Mångas tankar blir uppenbara. Somliga av dessa som uppenbar tanklöshet. Andra avslöjar tankeslappheten.
Det finns sådana som tror att Svenska kyrkan fått undergå en stor nattvardsväckelse. I denna tid står det brutalt klart, hur lite av just väckelse det var och hur föga som var en sakramental insikt men så mycket mer en nyvunnen åsikt. Eller, som det hette, just nu var det inne att fira nattvard. Kanske var samtiden ”ordtrött” och då var det bättre att räcka folk något de kunde tolka efter eget behag. Så tänkte mobbingoffret som blev ärkebiskop. Vi hade alltså egentligen (”gängtlien”) inte gemensamma insikter om det eukaristiska livet. Jag är glad att detta trots allt står klart. Den kyrkligt förnyade hållningen är en helt annan än det som kunnat torgföras som ”högkyrklighet” när denna, hipp som happ, blivit något fint efter att i decennier varit något avskyvärt; en glosa att skrämma små barn med. Nu återställs mycket till sina egentliga proportioner. Det är mer som skiljer än som förenar! Kyrklig förnyelse är mer än ”högkyrklighet”.
I går fick jag från mina engelska kompisar (Forward in Faith) ett litet häfte som producerats av The Church Union och The Society. Biskopen av Wakefield skrev introduktion till denna ”resource for those praying at home as a result of the Coronavirus pandemic”. Jag blev glad och satte genast igång med att be. Fyra varianter till bön i rättan tid finns: morgon, middag, kväll och natt. Dessutom en instruktion för andlig kommunion (det som jag någonstans såg presenteras som ”själslig kommunion” –!), böner till OLW (som inte är chips), böner för dem som insjuknat i pandemin och så slutligen en uppsättning andra användbara böner. 12 sidor. Vilka kyrkoherdar har samlat sig till något liknande?
Jag noterar, att det är skillnad på sådana som kör det diakonala spåret och dem som ägnar sig åt sådant som har med det inre livet att göra.
Det första ger åt godheten uppskattande beröm. ”Tänka sig ’församlingen’ ringer eller skriver brev för att erbjuda sina tjänster (då behöver få permitteras… ingen frågar heller vad de små insatserna kostar och en fundering över förhållandet mellan kostnad och resultat).
Den andra lösningen kan jag inte bedöma, men jag noterar att på norra Öland kör man hem ”den gamla” mässan till kommunion vid hemmets dörr, dvs just det som biskopsmötet sa att man inte skulle göra. Nu blir det uppenbart att alla inte bryr sig om vad biskopar säger eller skriver. Det var roligt att se.
Jag är dock fortsatt bekymrad. Det utförs så mycket och detta myckna får en myckenhet beröm. Men hur är det tänkt och vart syftar hela alltet? Leda vid livet för den som sitter i karantän ska man passa sig för. Depression är ett livshotande tillstånd. Är det så illa, att epidemiologer fått för mycket att säga till om? Jag sliter med frågan. Imponerar inte statsmannen Löfven längre på mig? Jag rannsakar mig.
Jag lyssnar inte dagligen till myndigheternas pressträffar kl 14, men ibland Jag känner igen hela upplägget. Jag förstår dock inte att dessa människor får hållas och tala sitt nonsens. Socialstyrelsen tycks ointressant, men tar detta ner myndighetsföreträderskans pratsjuka på minsta sätt? Journalisterna sitter och lyssnar. Att de står ut! Jag blir alltmer tveksam till vad som nu pågår. Den bristande transparensen är uppenbar, informationen ger inga perspektiv. Allt slutar i att vi ska lyda överheten. Stora siffror levereras – men utan begripliga jämförelsetal.
Det finns lägen när beslut måste fattas på distans från allt som kan upplevas som sorgligt, alltså kliniskt. Det finns lägen där liv ställs mot liv också för oss som lärt oss grundregeln ”liv går före”. Och den ständiga veklagan över alla döda tar inte riktigt på mig. Vi har mellan 35 000 och 38 000 aborter i landet. Det har under denna Coronatid varit fler liv som avslutats genom aborter än av Covid-19. Ska jag försöka förstå hur jag tänker? Är det bättre när ett liv, som inte fått levas, avslutas än när den som har levat får dö? Finns det ett kristet bidrag till denna fråga? Antje har inte tagit upp problematiken. Är det mesta lika otänkt här som i det övriga? Om Antje tog upp problemet – vad skulle hända då?
