Dr F tittar på idrottsutövning i televisionsapparaturen. Det betyder att han ser händelsen. Känslan av att vara på plats, vara med om ni vill, får han inte. Detta kompenseras, inser han, av att det finns en sportkommentator. Kommentatorn ska inte bara kommentera i sak utan med känslor. Bara bild och publikljud från arenan räcker inte. Det finns alltså en x-faktor som spelar en avgörande roll. Jag tror att dr F tänker, att vi här har en tankeställare, som har bäring på det massiva digitaliserade gudstjänstutbudet. När vi ser en midnattsmässa från Rom eller ett kungligt bröllop eller dito dop, kommenteras händelserna och allt som är omkring; kläder t ex. När entusiastiska ännu icke permitterade kyrkoarbetare ”gör” digitala gudstjänster, är det något annat. Och sämre än att vara på plats. Detta andra – vad är det egentligen? Jag skulle gärna vilja inse vad det är. Eller inte.
Det passas på i tider som dessa också. Nu är det dags att ändra reglerna för församlingstillhörighet. Covid-19 fungerar som argument! Eftersom man får zappa mellan de digitala utbuden är folkbokföringen ”en underlig relik”, hette det i Torsdagsdepressionen. Den som inte kan skilja mellan en ”relik” och en ”relikt” ska nog inte argumentera i viktiga frågor, menar jag. Bättre att lämna sådana frågor till oss andra. För det finns skäl att jag ska få höra till den församling jag i andlig mening tillhör. Men vad ska vi säga om den som ingen andlig tillhörighet har? Ska verkligen en sådan person få välja vilken församling han/hon inte ska tillhöra i andlig mening?
Tidskriften SPT, Svensk Pastoraltidskrift, har i nr 10 publicerat ett brev från fd domprosten Anders Alberius. Han menar att ”väldigt många” vant sig vid att på nätet söka den gudstjänst och den gemenskap man vill tillhöra. Nåja, vi bortser från det vi inte vet, nämligen den precisa innebörden av begreppet ”väldigt många”. Fd domprosten: ”Den teologiska frågan är om detta att vara praktiserande kristen via nätet ingår i Guds plan för mänskligheten. I så fall måste vi ju agera med.” Hans resonemang slutar med ett statement: ”Världen kommer inte att bli densamma. Lika bra att inse det och ställa om.”
Det politiska först. ”Lika bra att inse det och ställa om”-argumentet är det bärande argumentet 1933/34 i Berlin, när 4-5 miljoner, som röstat på kommunisterna, insåg att det var tid att ställa om. Nu är det inte bara här i det konkreta Berlin som omställningen är ideal– eller i vart fall något nödtvunget. Politiskt är detta borgarbrackans hållning: ”Was nu kleiner Mann?” Mäster i Varberg uttrycker saken distinkt: ”skit flyter”.
Politiskt har de som ”insett” alltid varit med om att verkningsfullt föra världen ut i elände. Det är dock rätt att göra uppror och stå för det besinningsfulla/insiktsfulla motståndet. Det finns alltså en annan hållning. Motståndets hållning. Den styrs av begrundade övertygelser. Detta var denna hållning som var de kristnas, när det mäktiga romerska systemet, med förföljelser och avrättningar, knäcktes. Martyrerna var just sådana som vägrade inse, att somligt var lika bra att inse! De ställde inte om. De ställde till – och denna hållning skapade det västerland vi känt, ett med gudstjänst i alla socknar, skolor, gymnasier och universitet med teologi som första ämne. Så är det inte längre. Jag vet. Det beror inte på fördjupade insikter, tro mig.
Det teologiska då? Men är det en teologisk fråga Alberius ställer? Eller en sociologisk? Kanske rentav en fråga om ideologisk makt eller, inte vet jag, en fråga som skulle styra på demonologin? Om det är en teologisk fråga, kanske den handlar om den samtida gnosticismen och då är det denna specifika fråga som sakkunnigt ska avhandlas? Frågan om digitaliseringen är en Guds plan återstår förstås att distinkt besvara med hjälp av Bibel och bekännelse.
Med begreppet ”teologiskt” kan man emellertid argumentera för precis vad som helst, som opponenten konstaterade, när Modéus II la fram sin avhandling. Opponenten röjde undan ett återkommande begrepp i avhandlingen. Själva begreppet är alltså helt tomt på innehåll. En glosa och inget annat. Allt och intet är teologiskt!
Sociologiskt kan saken begripas. Det hör till i vår tid, att själen under sekularismen söker en ersättning för den uppenbarade (anförtrodda) tron – men också för religionen. Vi är överlägsna dem som var. Detta kan gestaltas som ideologi, alltså sekularism. Jag håller före att vi här ser en grundläggande motsättning med det intressanta resultatet, att den kristna tron uttrycker intellektuell klarhet medan sekularismen står för en stabil oförståelse. Tron kan stå i dialog med släktenas rad. Vem kan sekularismen dialogera med, handen på hjärtat? Detta hindrar inte att sekularismen har ideologisk makt, makten att göra oss dummare. Då vill det till att hålla reda på begreppen och veta vad som är Kyrkans egenart och därför inte ställa om.
Med kyrkofadern Augustinus skulle vi i vår tradition kanske vara bättre på frågan vad som är Guds rike och vad som är dess motsats. Det finns en själafiende. Vad vill han i alla sammanhang? Det är kanske lika bra att inse det och just därför göra tvärtemot?
Till detta frågan om gnosticismen, en skugga som följer Kyrkan i alla tider och som vi, märkligt nog eller helt självklart, inte ser. Den står fram som högre kunskap, inte andligt grovhuggen utan finstämd. Den dribblar med inkarnationen. Det sakramentala är mer en känsla än ett agerande. Det beror på gnostikernas frigörelse från det handfasta, både i skapelse och frälsning. Det är väldigt populärt att tänka gnostiskt i vår tid. Här saknar jag Geoffrey Kirk att samtala med. Han var klarsynt om saken. Liksom biskop Anders Nygren.
Jag tror att Covid-19 avslöjar mycket som vi inte vetat därför att vi inte velat veta. Den inblick i domprostens själsliv som vi nu fått, ska vi inte förtränga. Här gavs en viktig pusselbit för att förstå Svenska kyrkans läge. ”Lika bra att inse det och ställa om”, som det heter.
Vad vill SPT nu? Redaktören, som tog in sin svågers brev, ”ser gärna ytterligare inlägg i denna viktiga fråga”. Men vilken fråga då? De underliggande frågorna? Den mentala? Gäller inte saken kanske den gamla och i Svenska kyrkan rätt obearbetade frågan om ”Folk och Kyrka”? Är det inte den lika obearbetade frågan vad motsättningarna i Svenska kyrkan egentligen avslöjar? Vi kanske inte är oense i betydelselösa detaljer, som frågorna om dop, nattvard och ämbete, utan genomgående och djupgående oense om tron? Så vad avslöjas när vi i tider som dessa ställer om gudstjänstlivet? Vill vi veta?