Idag fyller min vän Robin år. Det får han fira genom att läsa upp en text jag skrivit vid Önskepsalmen i Göteryd i afton. Robin är en vänlig själ. Han ska bli präst. Det är andra mer svagsinta förtjusta över mer än jag. Jag hör till den hårdkokta skolan. Åker någon på en prästkallelse, vill jag vara den förste att beklaga. Men Gud är Gud och gör som han vill, har jag lärt mig. Jag hade en sådan prästkallelse, visade det sig. Sa syster Kerstin i vart fall. Och vigningsbiskopen, fast Kerstin visste mer, biskopen kunde mest förmoda.
Nu skulle jag vilja ha präster av mer normalt slag, inte prästerliga i sin skapnad utan prästerliga genom vigningen som ska ske på apostoliskt vis. Ett stort antal vigningar i Svenska kyrkan sker inte på apostoliskt vis, fast dom säger så. Prästerlig genom vigningen, inte genom skapnaden – men inte heller förutan skapnaden. Där fick jag till det! Sommaren 1967 vände jag klack i militär grundutbildning på P6. och om aftnarna inläsning av ARII t ex. Snygga saker på uniformen och basker. Lite utmärkelsetecken på uniformen därtill. Det var där och då jag av Thomas O´Dea lärde mig något om den prästerliga funktionen, den som alltid klappar medhårs. Så gör inte profeterna. Präster bör undvika att fastna i en prästerlig funktion, tror jag.
Pastor L och jag utväxlade erfarenheter i förrgår och i går. Polisen hade en gång tagit honom för att han påstods inte ha stannat för stopptecken. Där var en manlig machopolis och en kvinnlig. Machopolisen bröstade av sig, moraliskt indignerad. Den kvinnliga polisen var lugnare. Pastor L nämnde detta för att trösta mig när polisen på måndagskvällen oförmodat slog till mot mig och med ett hotfullt vapen pekande mot mig mig sa: ” 121 km på 90-väg.” Den kvinnliga polisen berättade att hon bor i Moheda och han med lasern var också förstående. Det halp inte. Körkortet ”omhändertogs”. Det heter så. När jag i går försökte få en rättelse kom de moraliska pekpinnarna från polisen. Då slog det mig att det likväl finns en principiell skillnad mellan poliser och präster. Riktiga präster moraliserar inte. De vet att de är syndare bland syndare. Och andra medkristna då? De själavårdar genom att skratta åt eländet och samtidigt tycka synd om syndaren. De frågar vad de kan hjälpa till med – om något. Det är inte helt fel med en prästerlig funktion i denna mening.
Jag ynkar mig inte. Jag körde för en ynka gångs skull lite väl fort och kortet rök. Vad är 31 kilometer att bråka om? Universum är obegripligt oändligt. ”Om jag kör utan körkort, vad blir det då?” ”Olovlig körning”, sa polisen, hon som bor i Moheda. ”Det är inte första gången. Jag har kört olovligt som 16-åring och som 7-åring”, sa jag. ”Sluta, jag vill inte höra mer!” sa den vänliga kvinnliga polisen. Jag kunde annars ha gett detaljer. Men hon förtydligade: ”Kör du nu blir det grov olovlig körning.” Jag får efter lagens bud förhålla mig i stillhet, förstår jag. Och kanske ska jag i detta se ett stycke av Guds omsorg om mig? Jag kanske undviker något värre genom det som hänt? Jag får dock köra till i kväll kl 20.20. Ska jag ta en sväng till Gränna för att bränna på på motorvägen?
En hel del prästerlig och vanlig kristlig omsorg har jag mött. De moraliserar inte men håller sig inte heller för skratt. De är erfarna högmässofirare. De vet att shit happens. Och kostar en del. Då njuter de av Jacke Sjödén och distanserar sig från samtiden. Högmässan levererar.
Vad med den runda själen då?
Den runda själen har två karriärvägar. ICA-handlare eller kyrkoherde/kontraktsprost. Blir den runda själen ICA-handlare är saken klar, blir den runda själen kontraktsprost finns det två möjligheter. Antingen blir själen förtappad eller räddad – men såsom genom eld. Blir den förtappad finns det inte mer att säga. Blir den räddad, beror det på att denna runda själ begrep, att allt inte handlar om att fryntligast vinner utan att det finns en sanning – och därmed ett annat evangelium, som alls inget evangelium är. Gal 1:10 Man kan vara inte bara så försiktig att man dör va det, som biskop Gottfrid Bliling sa. Man kan vara så fryntlig att man dör av det också. Andligen.
Den runda själen förstår inte riktigt detta och riskerar därmed – allt. Den runda själen taktiserar och tror sig därmed framgångsrik. ”I helvete”, säger jag och ger därmed en platsbestämning. Martyrernas själar var och är inte runda. Den runda själen tror sig vara skapt sådan. Om någon skulle säga att detta är en skapelse lagd under syndafallet, skulle den runda själen bli ledsen.
Vad ska jag göra idag? Försöka samla ihop mitt liv. Ska de i Covid-19 avlidna ligga obegravda därför att statsmakterna omhändertagit mitt körkort? En riktig präst kör på ändå. Det är en gammaltestamentlig plikt att begrava de döda. Men köra på är inte att köra bil. Om jag hittar kollektiva transportmedel kan avståndet inte hållas. Då smittas jag. Så dör jag. Kom då ihåg att det var statens våldsmonopol som ordnade detta. Skulle jag inte hållit 90-gräsen? Jovisst. Men det är inte så lätt för oss som många år bott på norra Öland där vanliga hastighetsbegränsningar inte gäller från den 15 augusti till den 12 juni. Kör runda själar för fort, tror ni? Jag sliter med frågan.