Förr eller senare kommer det att visa sig, det har jag alltid hållit före. Pandemin kanske snabbar på förloppet. Jag tänker på ämbetskonflikten, den som icke är – men likväl i högsta grad är!
Om ni inte riktigt förstått, ägnar sig den fina medelklassen år frågor om livets mening när livet blivit monotont, långtråkigt. Hittills har det gått hyfsat med hjälp av SVT Play, HBO, Netflix och annat sådant, men också i detta lurar monotonin. Det kommer inte att hålla särskilt länge till. Desperationen lurar runt hörnet.
Svenska kyrkan har ställt till det, om eller in – skit samma. Jag noterar att det tjatas dödstal som om dödsfall är olycksfall och inte normalitet. Jag noterar också att Svenska kyrkan i denna tid tycks ha föga att säga om livets korthet och evighetens hopp tack vare Frälsarens habila insatser. Antje har inte twittrat ett: ”omvänd er och tro evangelium” till exempel.
Hederliga kyrkoarbetare inser att de (numera) ingenting uträttar. Det är lön men inget lönearbete. Jag återgav denna frustration för en gymnasierektor som fick spunk. Det heter det, det hon fick. Hon gladdes dock över att hon lämnat Svenska kyrkan och att hennes pengar inte gick till detta.
Vi behöver inte borra ner oss så mycket i de hederliga kyrkoarbetarnas problem. Vi kan nöja oss att känna med dem utifrån kraftordet ”livet måste ha mening”. Intressantare är de som tror sig göra stora insatser och beskriver dem. Så vad gör prästerna?
Någon har problem med att det blir mycket minustid på flexen och åker därför till jobbet, sätter sig och stirrar större delen av dagen. Jag tror ni förstår. Jag hoppas att församlingsborna i X inte gör det, för då kan bara utträdesvågen komma som en tsunami. Nå, någon läser arbetsrelaterade böcker som annars inte hunnit (det heter alltid ”hunnit” när annat prioriterats) bli lästa. Men det finns också tröst att ge: Omställningen är ovan. Sedan blir det som vanligt igen men – nytt.
Det befanns finnas förslag som gav kraft för den mentala balansgången: Att det kunde ringas i ny och nedan och bedrivas friskvård var tydligen fler aktivitetsförslag. Överordnat ord var att vi får göra så gott vi kan. Några satt tydligen själavårdsvakt i kyrkans sköna rum. 0.7 personer påstods besökssnittet vara. Och telefonsamtalen som kunde ringas, nja närmare kontakt med dem som hotades med att ”en från kyrkan” skulle ringa har ”vi i kyrkan” tydligen inte. Kontaktuppgifter till dopfamiljer, vigselpar eller sorgehus från 2019 tycks raderade, förstår jag. I några församlingar vandras det.
En fd missionsförbundare – men nu ordinerad i Svenska kyrkan – var hårt sysselsatt och hade hur mycket som helst att göra. Ringa och skicka kort. Gudstjänsterna var inställda…
Några skulle tydligen förbereda predikningar för hela året. Det kan bli något sällsamt… Jag trodde att predikan är färskvara – med Andens bistånd tillagad i mötet mellan församling, samtid och Guds eviga Ord.
De hederliga beskrev ”en svinjobbig situation” som kunde leda till galenskap dock.
Jag reagerar på två sätt.
Först blir jag tagen över allt jag fått höra och se. Så här är det alltså i Svenska kyrkan. Och somliga försöker inte dölja. Jag noterar att de jag hör är kv*nnl*g* pr*st*r. Det betyder som vanligt att männen låtsas arbeta, men vågar aldrig vidgå att de i egentlig mening inte utför något arbete. För somliga innebär pandemin härvidlag ingen skillnad. Ingen vind är lämplig, nämligen, för den som inte vet vart han ska segla. Det är denna första insikt om det kvantitets- och kvalitetsunderskott som gäller när vi kommer till kyrkligt arbete som leder till medlemmarna fullständigt logiska beslut, att inte satsa tusenlappar på detta irrelevanta. Folk är inte lika galna som ambitiösa kyrkoarbetare blir inför sysslolöshet och meningslöshet. Vad säger kyrkoherdarna? Är de som generalerna under första världskriget: Åsnor som ska leda lejon?
Därefter kommer en för mig omtumlande reaktion. Givet att 1958 års beslut om Kyrkans ämbete är så fel som vi haft anledning misstänka och att vi hela haft rätt när vi försökt säga att prästkallelsen är till för män (strunta i de för män mindre smickrande anledningarna till denna Herrens ordning) kommer det i en kris att visa sig hur det egentligen är. Det visar sig nu. De kvinnor som redogör för arbetsuppgifter ägnar sig åt sådant som nytestamentligt sett egentligen är arbete för församlingsänkor. Nå, församlingsänkorna ringde inte tjänstesamtal på mobilen, men ni förstår själva principen. Omsorg om dem i sorg och omsorg om dem i glädje. Det var dteta som de oavlönade prästfruarna i ok med sina män ägnade sig åt när de la sin yrkesutbildning åt sidan för att just vara prästfruar. Mutatis mutandis är församlingsänkor dåförtiden och prästfruar i sin tid (1525-1965, kanske) varandra rätt lika…
Jag antar att den statliga kristendomstolkningen hade andra behov än de faktiska behoven i församlingen att moderera det prästfixerade (det Margit Sahlin påpekat och kritiserat). 1958 befästes prästkyrkan under namn av –folkkyrka! Det var inte heller någonsin statens mening att skapa en levande, folklig kyrka. Resultatet? De anställda lönearbetarnas väl reglerade kyrkosystem, en födkrok. För detta behövs ingen bärande ämbetsteolog. Au contraire! Den blir bara till hinders.
Ska vi bortom den irrelevanta kyrka, som nu avtecknar sig, finna en relevant, en sådan som vet vad den tror? Kyrkoherden påpekade i högmässan i går att Jesus svarar ”det står skrivet” och ”inte Gud tycker si eller så”. Jag gillade den markeringen. Tron har ett sammanhang och blir begriplig i den mån jag vill och behöver. Och Gud uppenbarar sig i allt det andliga materiellt – som Skrift!
Annars tröstar jag mig i denna enfaldiga tid med kyrkofadern Basileios. Jag håller före att han ger en kunskapsteoretisk och högst användbar nyckel för att fatta. Den senare delan av 300-talet levererar och gör detta endast i Kyrkans gemenskap. Alla andra missar detta!
”När sanningen är svårfångad, bör vi söka efter den från alla håll.”
Det kallar jag användbar kunskapsteoretisk introduktion.
Min vän Olof Andrén översatte och därför finns Basileios arbete Om den heliga Anden på Artos, 2018 och på svenska även om kyrkofaderns grekiska är vacker. Jag citerade från sidan 14 och läser för att bereda mig för pingstens hänryckning. Sån är jag.