De stift som ägnar sig åt det trolleri med truten som det innebär att säga, att man ställer om när man egentligen ställer in, ska vi inte ägna så mycken möda åt. Det finns präster och så finns det Präster. De senare försöker hitta möjligheter. På landet är 50-gränsen inte så svår, allra minst i områden där Coronan inte nått samhällsspridning. Än. De flesta präster kan förstå vilka som kommer till gudstjänsterna. Det kan räcka att räkna med båda händernas fingrar eller lägga till tårna också.
De tekniskt begåvade kan se till att fira en mässa, lägga ut den live och sedan säga, att det blir enskild kommunion utanför kyrkan den närmaste timmen. I Kalmar kom 36 kommunikanter på så vis i söndags. Två systrars ligger i stadsdelens centrum. Det är helt möjligt att bära ut sakramentet och vänta på folket, som kommer efter att ha följt mässfirandet på sina skärmar. Alla höll avståndet vid kommunionen.
Det finns varianter att fundera över. Predikande kan ske både genom livestreamade gudstjänster och genom traktater, som prästerna sätter ihop. Folkpredikningar på torgen borde inte vara något som är förbehållet dominikanermunkar, men de kunde konsten. Den är kanske i grunden rätt enkel: ”Vad vill du säga om Jesus? Säg det! Sluta sedan.”
Allt detta hade enkelt kunnat lösas också i Stockholm. Att i allvarliga tider backa undan är utomordentligt uppseendeväckande. Här funderar människor över de avgörande livsfrågorna –och Svenska kyrkan väljer då en utväg, som måste vara en avväg om saken gällde att förkunna evangelium. Det räcker inte med att tända ljus och försätta sig i stämning i ett sådant läge. Det behövs bröd för själen och behövs bröd för själen behövs bagare, som med evangeliet och prästen alltså. Det ena kan inte skiljas från det andra. Med bröd följer en bagare och med en bagare följer bröd. Minns var ni läste det först. Bara tokiga teologer kan komma på tanken att skilja evangeliet och ämbetet åt. När evangeliet behöver höras och detta i eminent mening, vet Prästen vad som bör göras och gör det. Räcker det att tända ljus, behövs inga präster. Då räcker en flink kyrkvaktmästare, som vet var ljusen och tänstickorna förvaras, gott och väl.
Med den kyrkliga förnyelsen kom en nattvardsväckelse. Den kom i en dogmatiskt medveten kyrka, en där det predikats länge och väl och där det fanns en alls inte obetydlig kunskap i ”bibliskan”. Det var utgångsläget. Alltså gavs utläggningar om nattvarden i denna nattvardsväckelse. Det var ett problem att skriftetalen ofta blev nattvardspredikningar. Församlingarna drillades dock teologiskt för att veta vad de trodde.
Den kyrkliga förnyelsen ville vara en själavårdsrörelse och därför kom böcker om skriftetalets funktion. Det kom utkast för predikan också. Och det ordnades homiletiska dagar för att fortbilda präster. Journalisten Ebba von Essen sändes år 1966 av Aftonbladet till Gamla Hjelmseryd där redaktören Ingrid Ydén-Sandgren med flera lekmän skulle reflektera kring prästernas predikningar. Ebba skrev. Hennes referat var okunnigt och schablonartat, skrev Jan Redin i Rundbrev om kyrklig förnyelse. Då ringde Ebba upp honom. Hon var arg. Inte för att fader Jan skrivit vad han skrivit om referatet utan därför att han beskrivit Ebba som ”ung, rödkindad och högadlig”. Fader Jan bad om ursäkt, upprepade ursäkten i Rundbrevet, men fann det underligt med människor. Om han skulle beskrivits som ung, rödkindad och högadlig, hade hann blivit glad. Om han sanningsenligt beskrivits som ”gammal, grå och plebejisk” – vad hade han sagt då? ”Då hade jag också blivit glad – eftersom det inträffat att en referent i Aftonbladet beskrivit en företeelse korrekt.” (Händelsen också i den värdefulla boken Kyrklig förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978, s 127)
Mot denna bakgrund kan man förstås också markera, att under decennier har antalet mässtillfällen i Svenska kyrkans församlingar inte varit så frekventa som nu och kanske bättre förankrade i fromhetslivet. Folk blev saliga på den sällan-eukaristiska tiden också.
Hur gestaltas annars gudstjänster med 50 personer om inte i flera omgångar? En präst kan antingen mässa eller predika timme ut och timme in. 8 timmars arbetsdag, ni vet. Räkna själva. I Stockholms stift finns kanske 370 präster av det approberade slaget. Var och en har skärtorsdag, långfredag och påskdag (natt?) samt annandagen 5 gudstjänster om 49 personer vardera. Kan inte mer än 350 000 stockholmare då enkelt nås? Och krisar det, kan man enkelt bygga ut till fler gudstjänster. Fyra dagars arbete och en dags förberedelser, normal jobbtid för folk.
Vår vän Oscar Wilde har förresten fått till det: ”Religion är ibland en passande ersättning för tro.” Citatet har jag fått mig tillsänt av en kavallerist, som kanske läste Wilde på hästryggen. Kavalleriet är ett spaningsförband. Nu har ni en aning om vad som sker i Svenska kyrkan och varför. Den som vill begripa, kan begripa.
I Stilla veckan tänkte jag ursprungligen inte slända så mycket. Aldrig en Långfredag! Detta var innan krisen slog till något alldeles givet. Men den 10 april måste en högtidsdag belysas. Det kan inte hjälpas. Somliga tjuvstartade och ville fira högtiden i förväg, eftersom den inträffade Palmsöndagen för 60 år sedan. Det är fusk. Påsken är en rörlig högtid och då är det datumet som gäller för den som vill fira. Eller kanske på ett begåvat sätt kommentera…
Om inte Coronan kommit och tagit er eller mig dessförinnan, har vi något att se fram emot. Och tänkvärt att saken ska firas just en Långfredag. Mene, mene tekel.
Jag trodde att jag skulle predika Långfredag och Påskdag. Det ska jag inte, fast jag tänkte predika på behörigt avstånd från människorna. Ungefär som de flesta predikningar som hörs alltså. 70-gränsen slog till stenhårt. Men kan jag inte stå på avstånd från folk och predika, är jag väl noga tänkt inte välkommen till kyrkan på något sätt? Detta är en kränkande ålderism. När den insikten slog mig, sände vår käre himmelske fader ett programinslag i radio. Det belyste. Men är jag i egentlig mening inte välkommen i det kyrkliga, varför ska jag vara medlem då? Hotet att någon kyrklig beskäftig i tjänsten skulle ringa mig för att tala med mig är just – ett hot.
Lyssna på inslaget! Är det ett generationskrig vi ska utkämpa har de som är 70+ en bättre militär utbildning än kretinerna, de som nu tagit sig fram i det kyrkliga och ljugit sig till både prostsysslor och kyrkoherdetjänster. De tror i egentlig mening inte alls den reform vi ska fira på Långfredag i år. Och när jag skriver ”reform” då talar jag inte om korset, det som reformerade världen.
Låt oss hetsa upp oss med lite radiolyssnande i denna kristid. https://sverigesradio.se/artikel/7447583