Johan Westerholm, ledarsidorna.se, har vänt klack på Rosenholm i Karlskrona (tidigare KA 2) och också om det var efter min tid, finns det oss emellan ändå därmed ett sammanbindande band. Nå, jag vände inte klack så mycket på Rosenholm som på Gräsvik – om ens där. Men på KA1! Johan är underrättelseofficer och bedriver underrättelsearbete fortlöpande. Han beskriver BLM-rörelsen. Det är en beskrivning som inte ska viftas bort, tror jag:
”BLM, eller Black Lives Matter, utvecklas nu allt snabbare i en takt där dess rötter och dess ytterfalanger blir allt tydligare. Kopplingarna till den islamistiska miljön i såväl USA som Sverige bör anses som vara både permanenta och grundläggande för rörelsens förmåga att mobilisera och organisera. I USA blir även den våldsbejakande retoriken, operativa förmågan och organiseringen allt tydligare.
En utveckling som bör föranleda viss oro och uppmärksamhet även hos europeiska och kanske främst svenska säkerhetstjänster.
Samt politiker.”
Svenska kyrkans medspel i detta borde vi tala mycket om. Vad är det för ”religiös” framtid som lagas till nu, en framtid där islam blir en betydelsefull politisk kraft och där en gradvis anpassning till muslimska önskemål sker? Är det så att muslimer i Sverige är mycket mer medvetna än de kristna, som tror att allt är som det alltid har varit? Hör det till den muslimska självmedvetenheten, att islam ska ta över och att ”det kristna” Europa och Amerika kommer att falla som mogna frukter? Vilken är då Svenska kyrkans självbild? Och vilken var Rowan Williams bild av läget när han var ärkebiskop och kunde tänka sig parallell sharia-lagstiftning i Storbritannien?
Ni ska inte tro att skiftet från ”Broderskap” till ”Tro och Solidaritet” och från en blid missionsförbundare av 1950-60-talsmodell som ordförande till en vän samtida kvinnlig muslim är det jag egentligen ägnar mig åt. Jag är mycket mer intresserad av det andliga tomrum, som skapas när en kyrka följer med sin tid och blir relevant. Jag kan säga det med Roger Scruton i boken Our Church, Atlantic Books, London 2012: ”though never entirely sure what is relevant and why”.
Eliten i det kyrkliga har problem. Och alla krav på förändringar, som driver eliten mer än eliten driver, är inte krav från församlingsnivån, menar Scruton. Jag tror att jag varit inne på just det temat tidigare. Så här långt i mina tankar dök S:t Matteus upp.
Evangelister har den vanan eller ovanan att dyka upp med en replik eller en berättelse. Matteus ville påminna om hur den orena anden vandrar genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på, men hittar ingen. Då kommer han på att han ska gå tillbaka till huset han lämnade. ”När den så kommer och finner det ledigt och städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där.” (Mt 11:43-45, citatet v 44-45) Jesus talar om hur den onda anden lämnar en människa. Jag uppfattar att den onda anden kan lämna en kyrkostruktur också, som städas upp och blir relevant på det obestämda sättet – men alltså nystädad. Det onda släktet får sig en kyrkostruktur det har önskat sig. Då trivs den orena anden. Städat och fint ska det vara.
Varför talar vi så lite om andlighet, när andlighet inte bara ska uppfattas vara fin och finstämd utan ett analysinstrument för att förstå underliggande mönster och övergripande hot? Är det i bokstavlig mening sant, att er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Petr 5:8)? Finns det en andemakt som är verksam i olydnadens människor (Ef 2:2) och har vi att kämpa mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans makter i himlarymderna? (Ef 6:12)?
Det är så här långt i mitt bibelstudium som tomheten skrämmer. Det är inte bara nihilismen, en grundbult i vår tid, utan också tomheten i den kyrkliga förkunnelsen – för att inte tala om själva lögnväsendet, det som vrider bort sanningen genom att regissera vilken verklighet jag ska få se, som skrämmer.
Under BLM, som alltså inte längre betyder Bonniers Litterära Magasin, menar Johan Westerholm att ett helt muslimskt koncept döljer sig. Här har vi Brödraskapet, samma brödraskap som omhuldas av det socialdemokratiska partiet därför att här finns en väljarbas. Jag förstår logiken. Jag förstår också att allt som var, inte längre är. Socialdemokraten, som cyklade med sin unicabox till jobbet på ASEA i Västerås och någon kväll i veckan tog politiskt ansvar i arbetarkommunen eller i en kommunal nämnd, finns inte längre. Men vad är det som kommit i stället och vad gömmer sig i det sammanhanget? Jag frågar, för jag har ju barnbarn och blir därför högst begripligt nyfiken bortom min egen tid.
Ska jag återvända till Madeleine Albrights bok Fascism för att få en repetition av hur de totalitära tar makten? Vad gjorde så kallat vanligt folk då? Anpassade sig. 10 – 80 – 10 var proportionerna, tror jag mycket bestämt. 80% anpassade sig, 10% anslöt sig och 10% gjorde motstånd. Jag är alls inte påläst om Balkan och hur islam tog över gamla kristna länder. Min moster och gudmor skulle säkert ha hävdat att något sådant inte kan hända här. Jag är rätt övertygad om att hon skulle haft fel. Dårskapens vägar är framtidsvägar för den mänsklighet som avvisar honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Vad annars ska jag tänka?
Nu förutspås en het sommar med social oro i världen.
Jag säger inte emot. Men det vore tillfredställande att få begripa lite mer om denna samtid, som vet lika lite om sig själv som samtiderna alltid gjort. Och jag med den…