”Jag funderar över hur många som över huvud taget skulle stanna kvar som medlemmar om de visste hur mycket som enbart är luft och självskryt.”
En erfaren komminister med tjänstgöring i olika stift och pastorat funderar. Naturligtvis lever vi på övertid. Folkevangelisationen har inte fungerat och alltför få har upptäckt trons sammanhang.
Frikyrklighet har gjort sitt. Ingen räknar plus och minus när de reformerta vinner och bränner människor. Lika diskreta är vi när det handlar om konversioner. Hur många är kvar efter några år? 40%? Avkristningen är verklig och till sin art helt begriplig. Det enda lilla problemet är väl att vi har en missionskallelse i allt detta. Då duger inte episkopalt fagert tal eller episkopal försiktighet. Men det kanske är fel att skälla på biskoparna? De är ju selekterade för att inte ställa till med något. Den övergripande kyrkliga målsättningen är ju: ”Inte för mycket uppståndelse!”. Därför talas det inte så mycket om Jesus. ”Religionen” räcker. Religionen har en bundsförvant i varje människa, den utmanar inte, den dekorerar det mänskliga livet. Svenska kyrkan har under långliga tider stått till tjänst med doften av stearinljus som ryker måttligt…
Bertil Werkström var ärkebiskop. Jag tyckte om honom. Dessvärre tror jag det var mitt fel att centerpartiets ledande dam blev arg på Bertil. Han tog sig orådet före att för kyrkomötet år 1986 dra kyrkostatistiken, som visade tapp. Anklagelsen var att Bertil därmed skapat missmod. Bertil själv var bekymrad. Att siffrorna gått ner ”har de flesta av oss inte haft någon bestämd känsla av.” Felet i centerpartistens ögon var alltså att ärkebiskopen nämnde förhållandet.
Mitt fel? Jag har en förnimmelse att jag tagit upp själva problemet med Bertil. Men hur stort var problemet då jämfört med nu?
Jag ligger i min sjukhussäng och försöker orientera mig i kyrkostatistiken. Det är inte lätt. Analysenheten i Antjeborg kan nog hjälpa mig, men när jag ringer kan numret till tre handläggare inte nås för tillfället. Telefonisten förklarar att många har semester och andra arbetar hemifrån. Jag övertygas inte. Men killgissningar duger i det kyrkliga väl så mycket som analyser, så jag gissar att siffrorna låg lite över 25 miljoner gudstjänstbesök. Kanske 26.6 miljoner – bara för att det ska vara dubbelt så mycket som siffrorna för 2019. Detta tyckte ärkebiskopen borde fokuseras. Då.
Varför hade ”de flesta av oss” inte haft någon bestämd känsla av vad som pågick? Därför att ”de flesta av oss” inte hade några verktyg för att hantera situationen. Vi ställer inte frågan förrän vi har en aning om svaret – och har vi ingen aning, ställer vi inte frågan.
Ärkebiskop Yngve Brilioth, ärkebiskop Erling Eidem, ärkebiskop Gunnar Hultgren, ärkebiskop Ruben Josefson, ärkebiskop Olof Sundby, ärkebiskop Bertil Werkström hade kanske alla en känsla att allt inte stod väl till – men när det kom till frågan om mission i en folkkyrka förvandlades allt till inomkyrkliga trätor och behov av gränsdragning mot ”de andra” Somliga av dessa andra hade fattat vad ”de flesta av oss” inte sett. Men dessa de andra var fel, hade gjorts till ”fel” av kyrkopolitiska skäl. Därmed kunde man låta sig nöja.
De som ställde till eländet, när jag var söndagskolgosse, bär ett ohyggligt ansvar. Samtiden är onödig. Och självfallet ska jag då kallas ”bitter” och därmed kunna avfärdas. Vad som avfärdas är en halmgubbe. Den katastrofala verkligheten är som den är.
Det tycktes ”relevant” och kyrkopolitiskt klokt att marginalisera den kyrkliga förnyelsen i syfte att eliminera den. Det har lyckats. Få tänker kyrkligt förnyat. De nöjer sig med manéren och med att drapera sig i vackra liturgiska plagg. Det de håller på med kommer nog inte att hålla deras tid ut. Efter handboken ska sekulariseringen slagit igenom på tre generationer. Det intressanta med Sverige är att detta har skett som ett trosskifte och därför syns det inte. Men statens kristendom från år 1919 är andelös, kraftlös, ointressant och när folk måste spara pengar – och en hel del sparar pengar genom att dö undan – vad återstår då i det kyrkliga? Luft och självskryt!
Nu tänker jag vidare:
Astrid Hultgren var gift med Gunnar och alltså inte bara biskopsdotter (JA Eklund) utan också biskopinna. Hon dog alldeles för ung. Jag tror kanske inte att hon gillat mig, inte oreserverat i vart fall, men hon var en analytisk tänkare med vyer. Vad hade hänt om hon fått leva och knutit an till arbetarmissionen i Frankrike, gjort frågorna om sekulariseringen så svåra och historiskt komplexa som de faktiskt är? Hade Gunnar blivit mindre försiktig då och mer lyhörd för de pastorala behoven? Inte vet jag. Man kan pråla med frågor ändå, som bekant.
För vår del kanske vi skulle ta upp missionsfrågorna och kolla hur de hanterades på 1950-talet i Glasgow, Sheffield och Ivry (Paris)? ”Det är av misstagen man lär sig”, som pigan sa när hon fick tvillingar. Och somligt kanske var och är rätt evangelisation både då och nu?
I dag ska jag från lasarettet innan kl 11. Doktorn kom med besked. Om en månad ska mina lungor röntgas. ”Det har varit krig i dom”, sa den den andre läkaren. Man lär så länge man lever.