<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<
Fabulösen går på högvarv. Tidningen Smålänningen sprider det viktiga: ”Tron spelar en särskilt stor roll för många människor i tider av kris.” Hon tror kanske detta? Är det möjligt?
Vad menas?
”När man har tro har man också någon att gå till med sin oro, sina rädslor, med frågor och tacksamhet. Jag tror att det är viktigt att vårda ens andliga motståndskraft. Och att ta vara på vila och glädje – på det goda.”
Gammalkyrklighetens analys av detta ta lhade varit glasklar: ”Kärringatröst!” Fabulösen Antje tror på sin tro. Det är religion. Den som tror att Jesus är Herren slipper det slappa reformerta. Den tron är tillit till Frälsaren, kris eller inte. Och den vet vem den tror på.
Siffrorna väcker ingen större uppståndelse, märkligt nog. En vanlig företagsledning som redovisat siffror av detta slag hade fått gå. I princip har Svenska kyrkan de senast 20 åren tappat hälften av gudstjänstfirarna.
1990 var totalen 24,2 miljoner och siffran för huvudgudstjänst 9 miljoner.
2019 var vi nere på 13,2 miljoner totalt. 3,39 miljoner för huvudgudstjänst. Visst är siffrorna intressanta – men TYSTNADEN kring dem än mer av intresse. Vi har en pastoralteologisk helt inkompetent kyrkoledning. Den talar om annat. Och skulle biskoparna avkrävas kommentarer, skulle de endast förfalla till fromma fraser. Själva tanken på kyrkokollaps kan de inte ta in. Alla fattar varför. De har modellerats/rekryteras för att inte ställa till med någon uppståndelse. Gott folk, med sådana kuskar är det kört. Repetera siffrorna!
Uppståndelsen tar Antje upp i sin lilla reformerta bok, den som styrs av tysk idealism (och vart sådan kan styra vet vi också!) Hon beskriver skillnaden mellan Jesu uppståndelse och Lasaros uppväckelse: ”Lasaros förblir sig lik.” (aa s 54, sic!) Sedan trasslar Antje in sig i sin spekulativa teologi, den som folk tror är uttryck för begåvning… Hon menar att det krävdes ”en hel del teologisk reflektion” för att komma till slutsatsen att Jesu uppståndelse var början på något nytt (aa s 68) Detta är inte det intryck jag får från Apg 2. Jag är mer lättjefull än Antje. Hon hanterar ett arbetsprogram. Jag tar emot ett besked.
Antje mödar sig (aa 55):
”Hur vet vi att Gud bryr sig om en värld full av nöd, orättvisa och obesvarade frågor? Jo, genom att göra berättelser om människors kamp i tro till våra, genom att vara med i ’den gudomliga viskleken’ och genom att se på korset.
Jag gör inga berättelser. Jag tar emot ett besked. Och passar mig för den tyska idealismen. Ty Antjes fromsinta tal är mig främmande. Hur kunde denna import hamna högst upp i Svenska kyrkan, när den alls inte är svenskkyrklig?
To be continued!
<<<<<<<<<<<<<