De kristna församlingarna i Linköping uppfyller sin plikt ser jag på pastoratets hemsida. Man kan förstå, när man tar in resonemangen. Det är ”djupt oetiskt att kalla och uppmuntra människor att komma samman till gudstjänst och stänga kyrkportarna när det blivit precis 50 personer eller säga att vi firar flera gudstjänster efter varandra med 50 personer i varje.” Nu kan en i brandmyndigheternas bestämmelser insatt, säga precis detsamma om lokalen mönstrats och bara får ta in 135 eller 340 personer, men detta är ett finlir. ”Djupt oetiskt” är det att kalla och muntra människor och stänga kyrkportarna när vi inte får vara fler. Eller bara illa tänkt och illa dumt av en som tänker sig stå på en etisk höjd och blicka ut över nejden?
”Som kyrka och kristna är vi förpliktade att för vår medmänniskas skull avstå från det som vi upplever är viktigt och betydelsefullt.” Som gudstjänst? Mässa? Och är ”medmänniskan” just i detta sammanhang något annat än en figurant? Är inte en medmänniska något annat än en tankefigur? Kunde man tänka sig att det finns en Kyrkans tanke att vi, de mer ohelgade, behöver mässan just för medmänniskans skull? Annars skulle vi vara än värre än vad vi är?
En rimlig förklaring, när det blir så som i Linköping, ligger självfallet i frågan om överdriven potträning. Det skapar en människotyp modellerad till lydnad. Domprosten, teologie kandidaten Peter Lundborg i Linköping, har redogjort för sitt tänkande. Behovet att få veta när han ska sitta på pottan går tillbaka till späd barndom, men slår ut i full blom nu. ”Varför kyrkostyrelsen inte fattat något beslut om riktlinjer för gudstjänstlivet under särskilda omständigheter är oklart.” Varför skulle saken vara oklar för domprosten bara för att folk i Antjeborg inte reglerat saken? Detta blir naturligtvis ett problem – men bara för den som fostrats med överdriven potträning. Inte för oss andra. Skada bara att dessa de överdrivet pottränade blir kyrkoherdar, kontraktsprostar, domprostar och biskopar.
”Under de omständigheter som just nu råder måste församlingen befrias från sin uppgift att fira allmän gudstjänst.” Så for ”kyrkolivets centrum” all världens väg. Hur gör man då? Lundborg lägger ansvaret på vigningstjänsten. Gudstjänster i form av textläsning och bön firas utan att församlingen är kallad. Kan det bli dummare? Vi kör en buddhistisk bönekvarn på betald tjänstetid!
Men vad betyder ”just nu”? Det betyder från 30 mars till 23 augusti. Under denna tid firas inga mässor i Linköping. Nu bor det inte 120 000 människor i Linköping, som det gjorde i Nineve, men 90 000 är det väl. (Jona 4:11) Alla är inte kyrkotillhöriga men medmänniskor likväl. Några tillhör väl den romersk-katolska församlingen, där mässor firas under iakttagande av all försiktighet. Det är de svenskkyrkliga, som berövas alla offentliga gudstjänster i pastoratet. De trogna hänvisas till det digitala och till radio- och tv-gudstjänster. Tydligen uppmuntras dessa trogna att be Herrens bön på morgonen och/eller kvällen.
Vad gör de nådeshungrande bröderna och systrarna, de som tänker sakramentalt, nu? Rimligtvis skulle de anmäla domprosten Lundborg och domkapitlet skulle ta itu med frågan. Modéus I kunde därtill omedelbart mana pensionerade präster att börja fira mässor utomhus och på biskopens uppdrag. Några pensionister har väl egna trädgårdar eller kan lockas in i andras för att där och då fira mässa? Partytält kan anskaffas om det inte redan finns och så står prästen i full frihet där som Kyrkans präst.
Risken är att de fromma finner sig. Det finns det ingen anledning till. Modéus I ska få en chans att markera avstånd. Han borde få en chans att näpsa domprosten Lundborg också. Gud kan kalla en kung för skurk och stormän för uslingar. (Job 34:18). Vad kan Gud då kalla Lundborg? Eller Modéus I om han förblir passiv? Och vilka frågor om det svenskkyrkliga livet ställer Gud just nu? Tillåter Gud oss att blunda och passivt uthärda allt? Det tror jag inte alls.
