Det bedrägligt tvetydiga och det uppenbara lurendrejeriet gör mig uppbragt. Det sägs att upploppen i Malmö (Rosengård) inte var religiöst motiverade. Den som kan lite arabiska hörde slagorden. Men har man bestämt sig för att islam är fredens religion kan man förstås inte höra ens när det ropas högt. Det är som om Charlie Hebdo-attentatet (morden!) aldrig inträffat eller som om Hagia Sofia inte blivit moské i år. Är det dock inte uppenbart att två tankevärldar står emot varandra och vore det inte lika bra att tala öppet om detta?
Allah har ingen son, som bekant. Kyrkan har drabbats av insikten att Fadern har en Son, som sänts till världen för att rädda denna värld tillbaka till Gud. Kyrkan bekänner utifrån uppenbarelsen (avslöjandet) att Gud är Fader och Son och Helig Ande. Vi ber till Fadern genom Sonen i Anden. Leif Skjetne fann efter många år som präst detta ologiskt, fick vi veta. Han blev muslim. När islam kom med svärd till Nordafrika var det många kristna som helt logiskt tänkte om och fann på detta sätt en enklare tro. För egen del finner jag det egendomligt.
På 600-talet sitter Muhammed och vill åstadkomma en gemensam religion av beduinreligion, judendom och kristendom. Det blir som det blir. Ska vi vara imponerade av detta kompilat, som Muhammed inte hade någon framgång med genom att övertyga, men större framgång genom svärdet? Här är en annan betydande skillnad med den kristna tron, som kom non equester, sed pedester, inte till häst utan till fots. I ögonhöjd med människor mötte apostlar och missionärer vanligt folk och gav skälen för sin tro med den klassiska maningen: ”Kom och se!”. Inte för inte talar vi om ”apostlahästar”!
Om vi väljer att inte vara naiva, och det är i så fall ett medvetet val i den barnsliga kultur som är vår samtids, skulle vi kunna se avgörande skillnader och avvisa talet om tre abrahamitiska religioner. Två är sådana, för också de kristna har Abraham till fader och är konsekvensen av det löfte Abraham fick om alla barn. Muhammed snodde lämpliga citat i sitt helt misslyckade men ändå framgångsrika projekt.
Erdogan vet något om skillnaderna och genomför en politik utifrån denna vetskap. Varför ska vi inte ta Erdogan på allvar, förklara det! Och berätta hur många kyrkor på den turkiska landsbygden som antingen rivits eller konverterats till moskéer. Men sällan kommer detta vanliga och antagligen vardagliga i svenska media. Det är ju knappt vi får adekvat kunskap om konflikterna i Sydkinesiska sjön, i de grekiska farvatten Turkiet gör anspråk på eller incidenter i södra Östersjön eller Norra Ishavet. Har vi problem eller har vi problem?
Jag fascineras också av det bedrägligt tvetydiga i det lokala. En gång i tiden var jag högskolepräst vid den högskola som senare blev universitet. Det roade mig dåförtiden att studentprästen hade bättre akademisk meritering än rektor (och en hel del av lärarna). Högskolan hade också journalistutbildning så det var väl rätt självklart för högskolans präst att ställa upp om en student ville intervjua. I homosexfrågan svarade jag försiktigt, men jag tror det framgick att min entusiasm för välsignat partnerskap var måttlig (det var den tidens fråga…) Den dag studenttidningen var tryckt (men kanske inte distribuerad?) var jag på väg hem från London. I bilen lyssnade jag på nyhetssändningen från Radio Kalmar och hörde till min häpnad, att studenterna krävde att jag skulle sparkas. Många studenter stod bakom kravet, fick vi veta. Nå, då var det förstås inte längre möjligt att vara högskolans präst, om jag inte fick en rejäl uppbackning av kyrkoherde och folk på högskolan. Det fick jag inte. Det blev time-out och sedan städade jag mitt arbetsrum och slängde in nycklarna under dörren till expeditionen. Jag tror att detta var väl organiserat av yttrandefrihetens fiender, dvs i detta fall en enda student som använde HBTQ-föreningen som förevändning. Att studenten senare dömdes till fängelse för ett antal bedrägliga brott fann jag nog okristet nöje i. Att hovrätten mildrade straffen var jag lika okristligt mindre nöjd med. Men i grund och botten var allt ett bedrägeri, som alla stod tysta inför. Det kom nya studentpräster. De sparkades inte. Jag undrar om de ens intervjuades av någon studenttidning.
Då förstår ni att jag är lite känslig när Barometern meddelar hur kommun efter kommun (Ålem, Emmaboda och Högsby) flaggar. Universitetskyrkan i Kalmar är på också. Förstås. Högsby stöttar Kalmarsund Pride, får vi veta. Det kan man tydligen läsa på kommunens hemsida. Ålem flaggar utanför ett särskilt boende för att uppmärksamma allas lika värde. Samma tankefigur omfattar kanslichefen i Emmaboda. Kommunalrådet Jonsson, som är centerpartist, kör också på med ”alla människor” och därför ska flaggan hänga uppe längre tid vid kommunhuset.
Nu ska det väl ändå inte helt döljas att flaggan hör till de sexuella frigörelseinsatserna från år 1977 och framåt. Själva utvidgningen av begreppet – från hbtq till ”alla” – fungerar förstås men döljer det underliggande syftet. Därför blir kommunchefens kommentar tänkvärd: ”Om man blir så arg på flaggan (att den tas ner och bränns upp, som skett i Emmaboda tidigare, DS) och vad den står för – det vill säga jämlikhet för alla – har man ett bekymmer.”
Vad då bekymmer? Är det samma sätt att tänka som när det bedrevs politisk psykiatri på mentalsjukhusen i Sovjetunionen? Eller har de lokala Emmaboda-huliganerna fattat vad flaggan faktiskt står för och just därför river ner den? Inte vet jag. Ett vet jag: när det begav sig var Bondeförbundet/Centerpartiet det parti som fick flest röster från tidelagsentusiasterna. Det är ett enkelt konstaterande inte bara som en fråga om efterfrågan utan om tillgång. Jag noterar saken eftersom det sägs att ”all kärlek är bra kärlek”.
Eller var det egentligen det bedrägligt tvetydiga jag nu sländade om? Och pläderade jag för att vi ska säga som det är?