Fruktan funkar. Det vet de som ska förse oss med information i olika medier. Rädsla för sjukdomar står högst på listan, men klimat går också bra – i varje fall innan vi skulle dö i Covid-19. Rädsla för kärnvapenkriget hörde ihop med det kalla kriget. Och nu har denna rädsla, som kallas ”försiktighet”, slagit ut rätt mycket. Klart jag funderar.
Jag frågade min vän, som är förenad i köttet med en medicine doktor och därmed får antas vara medicinskt kompetent, om naturkatastrofen Covid-19. Är de ett kött så är de väl? Hon var mest fundersam över att de kristna lät som alla andra, alltså skulle de undvika Livets bröd och Välsignelsens kalk i Coronatider. Hur uttrycker de samtidskristna den insikt de just fått om de dödas uppståndelse och ett evigt liv? Jag tror frågan ska tas på största allvar. Jag har dock inte sett vår kyrkliga överhet lägga ut temat. Ännu? Om jag går till Herrens Heliga Nattvard och tar emot Frälsaren själv och sedan åker på Covid-19, dör och plötsligt upptäcker Honom jag mött i ringhetens gestalt – skulle jag bli ledsen då? Nu bortser jag helt från att de flesta som får åkomman inte dör. Somliga märker inte ens att de fått den. Jag bortser inte från att människor dör.
Jag är så usel när det kommer till det matematiska, men hur skulle det bli om man räknar efter? En vanlig vinter dör de äldre av vinterkräksjuka och säsongsinfluensa. Det får oss inte att ställa ner samhället. Hur många hade avlidit om ingenting gjorts mer än att vi manats att ransonera kontakter, sköta handhygienen och i stort vara kloka? Vilket dödstal gäller normalt för säsongssjukdomar och hur förhåller sig detta tal till ett förmodat Covid-19-resultat? Jag frågar för jag kan inte relatera till ett tal som ”fler än 1000 döda”, eftersom några av dem skulle dött i denna tid ändå av andra vanliga sjukdomar. Är det av detta skäl norrmännen inte räknar döda på äldreboende? Till detta kommer att förutom de äldre en viss grupp är särskilt utsatt. Ja, vi som genomgått barnavårdcentralens program och skolhälsovård kanske är bättre rustade än den som kommer från ett land där inget av detta gällt? Ska vi tala lite om det? Eller ni! Själv är jag 70+ och ingen säger längre, att 70 är det nya 50. Frisk och glad skrivs jag numera av som förbrukad och försätts därmed i dysterhet. Det är också farligt. Dysterhet dödar. Varför talar ingen om det?
Så kommer de andra dödsfallen, de mer tragiska, de vi bett emot: ”ond, bråd död”. När människor, som mänskligt att döma skulle levt några decennier till, dör är det extra sorgligt. Det var den döden Morsan hatade med hela sin läkarprofession. Aposteln Paulus talar om ”fienden döden”. Jag säger inte emot, allra minst när det handlar om dem som inte levt färdigt. Ändå blir jag inte riktigt kvitt insikten, att det kan komma tider när de levande avundas de döda. Fruktan fungerar. Eller är det eftertänksamheten?
I går ropade Frank Furedi och hans bok How Fear Works, Bloomsbury Continuum, London 2018, (paperback 2019) på mig, där den stod i bokhyllan vid trappan och högljutt väntade på att uppmärksammas. Boken är beskrivningen av ett samhälle som styrs av rädsla. Det beror på att detta samhälle glömt sina gamla dygder; ”courage, judgement, reasoning, responsibility”. Dessa dygder är nödvändiga för att hantera fruktan.
Jag tror Furedi har rätt. Han kunde lagt till ”faith” – men det är som det är, skulle docenten O säga. Det har ett pris att förvandla medborgare till kunder, ansvarsfulla subjekt till viljelösa objekt och trons bärare till religionskonsumenter. Är det detta pris vi betalar nu, när vi ser de politiker vi betalar för att hålla oss med? Är de så kompetenta att de motsvarar priset? Inte bara en smålänning frågar så. Var tacksamma att jag inte är den himmelske Faderns rådgivare – för då hade jag föreslagit ett lämpligt svar på de fromsintas böner: ”När de ber för överheten, svara dem då, att den har de själva valt och stått ut med alldeles passivt. Besvära inte mitt gudomliga majestät om detta. Ni får skylla er själva. Be bättre än så”. Som väl är, är jag inte rådgivare och hade jag varit, tror jag vår käre himmelske Fadern avvisat rådet. Men ändå!
Nå, det är skillnad på ett samhälle som har sitt fokus på Herren eller fokus på den svaga och utsatta människan. Är det Herren saken gäller, finns det också intresse för den utsatta människan. Är det den utsatta människan som gäller, organiseras allt utifrån rädslans princip på svagheten. och det omhändertagande, som är så gott för de hjälpandes egon. Är det detta som leder ett samhälle från ansvarighet till infantilitet? De hjälpsamma förser sig med hjälplösa offer…
”Lyckan står den djärve bi”, heter det. Alltså vågar man göra bedömningar och räknar med människors ansvar. Ligger fokus i stället på räddhågad säkerhet, blir hållningen en annan. Vi tar inga risker, vi vågar inte bedöma det osäkra läget, vi tänker alltid ”det värsta” och lägger ansvaret någon annanstans. Furedi ställer upp spalter på det sätt som skapar viss klarhet över motsatser – men kanske inte är helt invändningsfritt. (aa s 258)
Det samhälle – världssamfund – som är vårt i vår tid, skapar inte människors tillit eftersom det lever på människors oro och ska ta hand om den. Det skapar en fatalistisk tidsanda (Zeitgeist). ”Vi kan ingenting göra” – mer än stänga? Frank Furedis ethos är ett annat. Han ställer frågan vad det är att vara både människa och medborgare. Jag blev riktigt uppiggad av hans utmaning och hakar gärna på med ett alls inte oviktigt: vad är det att vara människa, kristen och medborgare? Kallelsen är väl fortfarande att lysa som himlaljus i världen? Och därför kunna fråga lite på tvärs och ifrågasätta. Det är vår kyrkliga överhet helt oförmögen till.
Så antingen väljer vi då passiviteten eller motståndet som hållning, dvs vägrar låta fruktan fungera i våra liv. Kanske ska vi också fatta den grundläggande skillnaden mellan att ”vara rädd om” och ”vara rädd för”. Den som alltid är rädd för alla de hot som kan tänkas, glömmer att vara rädd om den gudomliga depositionen, det anförtrodda.
Påsk i intensiv mening är det till på söndag. Därefter är det påsk i största allmänhet alla årets söndagar och vardagar. Detta ska uppfattas vara en maning till påskseende. Riktigt vad det betyder, att döden är krossad och seger vunnen, ska jag grunna på. En kristen är inte optimist eller pessimist utan realutopist, har jag lärt mig. Det är nog realutopierna jag egentligen saknar, när jag följer vad vår kyrkliga överhet får ur sig. I brist på sådana funkar fruktan.