Jag har kommit på en ny och revolutionerande metod för att bedriva teologiskt arbete. Kanske väntar hedersdoktorat i Oxford, Princeton och Gregorianum i Rom? Eller i Fort Wayne och Menighetsfakulteten samt i Åbo? Eftersom insikten vanns vid läsning av text från det gamla Danmark (läs: Skåne) kan också Köpenhamn ligga väl till. Jag ser mig själv höljd i ärebetygelser. Under, kippande efter andan, under all denna ära ligger jag, den metodologiske förnyaren.
Jag ställde inte frågan Cur Deus homo? (homo betyder människa, man kan i tider som dessa inte vara tydlig nog!), men metoden fungerar lika väl på den. Jag frågade på klassiskt sätt: Varför måste Jesus lida på korset? Det hittills vanliga sättet har varit att gå till Dr Martin Luthers Lilla katekes med 1878 års katekesutveckling. Den senaste nyöversatta och språkligt reviderade utgåvan kom på bokförlaget Artos 2019 och är ett arbete som Carl-Axel Aurelius, Margareta Brandby-Cöster, Hakon Långström och Kjell Petersson lagt ner möda på – oss till fromma. Min nya teologiska metod innebär inte att ett sådant arbete blir helt obsolet, jag vill påpeka det. Arbetet kan tjäna som påminnelse hur det tänktes om teologiska grundfrågor förr i tiden, innan vi förstod bättre. Tugga i er katekesutvecklingens ord i punkterna 117 och 120. Jesus har ”befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördöma människa” och det har han gjort ”med sitt oskyldiga lidande och död”. Så gör Kristus, översteprästen, offrar sig och nu ber han alltid för oss.
Inget ont om denna hard core theology men nu är den på sitt sätt ett passerat stadium tack vare min metodologiskt nyskapande insats. Jag tar reda på hur det egentligen är. Då räcker det inte med att gå till gamla bekännelser. Det finns dock i samtiden ett rikhaltigt material att analysera för att förstå Svenska kyrkans kropp och själ i tider som dessa. Jag greppar ett församlingsblad. Där kan man rimligtvis förstå varför Jesus måste dö på korset, och vilka konsekvenser korsdöden fått för oss nu.
Det står mycket om musik i församlingsblad. Ni tror kanske att det var för musikens skull han måste dö på korset? Nej, musik fanns redan på Gamla testamentets (GT) tid. De som inte gillar GT säger ”den hebreiska bibeln”, fast den sedan länge (1000 år i Småland!) också är den småländska bibeln till exempel. Smålänningar räknar sig genom dopet som barn till Abraham. Sångmästaren Assaf gav andranamn till min morbror, en av Morsans kusiner hette Josua. Ni förstår! I den här släkten uppskattas GT på mer än ett sätt.
Välvilliga råd ges i församlingsblad. Var det för de välvilliga rådens skull han dog på korset? The Rapwoman har skickat en ”sommarhälsning i svåra tider” återgiven i församlingsbladet från Torsby pastorat (Marstrand mm). Det är det vanliga tugget om att ställa om och inte ställa in, när det mesta är inställt. Men två övningar föreslås vi: ”1. Uppmärksamma det goda i tillvaron. T ex solen som värmer och blommornas skönhet. Telefonsamtalet från vännen och maten på bordet. 2. Uttryck tacksamhet för detsamma.” Jesus måste inte dö på korset för att människor skulle kunna fatta detta, anfäderna ägnade sig åt att tillbe gudinnan Frö, när det handlade om förhållandet till existensen. Det tycks människor i alla kulturer ha gjort i någon form. Kolla t ex Apg 14, där folk uppfattar att Barnabas är guden Zeus och aposteln Paulus guden Hermes. Lite komiskt – om man är så lagd. Men välvilliga råd ger inte aposteln. Hednafolken har fått gå sina egna vägar – ok så här långt – men nu är det dags att omvända sig. Paulus sa faktiskt lite mer i en utsatt position än vad The Rapwoman får ur sig i ett församlingsblad. Vi noterar.
Den stora frågan återstår. Biskop Johan har i ett annat församlingsblad, Kyrknytt, som går under beteckningen ”samhällsinformation” (vad menas, reklamblad för den kyrkliga verksamheten är väl inte mer självklart samhällsinformation än informationen om handelsplatsen Väla och dess rikhaltiga utbud av varor?), påstått, att krisen påminner om grunden. Slutsatsen i pandemitider som dessa? ”Längtan är god. Den blir en bra grund att bygga framtiden på.” Verkligen?
Sakramenten firas fortsatt, konstaterar Johan. ”I en del mässor får man del av brödet, i andra sammanhang ges möjlighet att på skärm eller på avstånd se brödet och vinet.” Nu svimmar jag nog. Vad hade dr Luther sagt om han fått fatt på Johan Tyrberg nu? Dog Jesus på korset för att vi på avstånd skulle kunna betrakta bröd och vin? Är gluttarkristendom, ett slags vouyeurism, det nya normala? Johan tror också att ”fler människor än vanligt” tog del av påsken tack vare det digitala. Jaja.
Jag tror att med min nya teologiska metod är det något annat vi ser, när vi får veta vad som händer i församlingen: Sopplunch och ospecificerade luncher i Ekeby, Påarp och Mörarp är en sak, men det frekventa är kaffet. Det är kaffe i ny och nedan. När man ser kyrkolivet i praktiken inser man, att Jesus måste dö på korset för att vi skulle serveras kaffe i församlingshemmen och kyrkorna.
Då hörs invändningen att själva sällskapsformen är den högreståndsumgängelse bland fina damer, som rådde på 1800-talet och som nu blev den kyrkliga formen för att umgås. I 1800 år hade de kristna inte druckit kyrkkaffe i någon form. Nej, men efter 1800 år hade insikten om frälsningsverket gått vidare till ny klarhet. Kaffehurran gjorde sitt intåg i kyrkolivet och därför skrivs i ett församlingsblad mer om kaffe än om Jesus. Jesus måste dö på korset för att vi skulle kunna dricka kyrkkaffe. Vilket skulle bevisas. Att korsdöden leder till att vi i församlingslivet samlas till barnsånger, fruktstund, pyssel och – fika! – sammanfattats med begrepp som ”roliga saker” eller ”något annat kul” är väl en god konsekvens av att Jesus måste dö på korset. Det saken gäller är emellertid kaffe.
Vill ni lugna nerverna finns förresten filmen om Ahmed på SVT Play redan nu. I filmen dricks – kaffe.