Lite korståg kan väl inte skada – eller?

Jag funderar mycket – och det är på sitt sätt ett litet korståg – över vad som får sägas och hur det kan bli hets mot folkgrupp om någon bränner en bok. Jag tycker inte böcker ska brännas. Men hets mot folkgrupp? Är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* då att definiera som folkgrupp eller bara som en sexuellt avvikande minoritet? Här behövs klarhet. Enklast är nog att låta hetsen vara något mer kvalificerat, ungefär hets av det slag som i filmen med samma titel och Stig Järrel som sadistisk lektor. 

Att vi fått en självcensur i frågor som handlar om islam är väl uppenbart. Om någon överväger att lägga ut en bild på en bibel, ett par ägg och ett paket bacon kunde det illustrera bibelläsarens lunch. Jag gjorde så på Facebook i går, en fredag. Lägg ut en bild på koranen med ett paket bacon bredvid – nähä, här slog nog din självcensur till. Den allvarliga frågan bör då ställas: Varför? Antingen lever vi i ett sekulariserat samhälle eller inte och om svaret blir ett ”inte” så är väl detta Sverige nu i praktiken en muslimskt samhälle med islams bestämmelser vad gäller blasfemi, hädelse.

Lars Vilks lever som en fånge eftersom han lever under dödshot och detta kostar skattebetalarna stora summor varje år. Vi vet att hoten är verkliga. Varför talas det inte om allvaret i detta? Allvaret är inte minst att en svensk medborgare måste skyddas mot nya hot. Naturligtvis finns det muslimer som inte vill detta. Rushdie-affären mönstrade somliga av dem. Men i Sverige? Ska vi låtsas att islam är en fredens religion? Och det där med en värld av grannar? Bodde Martin Luther granne med en muslim? Kan inte Antje, som uppnått folkpensionsålder, redovisa några ord från 1500-talet och Luther om muslimer, mest för att ge märg åt konversationen. Duger citat om pest från den tiden, kan väl citat om islam också göra nytta?

Jag hör till dem som försvarar påvens beslut om det första korståget, det var ett välmotiverat beslut om en polisaktion för att skydda pilgrimslederna till Jerusalem mot gängvåld. Är det något jag missförstått? Den, som försvarar detta korståg, kan också behålla sitt kritiska sinne när det kom till fortsättningen, den fortsättning som innebar mord på medkristna i Béziers och Konstantinopel till exempel. Det som var vett blev vanvett. Det går så till i denna arma värld. Svenska kyrkan hade förresten sin senaste korstågsrörelse för omkring 110 år sedan. Är vi emot den?

Detta sagt är dock inte våldet en grundprincip för att utbreda den kristna tron. Kristnandet av Finland får ses som ett undantag… De kristna vet att övertyga på bibliskt sätt, med goda argument och denna grundhållning gäller alla och alltid med kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som ett lika tydligt undantag som en gång finnarna. Hur är det med islam?

I Linköping sitter professor Kjell O Lejon. Han har just utkommit med en begåvad bok om amerikanska presidenter i USA, men eftersom han inte skickat över något recensionsexemplar blir den inte anmäld här. Någon måtta på förödande vänligheter i dagsländeform får det vara. Professorn har dock skrivit om islam i SPT, den eftertänksamma tidskriften. Det han skriver borde bli en tankeställare, när vi talar om de faktiska uttrycken för islamism. Och jag hör inte till dem som springer runt och ropar att mord inte är ett konsekvent uttryck för muslimsk tro. Jag har läst Lejon:

”När det gäller bruket av våld kan nämnas att Muhammed (570‒632) själv, enligt muslimsk historieskrivning, ledde och deltog i nitton väpnade aktioner. I sitt avskedstal förklarade han att han ”var beordrad att bekämpa alla människor till dess de säger: ’Det finns ingen gud utom Allah’”, något som några menar är en hållning som överensstämmer med den i sammanhanget ofta diskuterade versen i en sen sura, Sura 9:5 i Koranen (”…ni skall döda avgudadyrkarna, var än ni träffar på dem… Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala  allmoseskatten, lämna dem då i fred …”).

I en värld av grannar kan det visa sig att somliga grannar är mordiska. Så i IS-staten, så i Nigeria och så i Frankrike. Vad gör en kyrkokristen då? Säger en god kyrkokristen ”vi har varit naiva” när huvudena åker som limpskivor? Eller säger de ingenting?

Sameh Egyptsons på svenska nyutkomna bok Erövringen handlar om muslimska brödraskapets infiltration av Sverige och är ovälkommen läsning i Antjeborg, det fattar jag. Men jag är fri att läsa om vita lögner som metod:

”Med täckmantlarna dialog och samverkan har man predikat om värdet av integration, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Problemet är bara att dessa begrepp har en annan innebörd i den islamiska fundamentalistiska teologin. I den svenska kontexten finns både politiker och akademiker som har intresse av att relativisera Muslimska Brödraskapets ideologi eller till och med förnekar rörelsens existens. Detta har bidragit till brödraskapets succé.” Egyptson aa s 239)

Veckan som gick blev lite eljes, som man säger. Bilmotorn havererade när läkaren på rehab beordrade mig till akuten.  På akuten i Växjö brukar det vara bråk så en Securitasvakt fanns på plats. Inget hände. Jag satt i ett kyffe och väntade på min tur. ”Ska jag bråka lite så att du får något att göra? frågade jag. Hon tyckte inte det. Akutläkaren Carl var en uppenbart välmöblerad läkare. Han trodde han förstod vad som var fel på mig; en nerv i kläm. När jag testats hitan och ditan fick jag åka hem igen. Kompetent och trevlig personal på akuten i Växjö. Jag är som vanligt inte så lite full.

Full? Av tacksamhet förstås. Vad trodde ni? Men en kristen förtär jästa och destillerade drycker. Man är väl ingen muslim heller!