Det finns böcker att läsa. Pastoralen till exempel. Den är en bra spegel och fungerar som ifrågasättare. Sådana behövs. Är det någon som i kristen mening tror att det de flesta i Svenska kyrkan håller på med är en del av Guds rikes bygge? Skicka i så fall ett foto på vederbörande till mig, adressen finns i matrikeln t ex.
Det som måste till av seriösa präster är ett målmedvetet byggande med fokus på söndagen och den fysiska högmässan, den där folk infinner sig. Motbilden, fiendebilden, är förstås det nya tjatet om hur bra det digitala är. Det är det säkert. För religionsutövning. Inte för praktiserad kristen tro.
Prästen ska återfinnas vid ett altare söndag efter söndag. Är det fler kyrkor att ta hand om, kan en präst gladeligen ha tre gudstjänster på en söndag. Ledig söndag en gång i månaden ska prästerna glömma. Prästen svarar för kontinuiteten. Den ena predikan hakar i den andra, teman fokuseras eller ställs i bakgrunden allteftersom. Och prästen representerar Kristus förstås. Det finns de som ser prästen agera på församlingens uppdrag. Missionsförbundare t ex. Men det är självfallet inte Svenska kyrkans ordning. Hade det varit, hade prästerna inte varit ansvariga inför domkapitlet! Så Frida Mannerfelt har helt enkelt fel i sak – men en klargörande poäng när hon säger:
”Om man ser på prästen som en representant för Kristus, och något som bara en man vara, så har förändringen varit radikal. Men ser man prästen som ordets tjänare och sakramentsförvaltare på församlingens uppdrag, så har det inte skett någon stor principiell förändring.” Se skillnaden. Representart för Kristus eller representant för kyrkorådet, som tydligen båda ger uppdraget. Då vet jag sedan många år vem jag vill ha uppdraget med den stora räkenskapsdagen av!
Får prästen inte bygga församling (och de som hålls i kort koppel är många) är det hela rätt meningslöst. Men det är inte säkert att det verkliga bygget sker i de finaste kyrkorna. Det är inte fågelbordets utseende fåglarna bryr sig om utan om det finns mat på bordet. En oansenlig kyrka på landet kan bli alternativet för den som bor i staden. Eller en stadsdelskyrka, en av dem som tydligen nu står på avskrivning eftersom allt – huvudlöst –ska centraliseras till ”huvudkyrkan”. MTD-religionen fungerar så. ”Vi måste vara många!” Detta kallas i kristna sammanhang för ”multitudinism”. Det kan den göra som vet att de kristna kallas att vara ljus och salt, inte stor, bred majoritet. Detta hindrar inte att vi kan vara många! Men alltid en helig rest med andligt ansvar för tillvaron, ansvaret att helga sig för de andra…
Många blir vi när människor får klart för sig var det finns bröd att få. Det kan ta sin tid och det kräver att prästen få vara i fred för översåtarna. Lite alert lekfolk kan fungera som skyddsvakt i det sammanhanget…
Celebrant, bibelutläggare, apologet, (C B A) är några av prästens prioriterade uppgifter. Men ska det bli något behövs en duktig kyrkomusiker och en i sin mänsklighet helt normal diakon. Tria sunt collegium. Då är arbetslaget så litet, att det kan fungera utan en mängd tidspillan. Till skillnad från de stora kyrkosystemen med deras behov av sammanträden och samordning är den lilla organisationen inte uppbunden av sig själv och sitt eget.
Någon typ av församlingsråd behövs också. Det måste väljas av den gudstjänstfirande församlingen och ha något att säga till om. Då kan det visa sig att kyrkoherden är den egentlige motståndspersonen. Det skulle inte förvåna någon. Andliga rörelser utmanar och nu talar vi andlighet. Då blir det konflikter. Låt inte skrämma er.
Vad jag talar för är en församlingsrörelse värd namnet. Den måste knyta an till den stora Traditionen, den som nått oss via Svenska kyrkan. Klassikerkunskap måste bibringas församlingen. Den kyrkliga förnyelsen tog vara på arvet från ungkyrkorörelsen och att allt detta måste dödas på 1950-talet borde bara väcka de upproriskas intresse. Statskyrkokristendomen av 1919 års modell är bara trist. Det var den alla i min generation fick sig till livs via skolan och därmed trodde att detta var kyrkokristendom. Det var det inte. När perspektiven öppnas kan det bara bli intressant. Och det finns många perspektiv att öppna! Det är därför en präst måste vara så angelägen om sin kallelse som något utmanande stort. Präster gör skillnad. Gör skillnad! Vi kan inte i längden låta sönderfallet fortgå. Det är rätt att göra motstånd.
Det kan till och med visa sig att den skyldiga lydnaden är just motstånd.
Annars fascineras jag. Det är ”relevansen” som är måttstock när Karin Burstrand reflekterar. Ju mer som sägs, desto mindre tror jag 1958 års riksdagsbeslut vara gudomligt. Hur tänker ni? Tänker ni?
https://www.expressen.se/nyheter/skiftet-fler-kvinnor-an-man-ar-nu-praster/