Vi kan ta oss till det fögderi Modéus II svarar för. I och II är ju bröder och båda kommer från –Jönköping!
Modéus II stiger ånyo fram som husbehovsfilosof. Hans ingång är den unika livsberättelsen – men är inte Kyrkans också den gemensamma? ”Allt kan omvandlas till tjänst för medmänniskans bästa.” MTD-religionens överstepräst kan leverera husbehovsfilosofi. That’s All Folks!
https://nxt.smp.se/article/varje-manniska-bar-pa-en-unik-livsberattelse/
I Växjö stift ställs jubileumsfirandet, själva 850-årskalaset, in genom att ställas om och detta genom att ställas på framtiden. Motiveringen är kostlig: ”För att kunna fira måste vi vänta”. Här är barnuppfostringsprincipen tydlig och jag säger ånyo att potträningsfilosofin slår igenom. Varför måste vi vänta? ”För vårdens och allas bästa”. De får då till det. Man hör deras morsor i bakgrunden. Vi behöver ”längta lite till och invänta bättre omständigheter. Och sen ska vi fira!” Boeryd, som skriver på hemsidan, har varit prost i Jönköping…
Problemet är förstås de pilgrimer som börjat gå från York till Växjö. De skulle vara framme i år. Jag skrev till stiftet och frågade åt en kompis hur det blir nu? Kan de vandra en längre väg eller ska de tillbringa ett år i Växjö i väntan på festen? Svaret blev att skylla på den engelska regleringen. Men främlingarna blir omhändertagna i England, påstods det. Vi får se nästa år…
Vi kan göra ytterligare en djupdykning bland stiftets djupingar.
I Vislanda firas (Gem)ensam nattvard. Den firas ”i form av drop-in under stilla musik. Du kommer ensam när det passar dig. Om det finns fler i kyrkorummet håller vi lämpligt avstånd. Vid ingången tar du själv ett andaktsblad som du kan följa. Guds måltid är då dukad på altaret, och du får själv gå fram och ta brödet och vinet i en egen kopp. I närheten av altaret finns präst som läser måltidens ord och välsignar dig. Vid utgången finns diakon om du känner ett behov av att prata en stund. Alla åldrar är välkomna.”
Jag uppfattar att prästen inte konsekrerar, men väl läser ord till åhöraren. Varför kan det aldrig bli rätt? Fast det kanske det blir just nu? Vi ser rätt när vi ser hur fel det återkommande blir. Återstår att tacka för insikten och därtill reformera, se till att Svenska kyrkan kommer i form igen. Re- åter. Formera – komma i form. Och formen är given. Det är genom att se både gåvan och sambanden som kyrkokritiken blir slagkraftig. Modéus II vill transformera, det är något annat. Sker inte under och tecken är det nog kört för Svenska kyrkan. Eller ska vi invänta bättre omständigheter?
Jag kan återkomma till Överklagandenämndens beslut om EFS-prästen. Men skulle man inte kunna tänka sig att det inkallas en stiftssynod i Luleå där präster och diakoner får förklara om de, efter vad som hänt, har förtroende för biskop, domprost och den diakon som företräder läroämbetet. Om inte, får de väl avgå. Man ska inte kunna slarva hur mycket som helst när det handlar om vigningar. Eller tycker ni att man ska få det? Kalla in stiftssynoden under mottot ”Gör räkenskap för din förvaltning”! Otränade eller inte. I Luleå stift finns de som uppenbarligen sitter på pottan.
Hur mycket av allmänna medel lyckas RFSL numera tillskansa sig? Jag vill inte ge ett öre till en rörelse med detta krav: ”RFSL menar att den paragraf i brottsbalken som förbjuder köp av sexuella tjänster, sexköpslagen, bör reformeras så att vuxna som under gemensam överenskommelse har sex mot ersättning, inte längre är kriminaliserade.” Vill ni? Eller ska vi höja våra röster för att höras, tjejer? Några av oss vet hur att Debora har mer utsatta och utpinade kollegor. Borde inte RFSL ställas till svars nu? Politiskt.
Men så deprimerande att domprostar och hedningar inte håller klass numera. Husbehovsfilosofer gör det dock. Alltid, för alla och överallt.