Varför finner vi oss i att betala för symbolpolitik? Det är inte den småländska frågan jag ställer, den om pengamängden (även om den irriterar). Jag undrar vad vår passivitet gör med oss och hur den skapar den framtid få av oss vill ha. Plastpåseskatten är typexempel.
Den gav till följd att priset på papperskassar höjdes radikalt på ICA Grytan! Och naturligtvis priset på plastkassar och de små påsarna jag plockade grönsaker i. Nu vet vi alla att våra plastkassar vårdats väl och blivit soppåsar (tills kommunen skulle förse oss med gröna respektive röda och hjälpa oss sortera). Men ingen kastade plastkassar i Mohedaån, som tillhör Mörrumsåns tillflöden, och ingen kunde i åns utflöde i Mörrum se en enda ICA-kasse från Grytan i Moheda. Så varför ska jag beskattas?
Nå, i KG Hammars efterföljd handlade jag i en skitig tygkasse. Detta är det närmaste ärkebiskopsstolen jag kommit. Skitig tygkasse? För klimatnyttan! Och värre blir det. För att minska klimatavtrycket måste jag använda kassen 20 000 gånger. ICA har sålt flergångskassar också. Vi med ICA-kort fick en gratis. Jag undrar över klimatavtrycket när den kassen tillverkades och vad ska jag göra för att få veta hur många gånger den måste användas för att klimatet ska bli förnöjt?
Egentligen förnimmer jag mest att jag blivit och blir lurad. Statsrådet Bovlund håller jag ansvarig(t). Jag vet inte om han luras personligt eller bara i tjänsten, därav en parentes. Allt är möjligt i godhetsbranschen. Och då får jag veta att regeringen beslutat att vi om två år kan ta natttåg från Stockholm tillHamburg, och från Malmö till Bryssel. Jag förstår att i Bovlunds tänkande är lågprisflygets saga all. Och regeringen av alla fattar beslutet. Den tänker sig nog att nalla något ur min plånbok för detta. Varför kan inte folk byta tåg i Köpenhamn, det har ju gått bra hittills?
Då återvänder jag till lärdomen från den teologiska fakulteten i Lund, den som sa att när det goda organiseras blir det vänt i sin motsats och djävulskt, demoniskt. Det är i ett, orden är mina, melerat mellantillstånd mellan ont och gott vi kan klara oss. Detta liv är ett provisorium och måste hanteras så. Slutsats? Passa er för godhetsmardörerna och bekämpa allt som luktar symbolpolitik. Alla politiska beslut måste tåla en granskning och varje lurendrejeri ska avslöjas!
Jag hörde Ola Wongs sommarprogram. ”Play” på Sveriges Radio för oss som inte riktigt hängt med. Aktivistjournalistik som jag betalar för (småländska frågan ligger under ytan) men främst känslan att någon luras genom att tillhandahålla tillrättalagd information. ”Kognitiv dissonans”, sa redaktör Wong. Den upprätthålls med lögn eller lögnaktighet. Omtänksamt finns manus att läsa också!
http://olawong.squarespace.com/ola-wong/2020/7/20/mitt-sommarprat.html
Jag kan illustrera fenomenet från det kyrkliga också:
I kyrkomötet undrade jag om flyktingar från Afghanistan, som vi skulle vara för. Frågor om Afghanistan hade jag av rätt personliga skäl följt i flera år. Nu visste jag genom en kontakt i Kabul, att planen landade på flygplatsen i Kabul fyllda med semesterfirare. Så hur var situationen egentligen? Den frågan fick inget svar. Vid debattens slut sa Antje, att det fanns de (dvs jag) som tyckte att Kabul var ett lämpligt semestermål. Det hade jag alls inte sagt, men Antje fick kyrkomötets glada bifall, dvs bifall från alla de 250 som ingen kontakt i Kabul hade och inget svar på min fundering hade. De var alla glada ignoranter. Som oftast alltså.
Den fina tidningen Dagen hakade på Antjes tillrättalagda citat med ett förlöjligande ledarstick mot mig. De kristna kan! Nu fortsätter kampanjen för att de afghanska ynglingarna, som inte hade skäl för uppehållstillstånd, ska få stanna. De har inte lång tid på sig att klara gymnasiestudier och inom 6 månader skaffa stadigt arbete. Är det en rimlig gissning att de flesta i tider som dessa inte kommer att klara det? Och vad gör jag när en i utbildningsväsendet insatt menar, att 8 av 10 av dessa ynglingar inte kommer att bidra till samhällsbygget i Sverige utan är dömda till ett liv i bidragsberoende?
Vad är det för kristet med kraven att ynglingarna utan skäl för uppehåll ska få stanna om de kristna inte tidigare kritiserat de lagar och regler för uppehåll vi har? Jag måste nog i förhållande till Antje och Sveriges Kristna Råd beskriva min hållning som ”kognitiv dissonans”. Problemet är antagligen att jag har rätt och att de piruetterar – kardinalen inräknad bland piruetterarna.
Jag återvänder till mitt mantra: Öppna samtal, seminarier, många ansvar, dvs det som vi, när jag gick i folkskolan, fick lära oss att demokrati handlade om. Och journalister som står mig bi när jag vill förstå. Jag räknar Ola Wong till den kategorin.