U-137 (S-363) gick på Torhamnsskäret i Gåsefjärden den 27 oktober 1981. Jag stod med de militära sjökorten och försökte komma på om saken kunde handla om en felnavigering. Sedan skrattade jag. Kanske fartygschefen försökte gömma sig inomskärs efter att ha följt test av den nya torped 42, som Försvarets Materielverk genomförde. För det var väl den och inte M/15? Nå, ubåten stod där den stod, och hela Blekinge Kustförsvar med BK-staben stod också. På tårna.
Till min häpnad fanns det officerare som menade, att ubåten skulle hjälpas loss och få ta sig hem till sin bas. Jag borde inte varit så förvånad. Det var hjälpsamma och hyggliga människor väl medvetna om sjömanskapets faror och krav på samarbete. Nu for besättningen illa. Vad kan vi göra för att hjälpa? självar fråga – men inte riktigt den fråga försvarsmakten måste hantera.
Andra tänkte principiellt. Det är en främmande ubåt i våra vatten och därtill i militärt skyddsområde. Vi har en övergripande uppgift: försvar. När sovjetiska bärgare närmar sig gäller statsministerns ord ”Håll gränsen!”, och tills vidare ska vi skaffa oss så mycket information vi någonsin kan. Kolla folket från sovjetiska ambassaden, som tog in på hotell i Karlskrona, undersöka fartyget, förhöra fartygschefen och skaffa oss en så heltäckande bild av vad som hänt som möjligt.
Insikten om de två slagen av officerare har följt mig med slutsatsen att båda slagen behövs för att skapa balans mellan (jag renodlar) omtänksam vänlighet och hämndgirig blodtörst. Tänk om vi bara haft vänliga marinofficerare, prästerliga i sin hållning? Men officerare av båda slagen måste kunna tänka principiellt: vad är vi till för och vilken är vår uppgift? Annars går allt över styr, garanterat över styr i utsatta lägen
På mitt sjukläger har jag läst facklitteratur och kriminalromaner av det slag som nu är så populärt, sådana som beskriver samtiden. Perspektivet är inte sällan Stockholm som i Pascal Engmans bok
Råttkungen. Jag läste också Jussi Adler Olsen, Offer 2117, men parallellt med dessa två Jordan B Peterson,12 livsregler. Dessutom kastade jag mig över Predikaren. Det blev en intressant mix och en hel del att fundera över.
Kriminalromanerna beskriver en sjuk tid, Peterson försöker ge råd för oss som lever i denna sjuka tid. Predikaren demaskerar just denna tid. (Varför bibelförklarar prästerna inte utifrån Predikaren, det kunde bli något?) Predikaren ger en anvisning efter att ha beskrivit själva tomheten:
”Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad. Detta står henne till buds i livets möda, de dagar som Gud ger henne under solen.”
Pred 8:15
Predikaren bestämde sig då för att bli förtrogen med visheten. Jag fattar: förtrogen med Kristus, Hagia Sofia, Guds Son. En kristen, som prisar glädjen och är förtrogen med Kristus – det verkar väl rätt vettigt om man tänker efter? Hamnar en sådan kristen inte både nära sin tid och på hälsosam distans från sin samtid? Tiden är Herrens. Fan vet vems samtiden är… Det är i vart fall en uppgift att se samtiden från evighetens synvinkel. Det betyder att kunna se och inse samt med bevarad glädje, den som ska prisas, tänka principiellt – också under ätandet och drickandet.
Jag uppfattade inte att Jordan B Peterson anförde Predikaren, men väl en del annat bibliskt och en del av det Frälsaren sagt. Jag fick boken av min dotter, som tycktes ogilla författaren och inte ville ge honom finansiellt stöd. Nå, ”en pocket gjorde nog inte författaren rik”, sa jag, och det argumentet bragte boken på hennes bekostnad till mig. Peterson är pratig, men poängerna dyker upp i allt det pratiga. Är detta de poänger som män vill ta till sig? Vad skulle det i så fall betyda för förkunnelsen av evangelium? Tänk principiellt! Har den kyrkliga förkunnelsen at large blivit det som de gammalkyrkliga kallade ”kärringatröst”, vilket är lika precist nedsättande som ”killgissningar”. Försvann anstöten i förkunnelsen? Blev det fagra ord och tröst utan substans som blev förkunnelsens egentliga innehåll? Alltså: marinofficerare som tyckte synd om besättningen – och det var det hela.
Jordan B Peterson är psykoterapeut. Han lyssnar till samtidens röster och försöker förstå – annars kan han inte ge några precisa eller oprecisa råd. Han ser en viss sorts människor förebåda det totalitära (”Förekomsten av bedrägliga, icke-autentiska individer är ett förebud om social totalitarism”, aa s 232) och han menar, att underlåtelsesynderna är de värsta. Just mot bakgrund av nöjesläsning (vi nöjesläser ju om lidande och död och nöjestittar på företeelserna i bilderburkar av olika slag) blir både Predikaren och professor Peterson intressanta perspektivgivare. Och på en inköpt pocket blir han inte fet, Peterson. Men jag blev tankediger.