Goda föresatser

Felfinnariver är inget roligt fenomen. Någon har sin glädje i att finna fel och så är det bra med det. Felsökande är inte riktigt felfinnariver. Det tror somliga, för de vill sova gott om natten och vet att därför aldrig ställa några kritiska frågor. De goda föresatsernas folk är inte felsökare och blir inga felfinnare. De finner ingenting. De uppfinner en livshållning. De har aldrig förstått att vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. 

Så hur är det med föresatserna i coronatider? Just så. Goda! En hel del måste då bli fel. Själv begriper jag att fastetidens insamlingsaktiviteter är ungefär 10 miljoner sämre än 2017. I varje fall 6 miljoner (Torsdagsdepressionen skriver 7,5 miljoner) sämre än förra året. Det är dock ”ett ganska bra resultat”. Vem tror insamlingschefen att hon lurar? Inte mig. Men den goda föresatsen ser jag. Jag går vidare i det kyrkliga landskapet.

Om man på bajonettavstånd från två håll kunnat samlas max 50 personer hade de flesta gudstjänster i Svenska kyrkan enkelt kunnat firas. Begåvade kyrkoherdar har hittat lösningar och varit beredda att fira fler högmässor en söndag. Någon spritt språngande ordinerad i Svenska kyrkan däremot kunde inte tänka sig att avvisa nummer 51 som kom till kyrkan. Därför att hon inte kunde det, skulle alla gudstjänster ställas om på det där finurliga sättet att de ställdes in, men inte. De trollar med truten, de finkristna. Jag är emot det. Biskoparna tycks vara för… Goda föresatser ni vet.

Konsekvensen av nedstängningen blir förstås att vanan uppges. Den var svag innan och i många fall tålde den antagligen inte påfrestningen nu. Allt streamande och alla digitala lösningar ska misstros. De ska uppfattas vara ett skäl för kyrkoarbetarna att inte permitteras. Skriver jag detta, blir de ambitiösa ledsna, men de är så få, att det får vi bära. Går vi in och snabbkollar lite här och var bättrar vi på gudstjänststatistiken för vi räknas. Roligt att vara 70+ och räknas.

Vad kunde biskoparna sagt?

Håll 50-gränsen och socialt avstånd – men fira gudstjänster. Högmässor med självklar omsorg. Predika på gator och torg ihop med kantorn, ställ till det lite. Se till att tala om det ingen talar om i denna märkliga tid. I nyheterna talas om det sorgliga att 3000 har dött. I den offentliga kyrkliga förkunnelsen hörs inget om döden av det uppenbara skälet, att den offentliga kyrkliga förkunnelsen utgörs av pigga digitala inslag, men inget allvarligt utmanande som riktas till de människor som församlingsprästen fått sig anförtrodda. Alltså: omvänd er och tro evangeliet! Ni ska dö, bered er. Och det är en konst att dö, ars moriendi heter det. Det tycks också i det kyrkliga vara en bortglömd konst. IVA-sköterskan i Aktuellt hördes säga, att hon fick vara präst också. Det tror jag. Vad säger det?

Sture Hallbjörner skrev en bok om döden och livet, På väg mot det oundvikliga. Gaudete. Den finns att köpa för 50 spänn. Hade jag varit kyrkoherde så… Skriftmission kan vara något viktigt. Men vi kanske inte har något att klargöra när det gäller livet och dess slut? Har vi firat påsk så digitalt att vi missat hela Verkligheten? Skaffa boken en masse.

Detta för över till den uppenbara brist/försummelse vi ser. I allt församlingsbygge har husandakten försvunnit. Egentligen visste vi det, men tog inte tag i att uppmuntra medveten bön och bibelläsning hemma. Jag misslyckades med att få IKEA att tillverka och sälja andaktshyllan Fromme. I få församlingar organiserar sig folk som BLK, BibelLäsningsKompisar, läser ihop och ringer för ett par korta reflektioner kring det gemensamt lästa. Det jag förmodas göra på egen hand, blir plötsligt försummat – så fungerar det mänskliga livet. Därför läser vi tillsammans, drar som i ett Vasalopp så att när en kroknar drar den andra. Det behövs för den delen inget kyrkligt arbetslag för att organisera detta medmänskliga läsande.

