltså en blivande kardinal som kallar det inträffade ”synd”. Inte konstigt att det blir tokigt därefter, för så blir det där synden är verksam.
Poängen är förstås, att ingenting i materialet, en diskussion med Stockholms katolska stift och dess biskop, kan skada någon internationell relation (om inte med internationell relation innebär att tyske medborgaren Heinz Jackelén blir ledsen över att hans fru ifrågasätts.)… Om regleringarna i kyrkoordningen kan jag med sakkunskap säga en hel del, för frågorna om sekretess var uppe i kyrkoordningsarbetet, där jag satt. Självklart ska affärshemligheter bevaras liksom känsliga frågor, som då gällde SKM:s och Lutherhjälpens arbete i känsliga länder, där samarbetspartners och utsatta medkristna måste skyddas. Det handlar om ”särskild anledning” – och ”särskild” betyder skild från det normala, som är öppenhet, transparens.
Nu gällde saken något som ligger ett antal år tillbaka och som kan beforskas. Det är ett väsentligt ekumeniskt forskningsintresse att se hur den ekumeniska praktiken formas/formuleras. Men icke! Skeendet görs ogenomträngligt. Hur länge? I vems intresse? Av kärlek till sanningen? En forskare kan senast om 50 år komma åt materialet, skriver kyrkostyrelsen. Då vet vi när ”skyddet för något synnerligen väsentligt intresse” tar slut? Men vilket är detta synnerligen väsentliga intresse?
Kyrkostyrelsen är klar över att med kyrkoordningens stadganden ”rimligen måste framför allt avses förhållanden utanför Sveriges gränser”. Nu ligger inte Stockholm utanför landets gränser… Saken måste gälla något annat. Och det gör den. Uppgifterna som dolts ”är av sådant slag att de inte kan röjas eftersom det finns särskild anledning att anta att samarbetspartnerna kan komma att lida skada eller men om uppgifterna röjs.” Vad detta konkret skulle kunna betyda ”är inte möjligt utan att röja innehållet i uppgifterna”. Orwell hade glatts. Eller inte.
”Dag Sandahls överklagande ska följaktligen avslås.” Beslutet får inte överklagas. Det var förresten enhälligt i Överklagandenämnden. Då uppstår frågan om ÖN för egen del kollat materialet och kunnat bilda sig en självständig uppfattning eller om nämnden bara följt kyrkostyrelsen. ÖN har läst. ÖN delar Kyrkostyrelsens mening. Samarbetspartnerna kan komma att lida skada om det blir känt vad de redan själva fått läsa…
Stockholms katolska stift betraktas alltså som något utanför Sveriges gränser? Och detta katolska ska skyddas för insyn? Nej. Egentligen, så tänker jag, används de romerska katolikerna som civilt skydd framför Antje och egentligen i strid med Genevekonventionen när det handlar om krig. Det är hon som i e-post skrivit sådant som inte ska komma ut förrän senast 2066. Då har hon väl ändå slutat som ärkebiskop? Varför skulle det vara problem för Anders Arborelius att Antje visat sig uppbragt över de förberedelser, som katolikerna ville göra inför påvebesöket? Antje ville ju förpassa påven till en utomhusmässa i november. Så blev det. Vi huttrade tillsammans i god ekumenisk ordning. Men Frasse överlevde det som annars kunde uppfattas vara ett protestantiskt attentatsförsök.
De hemligstämplade handlingarna rör inte sådant som kan skada någon annan än en maktfullkomlig och arrogant Antje. Det är hennes uppbragthet och hennes i skrift dokumenterade vrede, som inte ska komma i dagen. Så försvarar sig ett system och så skämmer i egentlig mening beslutsfattare ut sig. De romerska katolikerna tål en hel del. Läser ni inte rapportböckerna om livet i Vatikanen? Det gör jag.
Min nyfikenhet är efter beslutet dock icke stillad. Lever döttrarna och barnbarnen 2066? Består världen då? Bryr sig någon detta år om uppbraghet m/16? Att ÖN inte har särskilt bråttom utan praktiserar den maxim som är KG Hammars, ”till långsamhetens lov”, noteras. Först i veckan som gick fick jag beslutet. Det lär ha fattats i december 2019.