Horst Georg Pöhlmann (f 1933) var tidigare professor i systematisk teologi och har bl a skrivit boken Abriss der Dogmatik (5 uppl, förbättrad och utvidgad, Gütersloher Verlagshaus 1990). Här är ett mycket pedagogiskt kompendium i dogmatik. Eftersom det möblerats om för att underlätta för mig, såg jag plötsligt boken, som gömt sig bland en massa andra böcker i systematisk teologi på bokstaven ”P”. Det är alltså en bok jag inte läst på länge, och därför ville bläddra lite i. Det blev på nytt en lätt omskakande påminnelse.
Pöhlmann tar i en exkurs (s 56-58) upp Emanuel Hirsch och Deutsche Christen, dvs de kristna nazisterna, företrädarna för det då nya normala. (Dietrich Bonhoeffer, som numera gärna anförs, hörde till det gamla normala och avrättades…) Professor Hirsch gav teologiskt alibi för nazismen och utvecklade den nazistiska teologin. Poängen är förstås uppenbarelsen. Den fortgår. Vi vet och lär oss mer än de första kristna, som förlitade sig på Skrifterna, apostlarna och Herren själv. Den nya normaliteten, som väckt Tyskland, var i sig en uppenbarelse, en Guds förekommande nåd. Uppenbarelsen är nämligen inte begränsad till det kristologiska. Den israelitiska lagen ersätts av den nationella, dvs den tyska. Evangelisk och nazistisk sed och livsföring och en kyrka som är förbunden med folket – det är det stolta programmet för den då nya normaliteten.
Det antisemitiska är Hirsch för. ”Fördärvas blodet, fördärvas anden.” Pöhlmann går inte på detta program. Han ser att Deutsche Christen förråder evangeliet (detsamma säger Barth, som menar att denna teologi är nyprotestantismens värsta och mest fulländade missfoster).
Intressant är att se, menar Pöhlmann, hur argumentationsmönstret nu kommer tillbaka i den samtida anpassningsteologin – den med skilda teologiska och politiska provenienser. Han ursäktar inte Deutsche Christen – men uppenbarligen inte heller de anpassningsteologer, som använder sig av samma argumentationsmönster och t ex menar, att demokratin är en successiv uppenbarelse. (Se Svenska kyrkans utredningar 2005:2) Rätt häftigt att det nu i Antjeborg tänks som de kristna nazisterna, de som förrådde evangeliet, tänkte då. Givet att vi följer Pöhlmann alltså.
Frågan om uppenbarelsen avslöjar alltid.
Saken, dvs Svenska kyrkan och hennes samtid, kan göras än mer brutalt avslöjande, tror jag genom innantilläsning av vad som på hemsidan anges som Svenska kyrkans teologiska grund. Nänä, inte Bibel och bekännelseskrifter:
”Den demokratiska strukturen innebär att alla kan vara med och rösta och påverka, och att alla i församlingen har tillgång till det teologiska samtalet. Biskopar, präster, teologer och diakoner är där för att förkunna och erbjuda stöd, men de har inte närmare till Gud. På så sätt kan man säga att Svenska kyrkan är en teologiskt progressiv kyrka, med en levande teologi som ständigt utvecklas.”
https://www.svenskakyrkan.se/svenska-kyrkans-teologiska-grund
Så tänkte professor Hirsch, de tyska kristna nazisterna, Deutsche Christen, och tydligen den progressiva Svenska kyrkan om den levande teologin, som ständigt utvecklas. Det de dock inte fått för sig var tanken att teologer m fl skulle ha närmare till Gud. Eller tänkte några så? Vore det fel om biskopen skulle ha det närmare till Gud, om man tänker efter? Den lilla polemiken tycks mest handla om en klerikal eller teologisk halmgubbe, konstruerad för oklart ändamål.
Nå, några kan vara nöjda. Svenska kyrkan är en teologiskt progressiv kyrka. Precis som Deutsche Christen och professor Emanuel Hirsch ville vara.
Den som tiger, samtycker.