Bildande fynd i vapenhuset

Jag noterar att det tredje barnbarnet fyller 15 år och det gör hon just denna dag. Jag minns dagen när jag själv fyllde 15 som en stor dag. Men det där med barnbarns födelsedag och jag själv i riskgrupp? På sina ställen uppfattas alla 70+ vara smittbärare, ungefär som pestens råttor när det begav sig på 1300-talet.

Notabelt är väl dock att översåtarna nu försiktigt börjar göra skillnad på de gamla A-barnen från 1940-talets slut, de med ATP och BVC och CSN och allt vad det är, till skillnad från de i mellankrigstiden födda och nu utlevade. Utlevad känner jag mig inte, calmette- och polio-vaccinerad som jag är. Så jag kanske ska socialt distansera mig och göra detta just socialt, dvs sällskapligt? Men då blir jag nog skamstämplad. Barnbarn just ska undvikas. Förr var 70 det nya 50 och barnbarn livets efterrätt. Nu är jag rätt plötsligt åldrad och detta på ett oförklarligt sätt. På det statliga fattighuset serveras mig tydligen inget som liknar efterrätt längre. Å andra sidan är jag van vid att skamstämplas, det är fördelen med att vara kv*nn*pr*stm*st*n*r*. Jag kanske ska göra det kloka. Göra som mig lyster?

När jag i Örs kyrkas vapenhus förgäves letade efter tidningen Trovärdigt låg det i vart fall liten hög brev från Modéus II. Jag tog ett. Men var det till mig egentligen? ”Till församlingsaktiva, anställda och förtroendevalda i Växjö stifts församlingar” stod det. Är jag i rimlig mening någondera? Jag läste hur som haver, men först funderade jag. Detta var inte ett brev till Folket, dvs en av grundbultarna i vad det är att vara folkkyrka. Folket hade reducerats till de ”församlingsaktiva”. De andra, de betalande, räknades inte. Jag tror inte Modéus II själv märkte perspektivskiftet. 

Ett perspektivskifte var det. De fromsinta ser det inte heller, för de är så nöjda med att höra till de få eller många som tar till sig orden från Modéus II – om de nu får tag på dem, för några gudstjänster firas ju inte så vad har de egentligen i kyrkan att göra? När de inte går dit, blir väl breven liggande olästa. Jag läste dock: ”Jag vet att ni är många som med mig bär församlingar, sjukvårdspersonal, sjuka och beslutsfattare i förbön”. Hur vet han egentligen det? Försöker han inte egentligen demonstrera egen fromhet nu?

”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka. Församlingen har i alla tider varit ett sammanhang för delande av tro och liv.” Vad betyder det? Vet någon? Nå: ”Vi är alla burna i Guds kärleksfulla famn.” Den tanken för vidare: ”Mängden av ljus i ljusgloberna vittnar om ett ständigt pågående böneliv.” Verkligen? Eller en indifferent hållning inför det numinösa? Religionspsykologi ingick liksom religionskunskap i min utbildning.

Maningen hörs: ”Ställ om kyrkans arbete. Men låt det inte betyda att församlingen stänger.” Om vi tar Ormesberga församling, gamla grannförsamlingen till Ör, som exempel, har Covid-19 inte ändrat någonting. Där är kyrkolivet omställt sedan flera år. Där förekommer nästan inga gudstjänster. Men nu tycker Modéus II att vi ska fortsätta fira söndagens gudstjänst ”även om det kan ske i mycket litet format”. Så var det i Ormesberga också när jag var ensam ”kyrkobesökare” och insåg att detta inte skulle hålla i någon som helst längd utan kraftfulla insatser. Sådana sattes inte in.

Modéus II ger förslag till vad som kan göras, men sparar det allra viktigaste till sist, skriver han. ”Oavsett vad som händer kan vi be.” Det kan man alltid säga. ”Vårt liv som kristna kommer i lägre grad att präglas av gemenskapen i söndagens gudstjänst och mer av bönen och de tjänster vi gör i vardagen.” Detta tror jag inte. Inte ett ögonblick. Om vi inte har söndagens gudstjänst, blir det ingen styrsel på det andra.

