14 april och start på det halvår då sandaler oavsett väder är obligatoriska. Det är nog bra att jag inte bor i Norrland, då hade jag fått kalla fötter. Här i södern har jag nog med att hålla huvudet kallt, dock. Jag nås ju at en mängd information av det slag som går under rubriken”mer som vi inte vill veta”.
Antje har bråda dagar, får jag veta. Oklart varför. För att utsäga truismer som att ”vi inte är så sekulariserade som vi tror”. Åjo, om man med ”sekularisering” menar främlingskap för Kyrkan, Kyrkans tro och Kyrkans trostradition, dvs hela den kultur som tron bar upp. Det betyder att”vi” är sekulariserade på samma sätt som invånarna i Athen, när aposteln Paulus var där. Apg 17. Insikten om det andliga läget fick aposteln att förkunna. Ibland har förståsigpåarna gjort en poäng av att hans förkunnelse inte övertygade så många (v 34). Det kanske snarast är en finess för oss att lära något av. Det är en liten rest som utgör salt och ljus i världen. Och denna rest vet vad den tror.
Kyrktornen är orienteringsmärken i det svenska landskapet, inhämtar jag att Antje sagt. Hon jämför kyrktorn och fyrtorn ”som behöver lysa särskilt när det stormar”. Jag tar mig för pannan. Det kyrkliga släckte ju ner. Nå, jag vet att somliga kunnat tänka, att det var jag som skrev ledaren i Daily Telegraph på långfredagen. Det var det inte. Tidningen är utomordentligt kritisk till att kyrkorna i Storbritannien stängdes och låstes i denna tid. Ärkebiskop Welby prisade den kyrkliga lojaliteten med överheten… Inte ens prästerna fick gå in i kyrkorna och be. Jotack.
Inte var det mycket bättre i Sverige även om maningsropet ”pray for Boris” inte hördes lika mycket här. Det vi bevarar är förstås insikten om kyrkosystemet, som varken förstår folk, folkfromhet eller kyrkofromhet. ”Det märks vilka som är församlingspräster”, som Anders Wejryd en gång lät undslippa sig. På de högre kyrkliga höjderna finns mest en oklarhet i hur det sakramentala livet ska göras tillgängligt för folket. Det är en destruktiv oklarhet som drabbar både folket och fromheten. Den långa avkristningsprocessen tar snabba steg nu. Men lugn! Religionen finns alltid kvar. Den är konstitutiv för människan – också när den bygger på en lögn.
Jag upprörs alltmer över det lögnaktiga talet att kyrkorna håller öppet, dvs inte ställer in men ställer om. Bara den som gärna predikar imponeras av de egna fagra orden. De tror verkligen detta, tro inget annat. Men använd egna ögon, egna öron och eget förnuft för att känna igen vilka som gör vad. Det finns många maningar, som är direkt larviga och som för känsliga läsare/tittare/lyssnare intellektuellt framstår som sådant förskollärare säger till barn. Jag har läst Maria Ludvigsson.
Tillbaka till Antje. Hon proklamerar: ”Kyrkan står stabilt, trygg och öppen även i tider av kris.” Om inte detta är kvalificerat skitsnack, så vet jag inte vad. Men detta är hennes budskap. Hon kvalificerar maningen med att betona vikten av att vara ute och gå, fundera och ”träna på vår andliga motståndskraft”. Andliga, inte kristna. Riktigt detsamma är det faktiskt inte. Och vad betyder det i Antjes värld: ”Hålla ut i det hela och hålla fast vid det som vi alla innerst vet är rätt, sant och vackert” –? Så lyder det heliga evangeliet, skulle vi nu tänka…
Antje predikade i påsknattsmässan och la ut sin predikan. Temat var ”Stenen är borta”. Noga taget var den undanrullad, inte borta. Men vad kan inte Antje göra av den innevarande krisen med hjälp av oro, rädsla och sorg. Det är gefundenes Fressen, förstås. Alltså ger hon sig in på att identifiera tunga stenar som pandemi, klimatkris, global migration, ekonomiska, sociala och digitala klyftor – och nu blir klyftorna stenar. Därtill ”personliga stenar”. Men då får vi veta att stenen är borta! Jesus lever! Detta kallar Antje ”en märklig historia”. På flera sätt en märklig historia. Antje menar, att kvinnorna behövde tid på sig för att smälta intrycken, förstår vi:
”Insikten att Kristus lever och går före oss i liv och död kan behöva tid att mogna fram. Det är ju en fråga om vilket hopp vi törs ha!” Är det? Törs ha – var kom vårt mod in här? Är inte hoppet något som drabbar oss och inte en fråga om vad jag vågar? Jag får besked:
”Hopp kan vårdas och odlas. Det sker genom att vi håller de platser och tider heliga som låter oss uppleva helhet och helande. Platser där vår horisont vidgas och tyngderna lättar. Och tider då vi kan ta tag i livets svåraste frågor utan att det svåra krossar oss.” Tar jag ut satsdelarna blir jag beklämd och ser jag på passivformerna likaså. Det är uppenbart mitt projekt vi talar om, inte Andens.
Vi kan stå ut med avgrunden ”därför att vi möter död och liv gemensamt”, – ”vi gör det tillsammans med generationer som gått före oss” och vi gör det ”i natt… med miljoner andra över hela världen.” Vad är det då att ropa påskropet? Det är att ropa ut livets seger över döden. Detta är ett av de bästa uttrycken för att vara människa: ”att bejaka vår längtan efter mening, att med all vår styrka vilja trots dödens makter och det ondas grepp. Det finns mer i samma genre. Att ”vilja höra om Jesu uppståndelse är att inse, att om jag är en människa som endast har mig själv att lita till, då är jag en fattig och ensam människa.” Jag kan inte se att det som låter fromt skulle vara fromt. Kan ni?
Stenen var inte borta, men i denna utläggning är nog Jesus det och det mest bibliska är att säga att vi inte vet var de lagt honom. Det är förresten frågan som ställer till det för KG Hammar och Antje Jackelén: Var finns nu Jesu döda kropp, den kropp som lades i graven på fredagskvällen? De vill inte svara på den frågan. De kan utifrån sina teologer inte svara. Så ställ den gärna.
Håll nu huvudet kallt när ni ser samtidens innevarande eländen.
Vill ni läsa Antjes utläggning? Verkligen? Nå då så!
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-vid-pasknattsmassan