70+ och fritt fram för att behandlas illa. Jag är i grunden emot att bli förvandlad till numerär, en siffra i statistiken. Den säger inget om mitt hälsotillstånd. Jag hanteras av den politiska klassen som ett föremål. Det tänker jag inte vänja mig vid, sen får statsmannen och hans väl utbildade regeringskollegor säga vad de vill om det. Väl utbildade förresten. Varifrån fick jag det?
70+ gick jag till optikern. Jag tyckte att glasögonen inte var så bra. Jag fick en tid för undersökning och sa på mitt tentativa sätt: ”Är det mig eller glasögonen det är fel på.” Svaret kom: ”Det är dig. Vi skickar en remiss för grå starr på vänster öga.” Jag tackade och väntade på att kallas. Det gick några veckor, och jag tänkte att jag nog ska göra som man ska göra när man umgås med hantverkare. Driva på. Jag ringde lasarettets växel och begärde att få komma till ögon. ”Vi ska se”, den pigge pojken i växel. ”Det var roligt sagt”, sa jag, som sätter värde på goda repliker så pass att jag kan sälja min gamla farmor för en. ”Det var meningen”, sa han i växeln. Jag kunde bara försäkra honom, att han i mig nu har fått en ny vän. Lite dystrare blev det när jag fick besked att jag var avskriven. Jag försökte komma med mina meriter från krigsmakten och antydde därtill ett konsumentperspektiv, dvs att jag trofast erlagt skatt. Det halp inte. 70+ räknas inte.
Jag klagade för en fd regionpolitiker. Han hade den största förståelse för – ögonavdelningens beslut!
Jag berättade om saken för min vän kyrkvärden Helén i Rydaholm. Hon sa: ”Ring Eye-Clinic i Värnamo, de kan nog rätt snart ta emot dig.” Så gjorde jag och så blir det. Enda problemet är att jag ska få något i ögonen som gör att jag inte ska köra bil. Tåg rullar.
Nu slår insikten, att hade jag inte hittat Rydaholm som min gudstjänstgemenskap, hade jag långliga tider fått gå med min gråstarr och irriterats av den. Församlingsgemenskap är så mycket mer än ett teologiskt och ogripbart begrepp. Det är småprat vid kyrkkaffet, det är lite skämt och lite allvar. Vänskap uppstår och den där finessen att vi hjälper varandra när vi hör om varandras problem eller frågor. DÄRFÖR kan församlingsgemenskapen inte ersättas av något digitalt – det blir helt enkelt för stort och ogripbart. Omänskligt om ni vill. Småpratet om det vardagliga ryms inte i det stora formatet.
Jag är alltså lika glad över detta som jag en gång var när jag var församlingspräst i Kalmar och hörde två barnfamiljer tala om vad de planerat för söndagseftermiddagen dvs ingenting. Vid sittande bord gjorde de upp om en gemensam aktivitet. Församlingen fungerar. Kyrkkaffet fungerar. Fromheten stöttar det mänskliga. Här och ingen annanstans, inte ens i det så kallade ”arbetslaget”, ligger styrkan i församlingslivet och därför måste centrum vara tydligt. Annars blir det inget av något och inget för någon.
Jag hör till dem som inte övertygats av att ”socken” betyder ”de som söker sig till samma kyrka”. Det handlar nog egentligen om det urgamla lagsökningsområdet, området för rättsskipning. Men det blev i tidens längd ett område där sockengräns och församlingsgräns sammanföll och människor därmed sökte sig till samma kyrka. Detta är grundläggande också om – eller just! – en icke obetydlig andel människor tar sig över sockengränser när de söker församling nuförtiden. Vi är några som fortfarande är ute efter originalet, inte de dåliga kopiorna. Då söker vi inte efter en stol där vi kan avnjuta den webbsända gudstjänsten eller ens läsa en from andaktsbok. Kristen praxis är församling. Apg 2:42 eller fyra b:en, som det hette när vi talade om bekännelsen, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. Fyra ben behövs om vi ska sitta stadigt. Kan det vara så illa, att benen plockats bort och inget av det som skulle vara gemensamt finns kvar i dessa tider i en mängd församlingar?
Nu blir jag riktigt orolig. Roligt är det nämligen inte. Den som är 70+ och sett både det andra kyrkolivet, det som lever med anspråk på autencitet, och hört och läst vad det kyrkligt förnyade syftade till, kanske inte ska hålla käft om vad vi sett och hört, grå starr till trots? För en poäng i dessa tider är att vi ser svagheterna i kyrkosystemet än mer i bjärt kulör.