Gunnar Edqvist skrev en drapa i Torsdagsdepressionen, vars radikalitet torde gå de flesta förbi. Den är på ett vänligt sätt en i sak skarp kritik av kyrkostyrelsens kyrkomötesförslag. Den är också övergripande och konstruktiv: kyrkomöte med 100 ledamöter färre och indirekta val, dvs vi väljer lokalt i kyrkovalet och de valda väljer elektorer för val till stift och kyrkomöte. Ekonomiskt försvarbart och ett grundskott mot partipolitiseringen. Med en sådan ordning hade SD aldrig hamnat i kyrkomötet.
Nu är diakonen Gunnar inte vem som helst. Han är diakon på det fornkyrkliga viset: han tjänar människor genom att skapa/sköta en tjänlig kyrkoorganisation. Det har han egentligen ägnat sit liv och det mesta av sin kraft. För många är han en doldis, men märkligt nog en doldis i så fall som är en central gestalt i kyrka-stat-arbetet. Han har roats av paragrafer och rättslogik. På så vis har han också blivit en rättslärd. Det finns skäl att ta upp de frågekomplex han aktualiserar, dvs tala kyrkosyn.
Det är för övrigt märkligt att Teologiska fakulteten vid Uppsala Universitet inte kreerat Gunnar till teologie doktor honoris causa. En sådan åtgärd skulle pryda – universitetet.
Brett samråd är hans förslag. Jag skulle föreslå ett än bredare.
Det märkliga med Svenska kyrkan är att kyrkosynsfrågorna tidigt togs upp. De ungkyrkliga, läs: Gustaf Aulén, fann behov av klarsyn. Tyskarna fattade nada, tyckte att det var slöseri med tid, deras tid gick åt till andra teologiska ting. De ungkyrkliga formulerade en folkkyrkotanke, som hade sin spets mot frikyrkligheten – främst Svenska Missionsförbundet – och behövde förstå för att förändra inför både sekularisering och aggressiv frikyrklighet. Detta blev ett problem 50 år senare för en sådan folkkyrkoteolog som Gustaf Wingren, som skulle hantera folkkyrkotankens uppenbart oekumeniska drag. I strömmen av reformert teologi tror jag att vi nu ska gå förbi Wingren och hålla kvar vid grundfrågan: vad hade ungkyrkoteologerna sett i det frikyrkliga, som de alls inte ville ha för egen del och för svenska folkets del? Klargör det!
Slutsatsen blir föstås att samråd/samtal kräver studium av sådant pluraliteten av präster inte satt sig in i. Men också att vi blir noga med att samtala genom århundraden, just så som Kyrkan brukar samtala, för att komma ur samtidighetens förbannelse. Vi ägnar oss inte bara åt tyckande i det teologiska och kyrkliga. Vi övertygar varandra med goda argument och i sällskap av dem som tänkt före oss, och då kanske både längre och djupare.
Talar vi då sanning om de olika kyrkosynerna med varandra, kan det i dagens Svenska kyrka blir intressant. Vi torde intra muros ha just det ungkyrkoteologerna så ivrigt ville bekämpa och hålla utanför kyrkmurarna. Den strukturerande frågan blir förstås vad som är Svenska kyrkans egen kyrkosyn, bibliskt begrundad.
De kyrkligt förnyade borde också få problem här. De tänkte episkopalt; biskopen och församlingarna och det är grundstrukturen. Inte nationalkyrkan, den är 1500-tal. Då blir Svenska kyrkan 13 stiftskyrkor – och det är en möjlig tankemodell i ett kristet Sverige. Vi levde den modellen på övertid och det visste de ungkyrkliga, för de insåg behovet av mission. De tog över Diakonistyrelsen för att genom den bygga en vapensmedja. Allt detta havererade i 1950-talets kyrkliga och okyrkliga uppgörelser och senare försök har inte gett så mycket. Jag var med när det stora partiets företrädare i dåvarande kyrkostyrelsen avvisade all tanke på mission. Det var ju bara muslimer som inte var med och till dem skulle ingen mission riktas. Mission till Svenska kyrkans egna medlemmar (”alla” var ju redan med) var en tanke som föll på sin egen orimlighet. Ärkebiskopen var blekare i ansiktet när detta sades än jag. Men det hela är på sitt sätt logiskt. Fast vanvett. Vad är en Kyrka som inte är mission? Apostolisk är den på inget sätt. Den blir Religion.
En fungerande kyrkosyn innefattar den nationella nivån – men mindre som byråkrati och mer som vapensmedja för kyrkoliv och mission, sådant som måste bedrivas också nationellt. Men Kyrkans liv levs i församlingen och där, för att lugna alla, bedrivs också mission. När de kyrkokristnas rumpor placeras där de ska söndag förmiddag, i kyrkbänken, är det ett tecken för världen! Folk drar folk och trängsel ger trivsel, det är grundhållningen i alla tider utom denna. Har vi problem eller har vi problem?
Så vad har vi misslyckats med?
Församlingsbygget i kyrklig mening. Kolla statistiken. Se dig omkring. Har det som sker i församlingen med Guds rike att göra?
Stiftet och biskopen håller inte ihop det troende folket. Kolla framtidsentusiasmen vid basplan i Svenska kyrkan och fundera och undersök din egen relation till stiftet. Ingen, va?
Den nationella nivån har blivit en självgående byråkrati och en kommandostruktur. Kolla kyrkostyrelsens skrivelser.
Det ligger kanske en viss tröst i att korset är vårt tecken, för nog är det vi ser ett stort crux.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/goda-skal-att-borja-med-brett-samrad-om-kyrkosynen