70+ blev en riskgrupp i Corona-tid, hette det. Metoden var att avläsa ett medicinskt förhållande statistiskt. Det är ingen självklar metod. Uppenbarligen är det flera i lägre åldrar som hamnat i respirator (särskilt under de första månaderna, när läkekonsten visste ännu mycket mindre om sjukdomen än nu). Efterhand bedömdes problemen efter respiratorvård vara en faktor att väga in. Det gjorde t ex att jag, trots beslut om saken, likväl inte hamnade i respirator. För egen del tror jag att förböner härvidlag spelat en osynlig men viktig roll. Tack! Men ålder är en faktor. På äldreboendet Furuliden i Moheda upptäcktes 11 Covid-19-fall. Fem hade inga symtom. Så ålder är inte en helt avgörande faktor för att sjukdomen ska bli allvarlig. Vi borde tala mer om de underliggande sjukdomarna och därmed påminna oss varför det var så viktigt att inte få ett massivt utbrott. Sjukvårdsresurserna skulle inte räcka till.
Folkhälsomyndigheten ville plana ut kurvan för att sjukvården inte skulle överbelastas. Det var väl därför de som fanns på äldreboenden i våras inte skulle få medicinsk vård. Det räknades på hur många år de äldre kunde ha kvar, och var det inte så lång tid rent teoretiskt var det morfin och inte syrgas som gällde. Läkare tog beslut, tydligen i ett antal fall utan patientkontakt. Doktor Mengele skulle nog inte haft några invändningar. Min poäng? Hänsyn togs till sjukvårdskapaciteten. Inte till de äldre.
Räkna nu med att en äldre bedöms ha fem år återstående tid i detta livet. Det är 60 månader. Isolera den personen 6 månader utan kontakt med familjen så är det en reduktion med 10% av livskvaliteten, dvs inga möten, inget småprat, inget skvaller, ingen klapp på kinden av barn och barnbarn. Och detta var på obestämd tid framtidsutsikterna… Hur mår man då? Att berövas livskvalitet är något allvarligt. Minskar vi den återstående livstiden till två år, talar vi om 24 månader varav 25% destruerats. Finns det inte frågor att ställa om hur smitta kan hindras utan att det sociala livet ska bli asocialt? Visst är det vackert av det kyrkliga att gå ut till äldreboenden och sjunga utanför. Men vilken är den egentliga poängen? Det är väl barnbarnen och inte personalkören jag längtar efter?
Frågan gäller väl närmast syresättning. Om smittan härjar behövs visir och en del annat, men patienter behöver hjälp med andning. Syrgashantering alltså. Men somliga äldre kommer att dö, det är det som händer oss alla i sinom tid. Det enda vi kan hoppas på är att det sker just i sinom tid, i Hans tid – Guds tid – och helst inte som ond, bråd död, den vi bett emot i Litanian hela fastetiden. Är det vår hopplösa samtid som ställer till det? En tid där det kristna hoppet levdes medvetet, dvs verkligheten är mer än det vi nu ser, hanterades insikterna om livets korthet och skörhet bättre. Om jag inte går i kyrkan på söndagen för att höra Livets ord och konkret ta emot det som bevarar mig till evigt liv, vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods sakrament, hur kan jag då egentligen hoppas? Då återstår mig min egen föreställningsvärld, där jag får plats för något jag kallar hopp – men inget verkligt hopp, ett som ligger utanför mig och drar mig in i den verkliga Verkligheten.
Jag tror det borde ställas mentalhygienska frågor om vården av svenska folket. Och till det mentalhygienska hör behovet av kampen mot den journalistik som åstadkoms för att vi ska få ett dagligt laxativ, dvs den journalistik som ska skrämma oss med hotande sjukdomar och deras konsekvenser. Vi vet fortfarande väldigt lite om Covid-19, säger vi som är i branschen och vet vad vi talar om. Så låtsas inte kunnande och skräms inte!
Kyrkliv i Alvesta församling kom med tidningarna i går morse. Kyrkoherden i Moheda kan inte vara så glad, men Alvesta församling har nog utdelning i hela kommunen. På bilderna illustreras den kyrkliga kvinnokulturen, på vuxna män finns tre bilder, en på en snickare bakifrån. De vuxna kvinnorna är 20. Räknar jag bilden från konfirmationen den 27 juni blir det åtta unga män och tolv unga kvinnor (konfirmander och ungdomsledare tillhopa). Det hela är enkönat. Och detta enkönade är nog faktiskt en nyhet i kyrkolivet, en nyhet de senaste decennierna. Det var dock inte detta jag främst tänkte på. Martin Wikerstål har lagt ut texten på baksidan (han finns dock inte på bild).
Hans återkommande frågor och oro redovisas: ”Hur länge detta skall pågå? Kommer jag eller någon jag står nära att drabbas? Hur ser framtiden ut? Finns det någon Gud i allt detta? Kan detta vara en del av någon slags mening.” Efter denna inblick i den wikerstålska tankevärlden får vi lugnande – eller inte? – besked. Vi vet aldrig vad framtiden innebär och med pandemin blir det än mer ovisst. Jaha. Då har jag fått veta: ”Att vara buren – känna tillit – det är att tro.” Jaha igen. Tro är ”inte att använda vissa ord eller beteenden.” Nähä. Men musik, bilder och ord använder vi tydligen ”för att formulera vad tilliten och tron innebär för oss.” Långt borta är tanken på Kyrkans tro, som genom tid och rum drar oss in i heliga hemligheter. Den wikerstålska tankevärlden öppnar sig ytterligare:
”Blir hösten som våren och sommaren? Jesus mötte människor i deras livssituation. Vi kan göra detsamma och samtidigt vara rädda om varandra. Kom ihåg att att goda möten ger mening, vidgar livet och lämnar en glädje efter sig. I den situation vi lever i nu får vi använda vår fantasi för att hitta möjliga sätt att mötas på. Och du, då är inte bara änglar närvarande, Gud själv finns i mötet.”
Coronatider avslöjar också det fromsinta snacket, det är ett som är säkert.