i drömmen kom den tyske redaktören Carl von Ossietzky med ett nummer av Die Weltbühne under armen till mig. Jag påpekade att han var var i dagarna 82 år död, men det tog han ingen hänsyn till. När alla höll ihop under slagordet ”inget partikäbbel” hade han ensam röstat mot kriget år 1914.
von Ossietzky skrämde mig. Han hade ju inte fått Nobels fredspris inte för inte. Han visste, att det somliga kallar ”partipolitiskt käbbel,” Hitler och Goebbels t ex – andra att förtiga –, var grundbulten i demokratin, nämligen ansvaret att säga emot, pröva resonemang och lämna alternativa förslag. Om icke så återstår den rena dumheten. Och då är den orena dumheten faktiskt att föredra. Den är ju oren, dvs bemängd med en del klokskap, så som det är i det mänskliga livet efter syndafallet.
”När du ändå är här, vad säger du om statsmannen Löfven?” frågade jag. ”Den socialdemokrat, som just 1 maj träder upp med nationalitetsflaggor fram och bak, ska du misstro i grunden. Antagligen är han ingen politiker – och nu använder jag ordet i des ädlaste valör”, sa Carl.
I drömmen anade jag att Carl har rätt. Samförståndstalet är skadligt. Det gör oss dumma och föser oss som fänad mot nederlag, kanske undergång. Den bistra sanningen är ju, att de som vi ser vara statsråd står rådlösa vid havens och vågorna dån. De har inte den bildning som krävs för att stå skeendena emot. Det är inte synd om dem. Det är synd om oss, om våra barn, våra barnbarn och våra hittills ofödda barnbarnsbarn. Jag vet vad jag talar om, och jag har berättat för barnbarnen. Jag har varit statsminister en vecka. Detta faktum vill min äldsta dotter förringa. Det har hon ingenting för. Barnbarnen förstår vilka svåra beslut som måste ha fattats den veckan – och de fattades också av en beslutskompetent regering, som visste att hantera myndigheter!
”Problemet är inte statsmannen”, sa Ossietzky, ”utan den så kallade ’allmänna opinionen’. Jag kan hänvisa dig till Onckens arbete ”Geschichtsschreibung und öffentliche Meinung” i hans bok Historisch-politische Aufsätze und Reden I, som kom 1914. I korthet dock: Det Oncken beskriver är att endast undantagsvis råder i ett land med tryck- och yttrandefrihet enhällighet i politiska frågor.”
Det sista tog mig. Blir något alldeles totalt ensartat, återstår att kritiskt undersöka hur det kommer sig. Tror jag. Och se faran i just denna enfald.
Lika illa som i det nationella är det i det kyrkliga. Det kan göra mig lycklig. Tänk en kyrka som inte skulle dela folkets vedermöda! Men trösten är kortvarig. Jag ser och hör så mycket om det mänskliga och det kyrkliga eländet – och fattar att det kyrkliga inte har ett ord, inte ett enda, att säga om det mänskliga när allt kommer till allt. Inte heller något substantiellt om Frälsaren för den delen heller.
Jag vill på inget sätt pråla. Det är från Frankfurter Allgemeine (1 maj) jag hämtar insikterna, att en kyrka som kan tagga ner så som skett egentligen avslöjar, att den har förlorat all betydelse för folket och i folklivet. Den är inte relevant – och vet detta innerst inne det. Därför ägnar den sig åt trams och detta på väl betald tjänstetid. Alltså frågan: för vem är Svenska kyrkan egentligen relevant? Sug på den! Och när du sugit en stund kommer nästa frågebatteri: På vilket sätt relevant och varför? Du har 20 minuter på dig och kan bli Bäst i test.
När man ställer in (fast man kallar det något annat) gäller ett: tydligare kan man inte uttrycka sin bristande relevans. Eller med Frankfurter Allgemeine: ”dass man sein eigenes Tun im existenziellen Sinn für irrelevant hält.” ”Irrelevant” var ordet, sa Bill, ”Betydelselös”, sa Bull.
Jag tar nu fallet med den lilla damen i skogen. Hennes släkt finns å annan ort, hon bor i sitt eget hus ett stycke från samhället. Hennes sociala sammanhang var och är församlingen. När den stänger ner är hon hänvisad till sig själv. Nu är kyrkoherden av det slag som kan tänka, så han följer inte rekommendationen från Modéus II. Han stänger inte ner och den lilla damen i skogen är så djupt tacksam för detta. Nå, hon smyger nog iväg för att handla och när det blir för trist kör hon bil till staden för att gå i några stora butiker och där – på behörigt avstånd – möta den vänliga personalen. Annars skulle hon bli tokig, säger hon. Det blir inte så värst mycket bättre om det handlar om två ensamma damer, som bestämmer sig för att , sina barn ovetande, smyga in och kolla mode och annat uppiggande. De smyger verkligen. De är 70+ och skamstämplade. De får egentligen inte vara ute, inte ens distanserat. Säger deras barn. De bär fotboja utan att bära fotboja, en form av straff alltså.
Hjälp att handla erbjuds av många. Fattar ingen att matinköp är så mycket mera än en bit falukorv av den bästa ni har och ett paket makaroner? Det är synintryck, lockpriser, impulsköp som är guldkant. Kanske lite gott till kaffet? Sådant är meningsfullt för alla utom för de mest spartanska miljöpartisterna, de som vill ta makten över vår glädje genom att göra den grön. Men
livet måste ha mening utöver detta! Just denna mening tar översåtarna från folket.
Victor Frankls bok med erfarenheter från ”livet” i koncentrationsläger, Livet måste ha mening, borde läsas på nytt. Det har statsmannen aldrig gjort, inte ens en gång och kan därför inte läsa på nytt. Han borde ha gjort det för att kunna föra in en enda kritiskt reflektion inför myndighetstalet. Tage Erlander kunde sådant. Så har han också gått arm i arm med mig. Och på sitt närsynta sätt läst böcker och identifierat vilka ”koftor” som rör sig i politiken. Tillbaka till Frankl.
I koncentrationslägret kunde någon tänka sig ett visst datum för befrielse och stå ut den tiden. Vedermödan skulle ta slut just den dagen. När den dagen var förbi utan befrielse, la sig fången ner och dog. Livet hade ingen mening. Victor Frankl såg vad som hände och drog slutsatserna.
Om den mångomtalade Covid-19 ska vara villkor i livet året ut är det mentalhygienskt krisläge utöver vad Folkhälsomyndigheten tycks ha besinnat. Då hjälper det inte hur många svenska flaggor statsmannen draperar sig i och hur mycket samförstånd som etableras. Själva enhetligheten uppifrån är det skrämmande. Carl von Ossietzky vet. När den allmänna opinionen blivit allmän, fast ingen egentligen kan genomskåda hur och på vilka sakskäl den är det, ska den lilla damen i skogen betala det mentala priset. Sådant är jag emot.
Jag undrar förresten om jag för egen del borde godta att det sätts en diagnos på mig bara för att jag är 70+. Borde diagnosen inte ställas efter gjord hälsoundersökning? Skulle inte alla 70+ få en sådan hälsocheck, så att vi därefter var och en vet hur vi ska ställa oss – både i köer, till alla myndigheter, till kyrkolivet och till själva Livet?
Jag säger när jag ser statsmannen och mot honom: Upp till kamp emot kvalen! Jag har Carl von Ossietzky med mig. Sämre sällskap kan man ha.