Olika teman ställer sig på kö för att bli sländade, men nu fick ett förtur.
Att mannen, som haft en hög position i en församling i Kronobergs län, på sannolika skäl häktats av Göta hovrätt, efter att i tingsrätten undgått häktning, väcker tankar. Misstanken gäller upprepade våldtäkter mot barn. Efter beslutet inställde sig den misstänkte på polisstationen i Växjö. Varför häktning? Det finns risk att mannen med den höga kyrkliga positionen undanröjer bevis eller försvårar utredningen.
Kyrkoherden har inte gått att nå när Sveriges television försökt få en kommentar. Det noteras. Den aktuella kyrkoherden har annars inte i olika sammanhang visat sig vara medialt svårtillgänglig. Vi kan alltså inte veta så vidare värst mycket. En grannkyrkoherde kommenterade den häktade och sa att han var ”driftig”. Det blev bistert lustigt. Jag ska inte ställa frågan hur det förkunnats i den aktuella församlingen eller frågan om graden av kyrklighet. Någon grad finns det tydligen – även om Smålandskomposten alls inte nämner det kyrkliga i denna dags nyhetsrapportering. Den misstänkte har avsagt sig alla kyrkliga uppdrag i veckan.
Modéus II har i mejl till SVT Småland kommenterat och det indikerar kyrklighet:
– Det har kommit till min kännedom att en förtroendevald i en av stiftets församlingar har misstänkts för grov våldtäkt mot barn. Det är omskakande uppgifter som väcker starka känslor och gör ont att ta in. Barn har rätt till trygghet och det är alltid vår uppgift att värna och skydda dem.
Han är alltså omskakad. Han kunde svarat annorlunda, kanske så här:
– Det är för djävligt, men jag vet hur synden förstör och den här sortens nyheter är alls inte nya. Det går i denna fallna värld till på det här viset. Somliga skulle finna detta vara omskakande uppgifter, som väcker starka känslor och gör ont att ta in. Jag reagerar inte så. Jag ser hur det är och inser att det står 1-0 till Djävulen nu i Växjö stift (eller mer än 1-0). Jag greppar kräklan för att dra folket in i kyrkolivet, där Ord och sakrament är räddningsmedel mot synd och ondska, och jag är fullt beredd att använda kräklan som en knölpåk så fort Själafienden kommer inom räckhåll. Andra kan bryta samman i känsloutbrott. Jag förhåller mig kall och klinisk inför ondskan och säger: ”Vad är det Kyrkan har sagt i alla tider? Fatta folk! Fatta! Omvänd er och tro evangelium.”
Modéus II skulle inte vara Modéus II och inte komma från Jönköping om han inte fick ur sig en fromsinthet också:
”I min bön innesluter jag alla som på olika sätt drabbas och lider i den uppkomna situationen.” Det är att använda bön i hagelbösseform, alla kan bli träffade. Riktigt vad Modéus II säger till sin Herre behöver vi kanske inte lägga oss i. Men ”på olika sätt drabbas och lider” betyder en stiftsöverskridande bön. Mannen har gjort sina raider runtom i landet. Modéus II nämner dock inte särskilt den misstänkte förövaren. Ska inte han komma främst på förbönslistan, offren därefter följda av offrens familjer och vänner och dessutom ska väl den församling, där mannen haft den höga positionen, in i sammanhanget? Kanske borde stiftet förse församlingen och andra intresserade med ett bönekort, så att det blir rätt bett? En biskop har uppenbarligen mycket att stå i och frågan är om det är så mycket att stå efter att bli biskop och inse vilket andligt slitgöra sysslan innebär och hur mycket skit en biskop får ägna sig åt. Det kräver nerver av sällsport slag och andlig urskiljningsförmåga samt förmågan att aldrig bli omskakad.
Det sista är inte minst viktigt. Den som blir omskakad av uppgifter angående syndens verkningar, bör inte vara biskop. Jag vet egentligen inte vad en sådan person bör vara, politiker kanske. Inför synden är det akutmottagningens kalla men varma hållning som gäller. En akutsjuksköterska svimmar inte vid åsynen av blod, om man så säger. Modéus II åskådliggör den protestantiske prästens hållning när en man kommer och säger: ”Pastorn, jag har mördat!” Pastor utropar då: ”Så omskakande!” En katolsk präst, som möter mannen som säger ”Fader, jag har mördat!”, ger sig inte över utan frågar: ”Hur många?”
När det gäller mannen med den höga positionen i församlingslivet ska upprepas att han i veckan avsagt sig alla uppgifter. Hur det går med diverse medialt redovisade projekt i församlingen får framtiden utvisa. Det är nog lite synd om församlingen.
Att våldtäkter mer handlar om makt än om sex funderar jag över. Är det en sådan person som finner Svenska kyrkan och en församling attraktiv att utöva makt i? Jag ska inte skriva, att jag finner tanken omskakande. Jag är mer lockad av perspektivet, som skulle kunna förklara en del fenomen i kyrkolivet. Kanske är det fler som borde sättas på cellen?
Hur det var när kyrkoherden i tidningen Smålänningen skulle kommentera kan man fundera över. Stereotypen återkom: Kyrkoherden blev både tagen och bestört över detta.
– Detta är en tragedi för alla inblandade, säger kyrkoherden.
Nu ska vi inte fnissa åt att kyrkoherden blev tagen när andra blivit våldtagna. Kan en kyrkoherde inte heller förklara att livet är skit och efter syndafallet är inget ägnat att förvåna? Kan ingen kyrkoherde säga att det är en tragedi inte bara för de inblandade utan en tragedi därför att det förstör Guds goda skapelseverk, dvs gör det som synden alltid gör? Jag bara undrar. Men det är nog att tänka för mycket om det kyrkliga systemet att någon skulle säga: ”Jag är förvånad över att det inte hänt tidigare. Jaså, har det?”