Hagia Sofia blev alltså moské igen. Erdogan gör upp med arvet från Atatürk. Det nya normala gäller i Turkiet – men riktigt vad det innebär, vet jag inte. Det sägs att många lokala kyrkor i landet stängts/gjorts om till moskéer. Hur många då? Är lokalkyrkans stängning – utifrån ett trons perspektiv – allvarligare än att en kyrka som erövrats och blivit moské och sedan blivit museum på nytt blir moské? Var kan de kristna i byn eller staden fira mässa om deras kyrka konfiskerats? Och en kyrka som inte firar mässa och gemensam gudstjänst – vad är det? Aj då. Opassande fråga. Nu brände det till på närmare håll! Men skulle vi kunna få fram besked om hur många kyrkor i Turkiet som gjorts om till moskéer och hur många som i all enkelhet bara destruerats? Och kan vi få någon inblick i vad detta gör med våra medkristna i landet?
Hur uppfattade förresten de kristna i Turkiet att imamen hade svärdet med sig i den nyvordna moskéns första fredagsbön? Som en pittoresk dekoration eller som ett konkret hot och förebud? Vem kan rapportera om detta till mig? UD? Sveriges Kristna Råd? Act? Eller Antje själv?
John Aslanian var amerikan med armenisk bakgrund. Det folkmord Turkiet utsatte armenierna för var en del av hans armeniska identitet. Jag hade behövt honom för att få inblickar i vad som nu sker, men han är flera år död. Hjärtinfarkt. Vänner som behövs, finns inte självklart längre för mig. Och journalistkåren tycks vilja undvika komplicerade frågor. Let’s dance, liksom.
Frågorna om utrotandet av den kristna tron och fysiskt av de kristna i Irak och under iS-väldet skulle annars behöva sammanställas. Vem gör det? Vi tycks vara ganska långt från den där ”fredens religion” som det talades om. Kan det vara så att islam agerar som islam agerade när det kristna Nordafrika och det kristna Balkan föll – för att inte tala om Konstantinopel? Detta är utfallet av en erövringsreligion som kommer till häst till skillnad från den kristna tron som kommer till fots. Apostlahästar sålunda. Non equester sed pedester. Föreligger det en så uppenbar konfrontation i vår tid att vi av just det skälet inte ska tala om den? Eller av något annat skäl?
Mordet på en präst, Fr Jacques Hamel, i Frankrike är ett exempel. Ni minns kanske att folket i Antjeborg alls inte kunde hantera den saken. Nu sägs det att kristna monument, Mariastatyer, systematiskt tycks utsatta för skadegörelse liksom kyrkor. Det sägs rätt öppet att det är verk av muslimer. Kan det vara så och finns det någon sammanställning som ger oss hela bilden av vad som händer i Frankrike? I svensk media ser jag föga om detta. Det kan förstås bero på att inget av det som sägs ha hänt verkligen har hänt. Men hur ska jag kunna veta det? Fr Hamel var väl en verklig präst, mordet ett verkligt mord och om han mördades för sin tros skull ett verkligt martyrium. Var mördarna verkligen muslimer?
Återstår för dagen Nigeria. Så mycket har jag förstått att Boko Haram har härjat, terroriserat, mördat kristna och fört bort kristna flickor. Därtill har jag förstått att kristna slagits ihjäl för att förövarna vill komma åt deras jordbruksegendomar. Vad handlar om tro här? En muslimsk föreställning om överhöghet?
Är det sant att kristna i Nigeria lever utsatt? Vad gör vi då? Svenska kyrkan är en stor kyrka med ett minimalt kyrkomöte. Därifrån kan inga uttalanden väntas. Antje satsar på ”En värld av grannar” – men av åtbörder och tal verkar det, i de fall jag räknat upp, handla om ”En värld av fiender”. Och läser jag rätt, är detta tillstånd något helt normalt. Enligt Nya testamentet är det för en kristen både gammalt och nytt, den urgamla konflikten är ny varje dag. Theodosios krönika (beställs via athanasius.se) illustrerar. Det var inte som vänner muslimerna kom då. Och nu viftas med svärdet i Hagia Sofia, en kristen kyrka muslimerna bemäktigat sig. Vad säger Svenska kyrkan nu? Tar kraftfullt avstånd från islams svärdsmission?
Jag frågar, för jag bekymras lite av min egen samtid. Kanske alltför lite? ”Om en kroppsdel lider, lider alla.” Frågan till mig själv blir banal: Hur mycket lider du när dina medkristna far illa? Jag tycks, oss emellan, rätt opåverkad, okänslig inför deras plåga. Borde det bekymra mig? Kommer Jesus att ta upp frågan med mig på den sluttamp, som egentligen är början på det riktigt nya normala? Det nya livet. Jag undrar – men oror mig oroväckande lite.