I tider som dessa ser vi den diakonala lyckan ta sig orgiastiska former: ”VI behövs SÅ MYCKET! Vi tar emot beställningar på mat.” Ingen vet om detta egentligen behövs. Take away ska tydligen, med hemkörning, vara den kyrkliga grejen. Det behövs. För dem som gör det. Kritisk analys syftar till att veta om vi gör rätt grejer i rätt tid. 

Kyrkomusikerna måste fundera över hur deras insatser bygger upp församlingslivet och inte bara blir underhållning. Orgelspel för färre än 50 på dagtid och med social distans är förstås en möjlig arbetsuppgift. En pigg kantor skulle kunna jaga upp de psalmer som aldrig sjungs och öva in dem i det kyrkorum som enkelt kan ta in socialt distanserat folk. Kör till äldreboendet och stå utanför med ett musiksläp och sedan lägga ut på nätet? Vem blir egentligen glad för detta? Fundera! Och för att gripa tillbaka. Är det psalmer om döden och livet som nu ska sjungas in och tron reflekteras på så vis?

Någon dystergök behöver fortlöpande fundera över hur församlingen på längre sikt ska hantera situationen. Sommaren är en andlig nedgångstid. Är vi igång igen i september? Kommer det ett nytt och bistrare covid-19-utbrott? Dystergöken kan måla olika scenarier. Blir den nya diakonin mattransporter? Uthållig? Blir kringverket det vi i själva verket kommer att ägna oss åt i framtiden? Dystergöken undrar. Så vad säger stiftsledningen till ledning?

Vilka vågar sitta ner (på bajonettavstånd) för att analysera frågeställningen ”Vad av vikt för Guds rike händer i vår församling nu?” Ni har kanske inte läst rundskrivelsen, med paragraftecken och hänvisningar till Kirchenverfassung der EKM (den evangeliska kyrkan i mellersta Tyskland, Mitteldeutschland)? Klart och tydligt är skrivelsen nästanorienterad, främst på de mest utsatta. Då måste den kyrkliga kommunikationen i krisen bli innovativ. Telefon och ”Livestream” kan dock inte helt ersätta /nicht komplett ersetzen können/. 

Luther tillgrips till tröst. Tjänsten åt nästan är en gudstjänst. Nu kan tyskarna vara lugna. det finns ”Infektionsschutzkonzept für Gottesdienste und kirchliche Veranstaltungen”. Lägg det underbara ordet ”infektionsskyddskoncept” på minnet. För att detta följs svarar kyrkorådet, Gemeindekirchenrat. 

Man ger också besked. En Ordets gudstjänst är inte en mindre form av gudstjänst. Nähä. Hur har ni det med inkarnationen i mellersta Tyskland? Firas dock mässa, det kan göras om man åbäkar sig, ska celebranten bära handskar och skydd för näsa och mun. På grund av infektionsrisken ska blåsinstrument undvikas. Självfallet ska risker minimeras och därför möjliga ”Schutzmassnahmen” användas. Vackert poetiskt ord det också: Schutzmassnahmen

När tyskar tar itu med problem är det alltid väldigt mycket, noterar jag. Så är detta ett folk som uppfostrats att använda tvättlappar. Och skärmmössor? En Präsidentin och ett Oberkirchenrat har undertecknat den åttasidiga rundskrivelsen… Nå, det finns svenskar mad samma böjelser, så ingen ska skratta åt tyskarna. Åt just tyskar ska man aldrig skratta för den delen.

Men vilken fråga ställer Jesus när han kommer tillbaka och undrar hur firman skötts i tider som dessa och innan det blev tider som dessa? Svarar vi: “Kyrie eleison!” Eller: ”Tack, Herre, för krisen. Nu dras hyendet undan och vi kan se lika klart som en i Värnamo  gråstarropererad.” Det kanske är så här det visar sig att det blivit tid för Kyrklig Förnyelse och inte allt det andra som tar kraft och tid och ingenstans leder. Det kanske på ett kvalificerat sätt ska bli annorlunda än hur det var och är?

Söndagsslända tror jag inte det ska bli.