Jag är en lycklig dyskalkyliker. Jag fattar inte siffror så bra och då kan jag skylla på detta, när en ström av siffror i spåren av Covid-19 levereras. Med upphetsad förtjusning, fast med mantrat hur sorgligt det är, levereras dagligen nya siffror, som jag alls inte kan greppa.
För 27 år sedan var siffrorna för antalet döda i april högre än årets resultat. Det presenteras som ”det högsta på 27 år”. Och vad säger det? Jag skulle då, som alla dyskalkyliker, först vilja veta vad det var som gjorde att så många dog i april månad år 1993. Landet stängde inte ner. Var denna högre siffra alltså alls inte så alarmerande som årets resultat, som tydligen ligger under siffran för 1993? Förstår ni hur detta känns för en matematiskt obegåvad person, som jag är uppenbarligen är? Vem lurar vem? Är det rädslan som styr och alls inte förnuftet? Jag frågar – men okunnigt. Eller kunnigt, givet att Kyrkans beskrivning av människans grundläggande villkor är informationsbärande.
Den där överdödligheten är jag lite fascinerad av. Den tycks inte vara så alldeles alarmerande. Många av dem som nu dött, hade ändå dött av vanlig säsongsinfluensa, kan man anta. Och uppenbarligen är det palliativ vård för väldigt många, annars skulle många 90+ legat i respiratorer, men det gör de inte. De får morfin för att lugnt och stilla sluta sina dagar. Enda sättet att hantera att man hamnat i händerna på den sjukvård som ser kostnadseffektivt på saken. Överdödligheten är inget nytt. Det nya är att den syns. Sägs det. 1700 dödsfall av 4000 i Covid-19 har skett på äldreboenden och av dessa 1700 har 10% vårdtas på sjukhus. Här får en dyskalkyliker problem…
Riktigt vad Covid-19 betyder i sammanhanget är svårt att förstå. För en tid sedan hette det att folk dog av sjukdomen. Nu heter det att de dör med Covid-19. Nyanseringen borde vi tala om. Inte minst som statistiken från andra länder ter sig obegriplig. Ni som kalkylerar bättre än jag, kan ni förklara vad de har mätt och redovisat? Har de mätt på så olika sätt att det inte går att jämföra, varför läggs siffrorna ut för jämförelse så?
Nej, jag är inte olycklig. Jag är dyskalkyliker så jag kan inte fatta. Men ni skulle kunna. Något säger mig att inte heller ni fattar.
Smittan kom in på äldreboenden, så längt hänger jag med. Har jag fattat saken rätt, att de äldreboenden vi hålls med till skillnad från ålderdomshem och sjukhem fordomdags, inte har regelbunden läkarvård. Så var det förr. Distriktsläkaren gick ett varv och kollade patienter. Alla visste, att doktorn skulle komma en viss tid en viss dag och den lokale läkaren kunde göra bedömningar och efterhand uppdatera dem. Råder den ordningen numera, att personalen vid behov ringer in doktorn, som kommer på denna kallelse till en patient? När kan doktorn då se en epidemi eller pandemi ta fart och vilka metoder har en läkare för att kunna kontrollera att personalen inte tar smittan in till det koncentrationsläger äldreboendet är?
Nu dör uppenbarligen inte alla som hamnat på äldreboende. Men dör gör ett antal. Alla, noga taget, men alla av olika orsaker. Vi går all världens väg. Så är det människan förelagt. När jag vänligt säger: ”Dö inte ifrån mig!” kan jag få en varm försäkran att det tänker vederbörande alls inte göra. Repliken är given: ”Det kan du inte lova.” Förvirra mera!
Nästa nivå av förvirring når mig när jag funderar på vad som kan hända. Under militär beredskap övas soldaterna åter och åter. De ska vara övade, det är klart, men det är lika klart att de inte ska gå sysslolösa och tappa fokus. Det var Covid-19 främst i Stockholm och hela landet stängdes ner. Nu kan regleringarna lätta tydligen – men lättas inte på reglerna när viruset faktiskt når Västsverige eller Småland? Då har nedstängningarna varat så länge, att folk fullt förståeligt tröttnar. Är det nu den ena villan kan bli värre än den andra och folk börjar fundera över om boten är värre än soten?
Demokratins och folkupplysningens frontkämpar, våra vänner journalisterna alltså, sitter metadels hemma för att hemifrån åstadkomma dagens tidning, har jag förstått. De kritiska frågorna efterlyses. En dyskalkyliker som jag skulle egentligen vilja veta hur lång utbildning respektive journalist har. Radioterna tycks inte behöva ha så lång. De regisserar själva den verklighet de därefter rapporterar till mig. Har radioterna en sådan utbildning att de, om de ville, verkligen skulle kunna göra mitt liv mer innehållsrikt när det handlar om information om den tid som är min? Eller är de egentligen oförmögna till detta i tanke att de inte behöver vara kunnigare än lyssnarna för att ställa lyssnarnas enfaldiga frågor? Nu börjar det brännas.
Ledarsidornas Johan Westerholm ställde konstitutionellt knepiga frågor om socialministern och hennes ansvar. Justitieminister Sten Wickbom fick gå år 1987 sedan spionen Bergling flytt under en permission. Inte hade Sten suttit och brustit i bevakning genom att bara bevaka husets ena utgång? Nej. Ansvaret var hans ändå. Och Johan pekar på hur information som nått departementet i den dagsaktuella frågan därmed ska betraktas ha nått statsrådet. Problemet med att lämna hunden Tage på dagis kanske löses i politisk ordning så att Lena själv kan ta sig an hundpassningen? Om Johan har rätt. Om alltså den aktuella frågan om Covid-19 äntligen ska betraktas som en politisk fråga. Och kanske än mer om folk börjar tröttna på att inte ha samma fri- och rättigheter som andra EU-medborgare när det handlar om fri rörlighet.
Nu är vi inte inne på siffror, sådana en dyskalkyliker inte begriper. Nu är vi inte på principiella frågor. Sådana kan också en siffermässigt handikappad fatta något av. Så pass att han eller hon kan fråga i varje fall.
Vad har för övrigt hänt med mig? Jag har under pandemin förändrats och blivit hypokondriker, tror jag. Känner jag mig inte något sjuk och har lättare symptom? Jag hostade till, jag nös. Har jag inte lite snuva och lite ont i halsen? Den hypokondriske statsministern, fil kand Tage Erlanders, vrml, ord när han en morgon kom till statsrådsberedningen och mötte medarbetarna ringer i mina öron: ”37.2 är inte att leka med.”
Eller ska jag helt enkelt duscha, raka mig och inte loda runt i morgonrock utan börja arbeta? Å andra sidan har jag som präst försökt markera mot att jag skulle vara en (löne-)arbetare. Jag är präst och präster firar.
Dyskalkyliker kan förvirras av mer än av siffror…