Glädjens obeständighet

Säg den glädje, som varar beständigt. Gårdagens eufori över det kyrkliga sammanbrottet växlades i dysterhet och det goda humöret var som bortblåst. Hur har det kunnat gå så illa för Svenska kyrkan? Steg för steg. Några steg var avgörande. Processen att ”marginalisera för att eliminera” betydde, att somliga svenskkyrkliga skulle bort. Tomrummet togs över utifrån en enkel princip, som fysikaliskt sammanfattas ”skit flyter”. Det har Mäster i Varberg påpekat.

På ett sätt måste man beundra idogheten att måla ut de dissiderande, som något de i all mänsklig svaghet dock icke var/är.I dag i Torsdagsdepressionen som ”stofiler”. Det är dålig kyrkokristendom förstås att inte vilja lyssna på ställda frågor, besvara dem och undanröja tveksamheter och tvivel. Men så blev det. Man kan förstå varför. Jag menar, vilken maktmänniska gillar den militäre befälhavaren Achior, när han inför krigsrådet säger att den planerade striden kan leda till att ”vi blir till åtlöje inför hela världen”. Missnöjt mummel från mängden och domen över Achior med det olämpliga klarspråket blev, att han skulle lämnas till fienden för att dö med dem (Judit 5-6). Det går så till i alla tider. Sorgligt nog. Orätt är det.

Nu kan man definiera några av Svenska kyrkans sammanbrottsfaktorer. Om jag för ögonblicket struntar i stordriftsdrömmarna i Antjeborg, som mer bekräftar än åstadkommer det inre (verkliga och verkligt allvarliga) sammanbrottet, vill jag ta fram fyra faktorer.

Karriärvägar

Det är klart att det påverkar, när folk fattar att det finns värme vid lägerelden, mat och personskydd i en gemenskap och var de hittar allt detta. ”Själva åteln”, skulle Frälsaren säga. (Mt 24:28) Om jag har kvar en åsikt, som hämmar allt jag vill få utfört, kan jag lägga av det som ödelägger. Några som roas av masochism får hålla på om de vill. Jag glider mer försiktigt uppåt och tiger mig fram. Inte bara så. Jag dövar mitt samvete. Vi har alla varit unga och radikala, hehe. I det kyrkliga föds själens kaniner med morötter. Resultatet blir följsamhet i alla lägen, lanthandlarfasoner alltså. Kunden har rätt och chefen har rätt. Den som lever i denna dubbla insikt tar skada inuti. Tro inget annat. Den personen blir till sist oförmögna till allt gott verk, men verkar ständigt rastlöst i den kyrkliga verksamhetsapparaten. 

Mobbingoffret blir mobbare

Ideologen, som kreerade den ideologi som syftade till utrensning, var KG Hammar. Hans sätt att tänka var lokalt lundensiskt och först helt främmande. Jag har belyst saken i boken om Kyrklig samling. Om jag nu analyserar det djupare sammanhanget, nöjer jag mig inte med boken om den dysfunktionella familjen Hammar (en psykologisk rysare) av storebror Hammar; I ärkebiskopens skugga. Jag lyssnar främst på KG, rödhårig prästson, som återkommande fick stryk på skolgården. Mobbingoffer. på nivå alltså – utsatt för vad elaka bondpojkar och andra kan hitta på. 

Nu ska aldrig mobbingoffer göras till chefer, för då tar de hämnd. Inte på mobbarpojkarna i Norra Rörum, men på alla som offret kan identifiera som svagare. Och den som är chef får många möjligheter. Med KG fick den kyrkliga mobbingkulturen ideologiskt/teologiskt alibi. Påpekas detta,  reagerar KG på ett av sina två sätt: blir arg eller börjar gråta. Detta är helt sjukt och mer än sjukt när detta blir kultur. Få vet att den nuvarande kyrkopolitiken emanerar från mobbing på skolgården i Norra Rörum. Nu vet ni.

