Jag kunde kanske också skriva ”den banala godheten”. Som Antje fick till det finns det ett överskott av godhet i världen. Jag funderar fortfarande på den meningen. Ska jag påminna om hur hon skrev på twitter?
”Gud ger gåvan att odla hopp också i svåra situationer.
Det finns ett överskott av godhet i vår värld, trots all ondska.
Vi kan och är fria att öka på detta överskott.”
Överskott betyder väl meritum på teologiskt latin. Och vad detta meritum går ut på, bör jag nog fråga professor Hallonsten, som kan kyrkofadern Augustinus och en hel del just om detta. Men är vi verkligen fria att öka överskottet? Vad sa egentligen Augustinus? Bortsett från Paulus och Luther alltså.
Nu finns det en godhet som är mer än banal. Den banala godheten blir en kärleksfull fras, men en fras som är till intet förpliktande. Värre är det när godheten blir programmatisk. Det är då den kan visa sig vara demonisk godhet. Vad gör vi om det demoniska döljer sig i godheten och det som verkar fint, värdefullt och värt att satsa på, egentligen är godhetens motsats? Ondska alltså.
I min generation är det enkelt att hänvisa till nationalsocialismen. Var det inte samma sak med kommunismen eller fascismen? Egentligen kom ju Lenin till makten utan att folket haft ett smack att säga till om och Mussolinis välfärdsprogram var uppskattat och det där med demokrati var i dåtidens Italien mindre viktigt i all framgång för landet med att bygga nytt (staden EUR), erövra nygamla områden (dika malariaträsk) och förnya den italienska industrin i norr samt stå för framsteg (klämma åt maffian i söder t ex). Nazismens väg var trots allt att övertyga betydande delar av det tyska folket om fördelar och tysta en del kritiker/gaphalsar. Det verkade bra, både med autobahn och tillväxt. Så varför inte? Vi vet svaret på den frågan. Det som marknadsfördes som godhet var något ondskefullt, ett program som gick över lik.
Hur gav Gud gåvan att odla hopp då? Deutsche Christen hade inget att säga mot det nya, de talade med vinden men inte med Anden. Den romersk-katolska Kyrkan stod friare, Pius XII visste vad som var å färde, men hans manöverutrymme var litet om inte goda katoliker skulle få betala med sina liv för påvens modiga tal. Det bedömde Pius XII med goda skäl vara övermod och estradframträdande. Ska vi mena att Bekännelsekyrkan var den som stod fram? Då minns jag prästen jag mötte i Barmen 1992, när den klarsynta Barmendeklarationen skulle firas 50 år senare. ”I min Landeskirche var vi bara 19 präster”, sa han. Han ville återställa somliga proportioner. Så i precisa ordalag skulle jag vilja veta hur Gud gav gåvan att odla hopp i Tyskland år 1942. Har det med högmässan och psaltarbedjandet att göra?
Jag ska inte tjata mer om överskottet av godhet i vår värld. Det är ett så fint tal att kritisk frågor vanligtvis inte hörs och inte heller ska höras. Men jag sliter med frågan.
Doktor F undrade om inte talet om kärlek avslöjar att just begreppet kärlek är en hypostas, något som är verkligt i sig själv, en substans eller ett begrepp som står för sig självt. Alla kan svänga sig med begreppet, som framställs som en självklarhet. Det står ju för sig självtoch – självklart! Skulle vi börja lösa upp begreppet och fråga hur vi ökar på överskottet av kärlek och godhet (om vi nu verkligen vore fria att göra det) skulle svaren spreta och begreppen alls inte vara självklara. Kärlek är väl också mycket konkret kärlek till pengar eller kärleken till mig själv, ren egoism för att inte tala om fosterlandskärlek, som ställt till det så? Borde vi inte varje gång finorden utslungas bli på vår vakt. Godhet utan Gud och kärlek utan Gud är något demoniskt, tänker jag. Tänker jag fel?
Ubi caritas et amor, ibi Deus est. Jag vet. Gud är där det finns kärlek och barmhärtighet. Men kan jag öka på detta överskott eller ska nöja mig med att leva i och av Guds godhet? Jag tror jag vet vad jag skriver om.
Somliga tror att jag bad så fromt när jag det kunde tänkas att jag skulle till att dö på intensivvårdsavdelningen. Kanske kunde jag rabbla upp lite goda psaltarpsalmer och imponera på Frälsaren? Eller några andra bibelord eller citat ur den svenska psalmboken med samma påverkan? Så blev det inte. Jag sa mycket enkelt: ”Du har sagt att du är min vän. Nu får du ta hand om allt det här.” Och så var jag beredd på att det fick gå som det ville, även om jag tänkte på allt jag borde ha ställt i ordning hemma, för de heliga lämnar inga problem efter sig. Där, just där, hade jag problem. Jag hade ju tänkt sortera papper och böcker… Tanken att jag i mina uppenbara svårigheter skulle öka på något mått av godhet var orimlig, och skulle då inte varit till någon tröst. Därför är jag, tror jag, så allergisk mot den reformerta lagförkunnelse, som maskerar sig i fagra fraser. Sägs ”godhet” eller ”kärlek” ska jag tacka dr F och säga ”hypostas”. Det är begrepp som står för sig själva. Där kan de gott bli stående. Vi kyrkokristna måste vara ute efter något mer kvalificerat.
Nu var det sagt och skrivet. När ska Antje gå i pension? Har Kyrkostyrelsen någon mening? Kyrkostyrelsen? Det kommer rapporter om hur det sammanträde gick till där förslaget om koncernbildning av Svenska kyrkan skulle antas. De kritiska frågorna av Nils Gårder kunde Antje och Wanja inte svara på, det fick Helene (generalsekreteraren) göra. Så justerades förslaget och det blev tydligen så illa, att alla var nöjda och ingen hade vett att reservera sig. Den kloka centerpartisten Åsa Ingårda skrev särskild mening. Det finns, jag skriver för att undvika missförstånd, det finns okloka centerpartister också.
Är koncerntänket i Svenska kyrkan ett konkret sätt att öka överskottet på godhet i sagda kyrkostruktur? Man undrar. Vi kan ju och är fria att göra så…