Det är inte livet som segrar!

En biskop hörde av sig. Ja, kanske inte hördes, men budskapet gick fram. Jag fann det tänkvärt. Nu var det inte en biskop i tjänst, men den upplysningen känns som överflödsinformation att ge:

”Det budskap som denna Påsk hörs från våra kyrkor (på många håll via nätet, eftersom man har ställt om genom att ställa in) är: ‘Livet segrar!’

Jag sökte igenom NT på ‘segra’ och ‘seger’. Det står ingenstans att ‘livet segrar’ – det är Gud eller Kristus eller vår tro el. liknande. Däremot kan Paulus fråga: “Du död, var är din seger?”

Ännu ett tecken på att det inte är något evangelium de kommer med!”

Modéus II hörde också av sig. Som vanligt i ett mejl till kyrkoherdarna, men några timmar senare las det ut på Facebook så att alla skulle se och förstå. Det där att han skulle vara pastor pastorum kan ni glömma, eller komministrarna glömma i vart fall. Besked kommer, om det kommer, via kyrkoherdarna. På KA2 var informationsgången mycket mer transparent med diariet utsänt på papper via ordonnans till alla batteriexpeditioner och alla stabsfunktioner. Alla hade en hum om det dagsaktuella och kunde snabbt söka vidare information om den inte kom automatiskt. Jag noterar skillnaden.

Vad hade Modéus II att förtälja? Först en gammal nyhet, en jag hörde redan natten till i söndags. ”Kristus är uppstånden!” Men sedan kom de riktigt omtumlande informationerna. Kyrkoherdarna! ”Ni har gjort ett hårt och gott arbete under den senaste tiden. Ni har tvingats fatta flera svåra beslut på kort tid. Det är inte konstigt att några av er känner en sorts ’beslutströtthet’.” Nähä. Nu tror jag mig veta att kyrkoherdarna har väl, i somliga fall alltför väl, tilltagna löner. Jag vet också av egen erfarenhet, att somliga kyrkoherdar aldrig riktigt får till det.  Det är jag inte ensam om. Kyrkvärdar och komministrar delger mig samma intryck. En kv*nnl*g pr*st sa för övrigt, jag tror jag anförtrott dagsländeläsarna saken tidigare, att ”ingen annanstans än i Svenska kyrkan skulle sådana kunna vara chefer” – och så gjorde hon en knyck på nacken mot tre kyrkoherdar. En av dem har nu flyttat uppåt och en blev utköpt. Men Modéus II tar inte upp detta dilemma. Han manar kyrkoherdarna till återhämtning. 

Nämen, dra på trissor. Nu har de väl under tiden långfredag till annandag påsk inte fattat några beslut, men inte heller alltid haft gudstjänster. Var det så jobbigt att ställa in gudstjänster? Jag menar, med tanke på kyrkoherdelönen är det väl inte så mycket begärt, att de ska kunna fatta ett par beslut. Jag blir nog lite uppbragt.

Jag ser den lokale kyrkoherden. Ni kan på Facebook (Moheda pastorat) kolla hälsningarna varje dag under denna virulenta tid. Nu senast gjorde han en intervju med innehavaren till Estvalls konditori och det var, som det heter, puttinuttigt, kanske småputtrigt. Så värst mycket med det faktum att stenen var bortvältrad och graven tom hade kanske bakverken inte med saken att göra, givet att Frälsaren inte legat så hårt i nischen i graven att han fått bakvärk, men detta uppger inte Skriften. 

Hur eller hur. När kommer permitteringarna? Från det gemena prästerskapet hör jag en icke obetydlig uppgivenhet. Vad ska de egentligen arbeta med? Verksamheten inställd. Gudstjänsterna omställda och vad detta orwellska nyspråk egentligen betyder, vet vi. Hembesök till äldreboenden och åldringar 70+ sker inte av lätt insedda skäl. Den lokale kyrkoherden har i vart fall setts promenera från ICA Grytan på Kyrkogatan i Moheda i riktning mot pastorsexpeditionen… Därvidlag skiljer han sig från andra kyrkoherdar som ”jobbar hemifrån”. Också detta är ett orwellskt nyspråk, tror jag. Men om det inte blir så mycket gjort och folk ändå har vanlig heltidslön – vad säger det? Antingen att detta är normaltillstånd på de kyrkliga ”arbets”-platserna eller att personalen nu gör inre tjänst i en i kristenheten hittills aldrig skådad omfattning. Hur länge kan detta pågå utan att de förtroendevalda ställer de rimliga frågorna och förbereder de nödvändiga permitteringarna? Att vi har att vänta en omfattande utträdesvåg om folks ekonomi drabbas hårt i sommar och höst, kommer säkert som en utträdesblankett via Postnord. 

Därtill ska vi se fram emot många förändringar som de mindre ambitiösa länge längtat efter. De genomförs under slagordet ”Corona”. Kyrkan emigrerar från folket, det blir resultatet. Och visst är det Corona. Denna Corona sätter sig på andningen i det kyrkliga också. 

Modéus II vet att ”de anställda behöver meningsfulla uppgifter när andra lagts åt sidan…” Då tar de anställda över. I vems intresse? Men Modéus II talar om ”betydelsen av det ideella medarbetarskapet”, men glömmer, att många är just 70+ och de har tidigare menat att i församlingen finns meningsfulla uppgifter. Dessa 70+ har inte haft vett att dö ännu. 

En uppgift är att sitta i kyrkan och be på gudstjänsttid när det nu är inte är gudstjänst. Antagligen är det lika dumt som det verkar. Modéus II borde fundera över att skicka folk ut i andlig kamp. När någon skulle sitta i en poustinia , en enkel eremitboning, och läsa Bibeln och be, fanns det en andlig uppbackning av förebedjare just därför att detta är så andligt utsatt. Jag kan min ryska baronessa, Catherine Hueck Doherty , som ni märker. Modéus II inte.

Herrens Heliga Nattvard för döende blir ett problem, skriiver Modéus II. Gör de försiktightesåtgärder som är nödvändiga och ta gärna kontakt med stiftsadjunkten Lundborg. Vi ska också be särskilt för sjukhuskyrkans personal och det begriper jag inte eftersom vårdfallen är få i Kronobergs län och det kan väl gå på normalbedjandet för kollegor (om man nu ägnar sig åt sådant).

Kyrkklockorna ringer kl 17. Det hetsar om inte annat upp grannarna i de bostadsområden som drabbas. För egen del ber jag inte då. Men ”en samhällsföreträdare utan någon som helst kyrklig koppling tackade för uppmaningen att låta klockorna ringa. Han sa: underskatta inte hur mycket ni betyder som kyrka just nu.” Ibland är det svårt att bevara det tillbörliga allvaret, när Modéus II lägger ut texten, men i denna påskvecka skadar det ävl inte med lite glad påsk. 

Men arma Kyrka! Läget är värre än vi kan förstå. Det måste vara illa när Modéus II slutar sitt brev till kyrkoherdarna med det pompösa: ”Varma hälsningar, ihärdiga och trofasta förböner!” Hur illa ställt är det inte när orden flyger så högt? Och vad sa Frälsaren själv om böne-skryt?