Ni kanske också minns att Gustaf Wingren och Caroline Krook hörde till de ideologiska splttrarna, men det skrev jag om i en modellanalys i boken Kyrklig Splittring, Verbum 1993, så det får stå över här. Men vilket banditgäng!

Kollegor blev till de underställda

Jag kan fortsätta med KG. Han var en kort tid kyrkoadjunkt och ägnade sig åt kyrkospel. Mestadels har han varit solitär; lärare eller missionär eller utredare. Han har inte stått i ett kollegium ihop med kamraterna. Han trodde ju för övrigt inte att det var meningsfullt att vara församlingspräst. Alltså blev han – ärkebiskop. 

Det är alls inte konstigt att han med sina erfarenheter av chefspositioner, domprost, biskop, ärkebiskop, formar en struktur där överheten relaterar till chefer, kyrkoherdar. Modéus II lever den strukturen helt och fullt. Men denna struktur är annorlunda än den som var, och en konsekvens är att kyrkoherdar nu står blottställda när de inte kan hantera den kritik som växer ur de nya ohanterliga strukturerna. 

I den gamla kollegiala strukturen kunde kyrkoherdar kritiseras, men de skyddades också mot sina felbeslut. Det var detta som var kollegialitet. Inte så längre. Nu seglar kyrkoherdar i en låtsasvärld, där de uppfattar sig vara verkställande direktörer. Jag skulle vilja föreslå att de hellre tog det ansvar som en patrulledare i scoutpatrull Räven måste ta; ansvaret att få alla med sig och detta utan egentliga maktmedel. De återkommande skandaler, som medier nu redovisar, handlar om KG:s grundläggande oförmåga att tänka i präster och diakoner och i stället tänka ”underställda” och kyrkoherdar. Hans tänkande passade ihop med någon slags managementfilosofi – eller var det så att filosofin formade det tänkande som passade hans erfarenheter eller brist på? Eller är det en kyrkoherdeson som går i barndom och tänker ”kyrka” som ”kyrkoherde” med social position och inte de mer proleta prästerna? 

Partipolitisering och inkompetensdyrkan

Partipolitiseringen är en sak. Den vägen förses vi med beslutsfattare, men de flesta vet inte riktigt vad de ska besluta om och än mindre varför. Kyrkliga är de inte så det stör och bidrag till en Kyrkans idédebatt kan de inte bidra till. Det gör nu inte så mycket. Kompetens behövs mindre och systemlojalitet mer. Det har hållit och det håller tills pengaflödet sinar. Det bör det göra nådens år 2020. Ingenting kommer att bli detsamma i postcoronatid. Nu har ju folk kommit på att begravning kan ske utan några vidare ceremonier och begravningskaffet kan bli en fest som man alls inte ställer in men ställer om. Har smörgåstårtan sett sin bästa tid i landet nu?

Nu låtsas vi inte om att inkompetensen regerar. Det gör den effektivt. Alla inkompetenta ser till att kompetenserna hålls borta – hur skulle det gå annars. Det enda som retar mig är kritiker av Svenska kyrkan som inte fattat detta grundläggande, aldrig läst våra begåvade artiklar och böcker, aldrig hört de lika begåvade anförandena, föredragen och föreläsningarna. Inte ens fattat att det finns dissidenter. Det finns alltså folk som gått på patentaren fast de berömmer sig av att vara samtidskritiska. Nada har de fattat. Varför? Det har inte funnits någon anledning för dem. De har aldrig förstått, att Svenska kyrkan är en liten låda som man kan öppna, och när den öppnas kan man se – det svenska samhället och dess mekanismer.

Hur ska jag nu få er på gott humör?

Två heltidsanställda kommunikatörer, åtta präster i en befolkningsmässigt ansenlig församling fick till påskdagen ihop dessa 20 sekunder. Ska vi nu bli glada eller ska glädjen bytas i uppgiven sorg? Den saken ligger i betraktarens öga. Om den inte ligger någon annanstans. Säg dock den glädje som…

Får ni fram inslaget? Österåker-Ryd levererar.
https://youtu.be/-nllxgtaivY

Jesus är återuppstånden? Åter?