Förra veckan läste jag Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis bok Genusdoktrinen. I går kom Ebba Witt-Brattströms recension i Svenska Dagbladet. Hon avvisar boken, som ägnat sig åt ”anekdotisk bevisföring”. Och så är det, menar hon, svårt att skriva journalistiskt om vetenskap. Kanske det. Men är det svårt att skriva journalistiskt om vetenskapligt fusk eller omöjligt att som journalist jaga upp underliggande mönster som utgör ramar och begränsning för den vetenskap som bedrivs? Jag såg att Ebba haft svårt att få författarnas namn rätt också. Kan det bero på iråkad uppbragthet? Hon heter Wyndhamn, Anna-Karin. Inget mindre än så.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon ska väl räknas in i den kategori hon anger så: ”experter med livslång akademisk erfarenhet”. Nu betyder inte ”livslång” just livslång, men det bortser vi från för stunden. Den akademiska erfarenheten brukar vi inte skaffa oss förrän efter 18-19 år… Och så tar det en viss tid att bli erfaren. Det vet varje docent med självaktning. Tillbaka till anmälan: ”Det går inte att närma sig utan att vara påläst, eller åtminstone lite ödmjuk. Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn (här blev namnet rätt! DS) är varken det ena eller det andra.”
Jag älskar detta, som verkar kunna arta sig. Kan det bli en ny Strindbergs-fejd? Ta sig så pass som han sa, som tände eld i håret: ”Det tar sig.” Löftesrikt är inte det där med att de båda författarna inte är pålästa, men väl det där att de inte är ödmjuka. Vi som ser en rapportbok av klassikt slag, sådana som kom på 1960-talet och är förutsättningen för att fenomen som Ebba Witt-Brattström över huvud taget finns i offentligheten, kan diskutera boken, fördjupa oss i 446 fotnoter och räkna anförd litteratur i förteckningen, som omfattar 20 sidor.
Är de partiska? Anna-Karin Wyndhamn var samordnare för Nationella sekretariatet för genusforskning, men blev alltmer orolig och frustrerad över den politiska styrningen av svenska lärosäten. Hon kontaktade Ivar Arpi, som delade oron: ”Vad händer egentligen med universiteten när vissa ideologiska perspektiv börjar genomsyra utbildning, forskning och administration? Vad händer med den akademiska friheten?” Detta är bokens tema och deras frågeställning.
Intervjuer, insikt om att somliga (nyckelpersoner) avböjer intervjuer och analys av dokument i mängd är väl vettiga metoder? Jag uppfattar att det som kallas ”anekdotiskt” fungerar för att visa det underliggande mönstret och belysa ett antal väl kända risker.
Högskolan i Kalmar skulle ha ny rektor. Lärarhögskolan hade hottats upp till Högskola och ett gäng lärare vid denna hade kommit på idén att jag skulle kunna vara en passande rektor. De manade mig att söka. Jag gjorde. Jag skulle intervjuas. Så skedde på Arlanda. Vi talade inte vetenskap. Jag fick frågan om mitt kontaktnät på departement och myndigheter. Då förstod jag. Hon som blev rektor var väl inte docent, hennes avhandling Decentraliserad förvaltning: tre ämbetsverk i nya roller har jag inte läst (den framstår nog inte som epokgörande), men hon hade haft ledande positioner som generaldirektör och statssekreterare. Hennes meriter var odisputabla. Men hon kom från positionen där hon varit politiskt styrande och blev rektor. Det är ett faktum att förhålla sig till.
Nu är det inte bara i dagsläget som ideologiska hänsyn tas. Minns striden krjng Torsten Segerstedt. Segerstedts akademiska karriär stoppades av renlärighetsskäl i Uppsala. Där fick han inte bli docent i maj 1903. Då kallades Segerstedt till en docentur i Lund. I december 1903 utsågs Segerstedt, sedan finansieringen till docenturen (som inte fanns…) ordnats. Om detta kan man läsa i Eva Stohlander Axelssons avhandling Ett brännglas för tidens strålar, BTP 66, Arcus, Lund 2001.
Jag antar att boken Genusdoktrinen också kan uppfattas vara ett brännglas för tidens strålar. Att Ebba Witt Brattström ser den som hotfull och vill avfärda den, blir, som det heter, informationsbärande. Inblickarna, ”det anekdotiska”, förklarar ett ideologiskt skifte och jag fruktar att det styrs av det jag mötte i USA, när språkfrågorna ställdes i centrum och somligt skulle ombenämnas. Jag fann det olustigt. Jag visste ju något om nazisternas språkförändringar, de som syftade till att ändra tankemönster. Språk och tanke hör ihop, men inte alltid så att tanken styr språket. Däremot styr språket tanken.
Wyndhamn och Arpi ska läsas, menar jag, för att vi ska kunna bedriva ideologikritik. Det betyder inte att tidigare ideologiska hållningar ska gå fria från kritik, men från det ena diket ska vi inte styra ner i det andra. Rapportböckerna från 1960- och 70-talen pekade på missförhållanden att ta itu med och de var radikala inlägg, inte konservativa. Inför varje försök att få oss att tänka rätt, måste de kritiska frågorna ställas och det är i detaljer ett övergripande mönster kan anas.
Samtiden vet minst om sig själv, heter det. Så är det nog. Segerstedt-affären är alltså möjligare att sätta sig in i efter hundra år. Det arbetet kunde vara överflödigt, något för nördar intresserade av akademiska skandaler, om det inte vore så at vi ser något grundläggande och för alla tider giltigt. Författarna skriver att det borde gå att samtala om den här sortens frågor; kön, genus och jämställdhet. Om inte släpas sanningen ut i skogen och binds runt ett träd. Som i Svenska kyrkan med sitt stora skogsinnehav. Vi vet. Regeringen, statsmannen ni vet, har för övrigt slagit fast att kön är en social konstruktion. Tänk på det pojkar nästa gång ni pissar. Tänk också just då över vad genuskonstruktivism är och innebär.
Kyrkoherde Annarella Hagenfeldt i Häljarp slutade sin kyrkoherdetjänst i söndags. När HD-journalisten ställer frågan om löneutbetalningarna upphört, ger kyrkorådets ordförande följande svar: ”Det vill jag inte borra vidare i.”
Nu kan den sortens information inte mörkas, så den dyker upp. Kanske i Torsdagsdepressionen. Men de som ska betala ska tydligen inte belastas med några uppgifter om hur det är och vad de betalat. Om de har. Vi som varit med ett tag noterar också, att medierna inte ställt fram detta som en fråga om hur de elaka kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* behandlar kv*nnl*g* kyrkoherdar. Det ska nog ses som en framgång just för kv*nn*pr*stm*tst*nd*t i Svenska kyrkan, som uppenbarligen vinner terräng.
Detta sagt är det ändå klart att framgångsreceptet att avvisa det olämpligt skriva med argumentet att de som skrev inte är pålästa eller ens lite ödmjuka håller i alla lägen. Särskilt det där med bristande ödmjukhet. Det kan bara den skriva som vinner just i tävlingsgrenen Ödmjukhet.