Gunnar Sibbmark dog i går kväll. Den var en sorglig men väntad nyhet. Han var två år äldre än jag så på Samrealskolani Alvesta sågs vi mest därför att vi åkte samma tåg, han från Stockaryd (antar jag) och jag från Moheda. Två år är rätt avgörande i det som motsvarar högstadiet för att förhindra närmare bekantskap – om det inte gäller pojkar i årskurs 3, som kunde ha intresse för flickor i årskurs 1. Dock inte vice versa så att pojkar i åk 1 (åk 7) har chans på flickor i 3:an (åk 9). Men vi skulle mötas närmare senare i livet. En annan sak kanske skulle uppfattas stå oss emellan även om vi hade några gemensamma år i Lund (fast knappast i samma kretsar). Det var detta att Gunnar blev fil mag och lärare i matematik och fysik. Det betyder att Gunnar hemtamt rörde sig i ett land som för mig förblivit terra incognita.
Gunnar var moderat och blev kommunalman i Värnamo kommun, som Rydaholm tillhör. Inte heller detta är riktigt min hemvist, men Gunnar var äkta stolt – och inte så lite stolt – tror jag, över det parlamentariska system, där man kunde vara aktiv i ett parti och påverka. Kommunalråd i Värnamo med ordförandekvaliteter men också med uppdraget, det stora, att rådda hem höghastighetsprojektet, alltså snabba tåg. Det är en händelse som ser ut som en tanke att kommittén kom fram till att höghastighetsbanan skulle dras över Värnamo. Kanske saknas nu snabba cash för snabba tåg, men det får vara hur det vill med den saken. Det tyckte dock inte Gunnar, som menade att höghastighetsprojektet gick för långsamt.
Gunnar var prästson. Sex år gammal flyttade Gunnar alltså med kyrkoherdefamiljen till Hjälmseryd. Vi skiljer på Nya och Gamla, men Meiner Sibbmark var kyrkoherde över hela pastoratet, förstås. Det är detta kyrkliga arv Gunnar medvetet har förvaltat. Det intressanta är att han gjort det som moderat. När den borgerliga alliansen bildades i det kyrkopolitiska livet, ville han inte vara med längre. Då var han kyrkomötets ordförande.
Kyrkomötets ordförande är numera en roll som skapats för att vara en talmansfunktion och moderaterna var länge hågade att ha positionen. Alltså skulle Gunnar som Svenska kyrkans företrädare möta Svenska kyrkans främste medlem, Hans Majestät Konungen, som då och då skulle besöka kyrkomötet. Vad kungen tyckte om dessa besök vet jag – men avslöjar inte.
Gunnar hade vid ett sådant tillfälle tagit emot en busslast församlingsbor från Rydaholm under ledning av kyrkoherden Hultsberg. Gunnar såg till att delegationen fick plats i universitets aula och när kungen med följe skulle lämna kyrkomötessessionen stannade Gunnar kungen för att kyrkoherden skulle få hälsa på Majestätet. Gunnar var nöjd med sin lilla kupp och meddelade att kyrkoherden därefter sannolikt inte tvättat handen på en hel vecka. Där har ni Gunnars stillsamma humor, den som också slog igenom när han skulle köra hem den svarta Londoncab (Londontaxi) som införskaffats av sonen och skulle köras från England via Holland, Tyskland och Danmark till Kalmar. Nu är detta en bil med måttliga fartresurser – har den 43 hästkrafter eller är det att ta i? Ingen höghastighetsbil i varje fall, så Gunnar och hans Marie-Louise kunde ta sig fram vinkande till entusiastiska åskådare i alla stäer och byar de passerade.
Gunnar var naturligtvis också i kyrkomötet matteläraren och klassföreståndaren, det gick inte att ta miste på. I kyrkomötet höll han inte bara på formerna utan också på ordningen. Han kände instinktivt igen vilka som var potentiella fridstörare. Jag behöver inte nämna några namn. När kyrkomötet skulle ”debattera” frågan om enkönad vigsel, styrdes det hela i god demokratisk ordning så, att det aldrig blev någon debatt. Gunnar var nöjd. Inte jag. Men andra gånger var vi nöjd eller missnöjda tillsammans och jag kunde beundra hans skicklighet som ordförande. Som alla klassföreståndare gick han på när flickorna kom lipande och sa att någon av pojkarna varit dum… Vi vet alla hur det går till.
Så blev Gunnar sjuk, genomgick krävande behandlingar och kunde till sist konstatera att alla alternativ var prövade. Jag tror att jag allra mest beundrade att han, alltmer mager, upprätthöll kyrkvärdsysslan i Rydaholm. Det finns förtroendevalda, som med partipolitiskt mandat i botten, likväl tar sitt ansvar som döpta. Gunnar var en sådan. Mina viktigaste möten med Gunnar var inte de när vi pratade och stämde av lägen utan när vi vid samma fest på söndagen gick till samma Herrens bord.
De två senaste söndagarna har Gunnar inte varit på plats i Rydaholms kyrka. Då anade jag att allt höll på att bli något nytt för hans del, ni vet det där med den stora nattvarden i himmelen. Men det ska också noteras, att Gunnar rustades på sitt sjukläger med odödlighetens läkemedel. Så ordnas för en kyrkokristen om kyrkoherdar vet vad de ska göra.
Att Sibbisarna, som de kallas, är goda vänner med mina barn och barnbarn förde Gunnar och mig lite närmare varandra också. Det är bara att konstatera. Kyrkolivet har många nivåer.
R I P