Jag hade just läst Antje Jackeléns lilla bok Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga, (Verbum 2020) Skulle jag ändå kollas upp på lasarettet kunde det ta något dygn, så jag la ner boken för fördjupning. Boken fick alltså åka ambulans.
På lasarettet plockade jag ur min miljövänliga kasse och visade boken för undersköterskan Emma med frågan ”vad tänk§er du om pandemins skugga?”
”Skugga”, sa Emma. ”Pandemin har ingen skugga. Vi är ju mitt i den!”
Alltså: undersköterskan Emma i intensivvård mot Covid-19 å ena sidan. Å den andra Antje med sofisterier och poserande. Sällan har jag upplvet ”teologin” /vad än detta är, men Antje gillar begreppet/ så komplett irrelevant, som när den ställdes inför undersköterskans ansvar. Träff i torpedrummet! Det kunde vara nog sagt så. men varför begränsa sig?
Nu får vi alltså i en liten bok svart på vitt hur den tyska teologiska idealismen tagit plats på högsta höjd i Svenska kyrkan. Men aktörerna/auktoriteterna är alls inte svenskkyrkliga. De talar ett annat tungomål, ett som talas i andra sammanhang än församlingsbyggarnas.
Karl Barth (1886-1968), Heinz Jackeléns och ett gäng missionsförbundares husgud, dyker upp. Själv förstod inte Barth varför han inte fått något genomslag i Sverige. Barth var reformert och professor i Basel. Professor Gustaf Wingren inbjöds att föreläsa i Basel år 1949 (om jag inte minns årtalet fel). Det blev rätt misslyckat. Gustaf talade skapelse, studenterna ville i stället höra om eskatologi. Det var själva grejen! Och Antje uppfattar i god reformert ordning eskatologi som ”ett nyckelbegrepp för hela teologin” (aa s 98)
I det svenskkyrkliga livet med skapelse och begynnande medveten sakramental kyrkosyn blev Barth inte nödvändig. Hans samlade verk har jag sett i två teologers privata bibliotek, Gunnar Hillerdals och Karl Manfred Olssons. Gunnar var gammal missionsförbundare. Barth hoppades att Gunnar skulle bli hans introduktör i Sverige. Så blev det inte. Efter alla desssa år, är det tyskarna i Antjeborg som uppifrån ska genomföra det idealistiska projektet? Då ska vi teminstingens huka oss.
De andra auktoriteterna i Antjes bok är ack så tyska och alls inte, inte på minsta vis, svenskkyrkliga. Das lässt tief blicken! Jag har hälsat vänligt på dem, jag har läst arbeten av dem:
Werner Jeanrond (f 1955)
Jürgen Moltmann (f 1926)
Dorothee Sölle( (1929-2003)
Här är de akademabla. De talar hopp. De talar tyskt idealistiskt om allt vårt ansvar. Tja.
Dr F uppskattar Antjes bok. ”Här finns allt svart på vitt!” Det kan man säga och jag säger sällan emot Dr F. Så jag får väl slända lite vidare, men utan att överanstränga mig. Och uppskatta hur undersköterskan Emma med ett enkelt handgrepp hanterade den akademabla i Antjeborg. Det finns sådant som kallas teologi. Vad teologi egentligen är, prövas i kyrkoliv och vardagsliv. Självfallet håller inte detta hur otåligt i hoppet det än är.
Förresten! 50 miljoner döda i Spanska sjukan. Föranledde detta något teologiskt arbete för hundra år sedan? Frågar åt en kompis, som från späda barnaår är programmerad mot teologiskt poserande och ivenr att i alla läggen sätta ljus på sig själva.