Men så kommer det riktigt intressanta. Det var ju knappast intressant att vi som läste ”de här raderna”, som Modéus II beskriver sitt brev, skulle ”möta kallelsen att ställa om och än tydligare vara en kyrka i tjänst för världens nöd, djupt rotad i bönen. Öppna upp kyrkorummen, fortsätt att fira gudstjänst och möt världens utmaningar och människors oro i Kristi kärleks ljus.” Än tydligare – än vad då? Det finns folk som uppskattar from(lig)het av detta slag. Främst hör dessa hemma i Jönköping. Man ska emellertid inte räknas till de hårdhjärtade bara för att man är klarsynt. Det var dock inte detta som var intressant.

Modéus II frågar: ”Är vi på riktigt en öppen folkkyrka som vänder sig utåt till människan eller är vi en kyrka inkrökt i oss själva?” Då noterar de klarsynta ,att Modéus II i sitt brev alls inte vänder sig utåt till människan utan inåt till församlingsaktiva, anställda och förtroendevalda. Vad säger det? 

Ingenstans har Modéus II levererat en uppsättning tankar för folket att tugga i sig, tankar som handlar om pandemin, dess effekter och vad som bör göras om vi ska bereda oss för att möta vår Skapare. Vi ser också hans folkkyrkosyn. Inte en Kyrka som samlar folket utan en som producerar något för det folk hon vänder sig till. Min vän Bildad har sagt det bäst av alla: ”När skall denna ordström hejdas? Sansa dig, sedan kan vi talas vid. Varför betraktar du oss om nöt, tror du vi är dumma?” (Job 18:2-3)

Vi som står för det kyrkligt förnyade programmet tänker ”en levande folklig Kyrka”. Här avslöjas högkyrklighetens ungkyrkliga rötter. Sv ps 233 beskriver förvandlingen från ovisst mummel som hörs i ångest till jubelsvallet i kyrkorummet (v 4). Kyrkorummet! Folket går för att fira gudstjänst. Så tänker de som är folkkyrkliga på riktigt, dvs kyrkligt förnyade i svenskkyrklig tradition.

I de olika folkkyrkotankarna ”som inte utan vidare konvergerar” (som Manfred Björkquist sa) kan folket ses som objekt för prästens möda och till sist objekt för prästens förbön(!) eller subjekt i församlingen. Det är Einar Billing mot J.A. Eklund. Det är senare Åke Zetterberg mot Karl Manfred Olsson och Ingmar Ström och därefter Berndt Gustafson mot Ström. I dessa uppgörelser är den kyrkliga förnyelsen ställd på åskådarplats, men heja kan den alltid. Jag beskriver kortfattat ett skeende 1900-talet igenom. Det kyrkligt förnyade alternativet avvisades. Det var omöjligt att tänka, att det fanns en modell som räknade med Guds folk på platsen utan att detta var den frikyrkliga församlingsprincipen. Men det fanns det. 

Dumt var det att avgränsa mot den kyrkliga förnyelsen. Det var då folket – alla ordströmmar till trots – försvann i marginalen. Kvar blev församlingsaktiva, anställda och förtroendevalda. Nog sagt. Men kanske för somliga ett överraskande perspektiv. Ämbetsfrågan handlar om så mycket mer än ämbetet. Den handlar om vad Kyrkan är. Nu är det sagt. 

När det gäller Modéus II är det uppenbart att han inte kommer att ge sig. Till specimineringsmödorna hör ett nytt inlägg i Torsdagsdepressionen idag (tryckta versionen) om hur kyrkan i en omvälvande tid har möjlighet att transformeras och reformeras. Det hela var förutsägbart och hans fraser sedvanligt svårgripbara innehållsligt – men vackra, som de ska vara i Jönköping. Modéus II har dock inte tagit till sig opponentens förödande kritik av fraserna i hans avhandling. Fortfarande använder han det undflyende begreppet ”teologiskt sett” – och får till det: ”teologiskt sett behöver vi ställa frågan vad Gud vill med kyrkan”. ” Vad betyder då ”teologiskt sett”, vari ligger noga taget det teologiska? Jag kanske borde nagelfara texten ytterligare? Vad skulle Bildad säga nu?

”Slughuvuden” är en beskrivning jag slutat använda när det gäller vår kyrkliga överhet. Gå och gör sammalunda!