Ordvalet ”närmast otillständigt” för att sammanfatta kyrkostyrelsens skrivelse till det amputerade ”kyrkomötet” tror jag inte Thomas Söderberg om. Det måste vara Britt-Louise Agrell. Henne kan man lita på. Hon är tränad i rättens salar och hennes kyrklighet har inte blivit tämjd av ombudsmannaskap i Centerpartiet eller under en mitra. På så vis är det märkligt att Söderberg låtit formuleringen stå kvar, tror jag. Just så illa är det emellertid. ”Närmast otillständigt”. Minns orden.
De tu säger fler uppseendeväckande ting. Förslaget är ”ogenomtänkt” och ”definitivt inte förankrat i Svenska kyrkans församlingar”. Det värsta med dessa ord är att de inte är överord. Så illa är det. Men det allra värsta återstår, menar jag, nämligen frågan: ”hur kunde det hända?” Hur kunde Kyrkostyrelsen får ur sig ett förslag, som möter sådan kraftfull och kompetent opposition?
Detta säger antagligen något om nuvarande Kyrkostyrelsens bristande förankring i kyrkolivet. Naturligtvis faller ett synnerligt ansvar på ordföranden, Antje själv, för detta. Men uppseendeväckande nog tycks inga reservationer eller särskilda yttranden ha avfattats. Hur kommer sig detta? Det är alltså hela styrelsen som får iväg förslaget, alla grupprepresentanter, ordinarie såväl som ersättare, som står bakom? I några av grupperna torde ett mycket allvarligt samtal återstå före den decimerade kyrkomötessessionen. Jag ska inte för ett ögonblick dölja min förvåning över den bristande frimodighet vi kan bevittna. Om vi får välkammad opposition, brukar det betyda att vi inte får någon opposition alls. Detta i tider som dessa. Kyrkoval är det nästa år. Vem i hela världen kan man lita på?
En kyrkostruktur exploderar inte. Den imploderar, faller samman inåt. I det läget är det kanske inte så överraskande, att det uppifrån ska anammas en ny kyrkosyn, ett koncerntänkande. Lokalkontoret i Ormesberga, som under århundraden hade söndagsöppet, är i praktiken stängt. Andra lokalkontor används sporadiskt, så sporadiskt att ingen egentligen håller reda på öppettiderna. Närmaste lokala kontor ligger ett par mil bort och så här i Coronatider är då bilkörning ett absolut måste. På söndagsmorgnar går inte kollektivtrafik och förresten är det numera livsfarligt att åka kollektivt, har vi förstått.
I den imploderande kyrkostrukturen är det relevans som gäller. ”Relevans” betyder förändring så att kyrkan blir vad den inte visat sig vara, nämligen just relevant! Det är avnämarnas bedömningar som gäller. Långt borta är distinktionen mellan avpassning och anpassning. Nu är det anpassning som med nödvändighet måste gälla. Men gör visserligen inte om ”religionen som sådan”, hette det i det papper jag hittade (och skrev om). Frågan ställdes som en utmaning att ”fundera över varför man lever den som man gör”. Det kan man ju fundera över. På tio år har vi alltså inga gudstjänster att tala om när vi funderar över relevansen i det lokala. Jag minns dock hur det stod i Smålandsposten den 12 juni när Svenska kyrkan Växjö annonserade att kyrkorna var öppna för bön och enskild andakt. Annonsen var införd under rubriken ”Nöjen”– !
Att vi dessutom på många ställen faktiskt får lekmannaledda gudstjänster kanske också är relevant? Prästerskapet är ju så upptaget… och med lekmän kanske förkunnelsen blir mer livsnära och relevant, det som tidigare sades om de kv*nnl*g* pr*st*ern*. Nå, jag var med på 1960-talet och blev då immun mot lekmannaförkunnelse, ett jippo från de reformerta frikyrkorna som inte kan skilja på kerygma (budskap) och martyria (vittnesbörd). Det måste man kunna. För församlingens skull.
Jag lyssnade i går till ett samtal via Facebook. Det var som att stiga in i kollegierummet på Flickskolan i Kristianstad höstterminen år 1969. Pretentiöst intellektuellt, lite hummanden och småskratt (som innebar reservation mot det personen just sagt men kanske inte riktigt kunde stå för) men borgarbrackedumt. Det var en sedvanlig instämmande trojka av gammal modell ”hördududu”: Sverker Sörlin, Antje och Björn Wiman. Jag lyssnade på allt. Om Jesus sades inget, inget om evangelium eller sakrament heller. Påskens budskap var ”från död till liv”, det fattade jag. Men varför det var så, gick inte att förstå av detta samtal.
Jag medger att Sverker Sörlin föll i min aktning, det är livets gång att de vi en gång lärt mycket av åldras. Morsan skulle fällt omdömet ”decrepitus” – Morsan hade bestämda krav på det intellektuella. Björn Wiman talade Selma Lagerlöf, säger bara det. Han hade åkt tunnelbana också. Antje sa precis det hon alltid har sagt både om klimat och om pandemin. Hon upprepade också talet om Djävulen, som hon en gång förklarat var 1500-talets sätt att tala om det som vill riva ner. Relevant?
Jag menar att en ärkebiskop inte ska tro på Djävulen, bara veta att han finns. Till de relevanta tycker jag frågan ska ställas om en ärkebiskop vet att det finns en illvillig ond andemakt, som är Lögnens fader och inte en princip utan en person och personligt illvillig? ”Något som vill riva ner” är knappast den realitet Skriften ställer fram för oss utan ett sätt, kan man tänka, att undvika något, för att i stället bli relevant. Det är inte Luther och 1500-tal att tala om Djävulen. Jesus talar så. Det är bibliskt att tala så. Här är ett problem vilken ärkebiskop som helst har att hantera – men kanske Antje i synnerhet. Hur tänker hon? Och hur känns det att hela tiden rapa upp sitt mantra som vore det begåvat?
I papperssorterandet hittade jag också ett alster av den progressivt reformerte Sören Dalevi. Han redovisade sina tankar för 2018-2021. om Karlstads stift hette det: ”Vi ska som stift associeras med värdeord som dynamik, kollegialitet, mod och uppfinningsrikedom samt att vi är ett stift som har sin grund i den första trosartikeln (Gud, skaparen).
Detta måste väl vara ett kätteri? Jag kan som bäst tyda det som den ”hedningarnas kyrka” (Église païenne) den rumänske professorn Dimitru (rättelse efter nunnepåpekande: Dumitru) Staniloe på god franska beskrev, när han talade om den längtan som finns i hela mänskligheten. Att ett stift skulle låta sig begrundas i en enda av trons artiklar är, jag väljer försiktigtvis ordet ”fabulöst”. Agrell hade nog sagt ”närmast otillständigt”, men om Söderberg vågat använda uttrycket, vet jag inte. De som plockar i Uppenbarelsen ska dock obetingat misstros. Obetingat!
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/en-fraga-om-vilken-kyrkosyn-vi-vill-ha
Kyrklig Samling tycker att det är tid för den del av läsekretsen som uppskattar sländorna att skicka en skärv. Det kan ni andra göra också, förresten.
Plusgiro: 55 99 05-5
Swish: 123 181 84 75