Doktor F påminde om att kyrkomötets frågestund avskaffats. Jag förmodar att han på goda grunder ser de mekanismer som i dessa de yttersta av dagar ger oss det ”kyrkomöte”, som består av 44 digitala knapptryckare och begränsad motionsrätt. De gruppledare, som gått med på arrangemanget, har nog gått på en nit. Men vem lurar vem och vilken är den olycksaliga logiken i det som sker i det som synes ske?
Det finns de som tror att kyrkostyrelsen har makt. I egentlig mening finns inte makten där utan i Antjeborgs byråkrati och i någon mån i kyrkostyrelsens arbetsutskott. Helt fria är dock ingendera av dessa två. De är fångade i sin föreställningsvärld och det är minst av allt säkert att den världen är densamma som Svenska kyrkans pastorala verklighet. I kyrkostyrelsen kan någon ledamot sprattla, vifta med handen – och Antje låtsas inte alltid se. Det är ett känt ordförandeknep. Föreställningsvärlden vidmakthålls.
Ingenting av det som sker kan ifrågasättas av något kyrkomöte. Kyrkomöten är klavbundna av utförliga skrivelser och någon frågemöjlighet finns inte längre. Det är sant att frågeinstitutet missbrukades, när ledamöter körde sina frågor dels som motioner, dels som frågor. Men missbruk upphäver inte det rätta bruket, som alla bekännelsetrogna vet. Abusus non tollit usum. Till detta kommer att den allmänkyrkliga debatten också gick all världens väg. Kyrkomötet blev väldigt lite av möte, kan man säga. Inte så mycket av ”Kyrka” heller, kanske. Debatten kan föras i Torsdagsdepressionen…
Men var återfinns makten, problemformuleringsprivilegiet, utnämningsprivilegiet?
För några år sedan talade två omdömesgilla om ”lesbiska ligan”. Det var kvinnor av samma sexuella läggning, som hjälpte fram varandra till kyrkliga höjder. Dessa var en väsentlig del av ett maktkollektiv av kvinnor, färre än tjoget. Inte vet jag, men inte ter sig ledningen i Antjeborg riktigt jämställd. Den är en trygg kvinnovärld. Vi som är för jämställdhet undrar förstås vad det var som gick fel.
Det är i denna miljö de skrivelser, som ska forma framtid för Svenska kyrkan, utformas. Det är denna miljö, som mer stimuleras av vad som händer i Geneve än i Knäckebröhult. Undra på att det blir som det blir. Vi ser ett världsligt fenomen. Elitens uppror mot folket blir självfallet den kyrkliga självutnämnda elitens uppror mot kyrkfolket.
Det jag då kan undra över är varför de som ser sönderfallet blir så tysta. Prästerna säger inget för att uppvigla sina församlingar. Lekfolket går undan om lekfolket ens informerats. Diakonerna pratar om det profetiska diakonatet – men det blir bara prat när det gäller den egna kyrkan. På så vis är allt som sker logiskt. Men onödigt!