Torsdagsdepressionen bär syn för sägen. Negativismen mot förslagen från Antjeborg är bedövande. Ledarsidan ger eldunderstöd åt insändarskribenterna. Egentligen är det förödande. Inte ska man väl bli uppmuntrad och se vårtecknen? Jag tror jag ägnar mig åt fromhet i stället:
En församling församlas. Det hörs på namnet. Den samlar sig till gudstjänst. Liturgin formar församlingen som den gjort i alla år. De heliga orden är inte bara ord som församlingen lyssnar till. Det är ord att ta i sin mun. Orden reflekteras i psalmer och böner. Mer än så! De inkarneras. Orden jag tar i min mun blir på något sätt mina ord – fast de är Guds ord från början. Opåverkad blir jag inte. Men det blir inte gemenskapen heller. Vi använder samma ord i våra svar och instämmer i samma böner. Vi har något tillsammans med våra medkristna tiderna igenom och med viss entusiasm är vi en del av en helig historia, som vi ympats in i. Här är tillgångar de inte har som aldrig firar gudstjänst – eller så sällan att de inte firar utan mer följer. Digitalt?
En del stöter sig på somligt som sägs. Dorothy Sayers presenterades som en intellektuell men aldrig emotionell kristen. Hon konstaterar att Gud presenteras i maskulina termer och säger: ”Ja, än sen då? Då är det så det är.” Hon blir inte emotionell inför uppenbarelsen. När jag läste det, kunde jag se samma drag i hennes berättelser om Lord Peter Wimsey. Att Sayers därmed är en motbild att fundera över, noterar jag. Klart att det inte får dribblas med det Gud avslöjar i sitt ord om själva Verkligheten. Sådant dribblande sker i Svenska kyrkan, när präster förhåller sig fritt, funktionellt eller formellt till vad Svenska kyrkan bekänner. Detta kräver ett kritiskt lyssnande till förkunnelsen. Jag tänkte slända mer om saken framöver. Sayers är klar över att antingen strukturerar trosbekännelsen vad som är kristen tro – annars återstår kaos. (Creed or Chaos, boken kom 1947, men den svenska titeln träffar inte innehållet, Tro eller kaos).
Till det kritiska lyssnandet hör att inte svälja allt vad som sägs ens när det är handbokstroget. Den kyrkohandbok vi fick är ju unik på så sätt, att ingen kyrkohandbok åtföljts av så många reservationer i utskott och en stor reservation i själva kyrkomötesbeslutet. Kloka präster använder den i urval. Man kan förresten kolla vad prästen säger. På korrekt svenska heter Anden ”Den helige Ande”. I regel är ”ande” reale (realgenus), men när ordet betecknar Guds ande är det maskulinum, sa professor Bengt Hägglund. Det är som ”den heliga Skrift”, som inte kan kallas ”den heliga skriften”. Anden har karaktär av egennamn och har i vart fall i 5-600 år använts så på svenska. Skulle inte Anden kunna vara femininum? Fråga Dorothy Sayers! Eller pröva och säg ”O, heliga enfald” – inte är enfalden femininum för det, väl? Nej, Anden är den tredje personen i Treenigheten med ett egennamn vi inte kan ändra. Men kolla vad prästen säger – och kollfråga hur det tänktes – om det alls tänkts. Det ”amen” jag förväntas säga är ju min bekräftelse på att det som sagts är bibliskt och sant.
Predikan står i ett dialogsammanhang med levande människor och är replik i ett pågående samtal. Den är inte ett föredrag. I predikan kan ett eller annat sägas, som vi kanske tuggar lite på när det är kyrkkaffe efter högmässan. I predikan hörs själva didaskalian, läran. Men där utövas också prästens huvudsakliga församlingssjälavård. Jo, det finns enskild själavård och bikt – men huvudsakliga själavården av de många ges i predikan.
Förbönen kan bli svulstig. Den ska rätteligen ge plats för lite egna bönesuckar, men vara så uppbyggd att den tar med det väsentliga. Här är vår gemensamma bön, den korporativa. Kyrkans förbön kan i lyckliga fall stimulera min egen bön, den där jag har en lista på människor jag regelbundet ber för. I lyckliga fall finns det bönetillfällen varje dag i församlingskyrkan. Två Systrars i Kalmar har den goda ordningen med bön för den som firar dopdag (bok på platsen där den som leder bönen hålls uppdaterad och bara den som sagt ”ja” ber man för). På så vis aktualiseras i varje fall dopet.
Eukaristin firas förstås. Präster som läser ”instiftelseberättelsen” ska undvikas som pesten. En riktig präst konsekrerar, Benedictus benedicat! Den välsignade må välsigna. Vi viger präster just för detta.
Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum. Ordet kommer till nattvardselementen och gör sakramentet, säger kyrkofadern. Detta sakrament lägger in evigt liv i mig, in i min dödliga kropp. Just det jag tagit emot, bevarar mig till evigt liv. Då är det på allvar just för att det är så fyllt av glädje. Hur man kan ge sig till att fuska med nattvardselementen bör och vin vägrar jag förstå. Det skulle Dorothy Sayers också göra, så jag är i tryggt sällskap. Men jag funderar över mässliturgin med erfarenheter från det egna köket:
Hundarna ska få mat. De följer med aldrig svikande uppmärksamhet själva uppläggningsprocessen. De borde veta hur det går till, men uppmärksamheten är total som vore det ett drama som utspelar sig första gången. Jag ser deras koncentration och funderar över församlingen när prästen konsekrerar. Hundarna tycks mig mer fokuserade på sitt än vi på vårt, om man säger så.
Nu tänkte jag att denna lilla slända skulle vara det avgörande argumentet mot det vi nu nödgats uppleva i tider som dessa. Kyrkan lever inte på det vis vi fått se de senaste månaderna. Därför måste vi får sådana livsformer att det kyrkliga livet värnas – för vår skull. Få präster var uppfinningsrika nog, ingen biskop så vitt jag kan minnas. Och jag vägrar tro, men kan som alltid ha fel, att folk sitter hemma och sjunger med i de digitaliserat förmedlande psalmerna. Ljuskvaliteten är för dålig om inte annat. Bortsett från det patetiska. Då är det enklare med husandakt som lugnar själen – om nu själen behöver lugnas. Den kanske rätteligen borde livas?