Ska jag göra ett tillägg: Jag hörde politikern Svenonius tala till medborgarna i Stockholm som vore de olydiga barn. Har hon rätt förstått vad medborgare är och inte är? Aj då. Men jag sa ju att vi lever i en tid, då mångas tankar blir uppenbara. Och brist på!
Domprosten Lundborg i Linköping, han med alla präster i släkten, så många att ingen egentligen kan hålla reda på dem alla, har skrivit insändare i Corren (bakom betalvägg). Att inte fira fysiska gudstjänster är inte att prioritera den kroppsliga hälsan framför den andliga. Ånä! Kyrkans roll är ”så mycket större än att bara ge omedelbar och fysisk tillgång till den allmänna gudstjänsten och nattvardens måltid”. Läs den meningen en gång till!
”I tider av nöd är kyrkans främsta uppgift att förmedla tillit och hopp genom evangeliet om Jesus Kristus. Det sker i den enskilda själavården men också via digitala kanaler.
”Kyrkan backar inte utan firar gudstjänst genom alla enskildas böner för vår värld och för varandra och genom goda handlingar gentemot våra medmänniskor.”
Summan av kardemumman blir att det är ”kyrkans uppgift att inte kalla samman församlingen till gudstjänst.” Ordet var ”inte”… Församling utan samling är väl ingen församling om man ska vara noga?
Jag fruktar att jag har haft rätt i många år. Den insändarskrivande domprosten är mångsidigt obegåvad. Han kör det där prästerliga, som de prästerliga vant sig vid: att stapla fromsintheter på hög, sedan slunga ut dem i predikningar utan att bli motsagda och – än mindre – utan att fromsintheterna någonsin kritiskt analyseras. Skulle de analyseras, dvs upplösas, skulle deras löslighet visas och allt upplösas i intet. Det var just detta de var hela tiden nämligen.
Pröva själv! Är inte Kyrkans uppgift att i tid och otid (i glädje eller sorg) förkunna evangelium? (2 Tim 4)
Kan man veta att ”tillit och hopp” förmedlas, eller är detta ett möjligt resultat av evangelieförkunnelsen? Jag menar, har inte apostlar, helgon och martyrer förmedlat evangeliet och avrättats därför att åhörarna blev förbannade och alls inte greps av tillit och hopp?
Den där enskilda själavården, är det inte just den som de flesta präster inte ägnar sig åt. Som mest är några – mot särskild betalning – upptagna av dem som vane- eller tvångsmässigt ringer Jourhavande präst.
Hoppet digitalt – var det detta vi fick oss till livs i påskhälsningen från Österåker-Ryd, redovisat i Dagsländan i går? Nog hoppade somliga. Andra hickade.
När blev mina privata böner just Kyrkans gudstjänst? Är det inte så att mitt eget lilla bedjande är något annat än Kyrkans gudstjänst. I förlängningen kanske – men just ”private prayers” till skillnad från det gemensamma, det officium vi kallas samman till? Nu försöker Lundborg hösta in mina och andras små böner och kan skratta hela vägen till banken. Han får lön och jag och många fler gör jobbet, det jobb vi trodde att vi betalade domprosten med många flera för att göra; fira gudstjänst. Tricket? Svenska kyrkan tar poäng på vad Kyrkan gör. Fiffigt – men fult. Kyrkan lever och levererar, det tror jag nog. Men Svenska kyrkan?
Till detta kommer så det eländiga med de goda gärningarna gentemot våra medmänniskor. Är dessa gärningar, som jag gör (om jag alls gör dem…), alltså Kyrkans gudstjänst? Eller ett utflöde av gudstjänsten (som jag inte får fira i Linköping)? Som bäst ett utflöde av, tror jag. Men saken borde inte på minsta vis angå den där Lundborg, uppenbart angelägen att räkna hem allt till sitt konto
Nu misstror jag i det mesta domprosten Lundborg. Han, den tidigare fackligt förtroendevalde, skulle sparka mig från min prästtjänst i Kalmar, men tvingades till reträtt av Kommunhälsan och facket. När alltså domprostens gudstjänst tar sig uttryck, vill jag bara i största allmänhet och utifrån egen erfarenhet uttrycka min misstro, dvs brist på tillit. Det ska inte förtänkas mig. Dessutom är han prästvigd i en så kallad särprästvigning. Han ville inte prästvigas ihop med min vän Gunnel Alvhäll. Han är nog kv*nn*pr*stm*st*n*r* in disguise. Vad ger ni mig för det?