Det fanns en tid när det hette ”när kriget är över”, men åren gick. De magiska orden, de som alla använde, trodde ingen på. När kriget väl var över, var det ett nytt samhälle med nya kriser människorna levde i.
Coronakrisen tar väl slut, för ett virus består inte särskilt länge. Vi kommer ändå att få möta ett annat samhälle, en sommar utan utlandssemester, en förfärande arbetslöshet och många konkurser samt en betydligt resursfattigare kyrka med ett kyrkoliv främst centrerat kring den verksamhet som produceras för att de anställda ska kunna behålla jobbet ett tag till. Den verksamheten är av det slaget, att den ska säkra den kyrkliga relevansen och därmed medlemsavgifter. Det kommer att bli besvärligt, besvärligheter som inte kan hanteras med besvärjelser. Jesus kommer att fortsatt utgöra ett problem just när det handlar om den kyrkliga relevans som ska levereras.
Jag undrar över vad som aldrig sägs i det kyrkliga och inte bara det där att det sägs så lite om Herren Jesus. Börjar man undra, får man en del att undra över. Så här i pestens tid är det ingen direkt nackdel att undra.
Uppenbarligen är Herren på dåligt humör. De blev mätta och övermodiga och glömde Gud, Hosea redogör för det så kallade läget. Guds medkänsla är borta: ”Skulle jag lösa dem ur dödsrikets grepp, skulle jag befria dem från döden.? Död, kom med din pest. Dödsrike, kom med din farsot!” Hos 13:14 Kan detta vara vad som övergår världen? Då sätts ett obekvämt fokus på kyrkorna. Har de med sitt fromsinta snack och tal om berättelser som befriar valt precis fel metod för att hantera den programmatiska sekulariseringen och bara piffat upp den så, att också ogudaktigheten ser fin ut? Har kyrkorna tigit med det anstötliga evangeliet och sin anstötlige Herre och svikit sin kallelse att förkunna befrielsen och använda de gudomliga verktygen när den nya människan skapas?
Jag ser välviljan. Här stiger själar i grå kepsar (obs, metafor!) fram och ska organisera kyrko- och församlingsliv i Coronatid. Innanför den kritade cirkeln löper kyrkliga hönor runt. Men hur ter de sig för dem som står utanför kritcirkeln? Hur många förstår hur svagt kyrkosystemet egentligen är? Det som åstadkoms är ju inget för någon.
Undantag finns. De är just – undantag.
Jag, som är en känslig person, hajade till inför det ohämmade diakonala influencer-greppet. 19 diakoner driver i Torsdagsdepressionen redan på måndagen sig själva och sin ohyggliga kompetens. Kyrkoherdarna manas att arbeta nära diakonerna. Jaså. Skulle inte diakonerna i stället arbeta nära kyrkoherdarna? Kyrkoherdarna ska ta diakonernas kompetens till vara. Jaha. Det har alltså trots lön och förmåner i tjänsten inte skett tidigare? Och så fick vi veta, att diakoner har ”har utbildning och erfarenhet av att leda ett strategiskt i kris.” Många har tidigare varit chefer inom socialförvaltning, skola och vård. De upprepar att de har ”stor vana av att leda och prioritera i ett arbete som just nu ställer stora krav beträffande både flexibilitet och lyhördhet”.
Själva problemet är när lovorden blir så feta att de halkar i halsen. De diakonissor jag mött är av annat slag. De ordar inte. De gör. Deras auktoritet är självklar också utan reklam. De skulle aldrig drömma om att sätta sitt namn under en insändare av detta slag. Ändå har de varit vid den diakonala fronten. Alltid redobogna, som det hette. Är det så illa, som kritikerna sa och jag inte ville tro, att diakonernas liturgiska aktion utlöste ett Pippi Långstrump-syndrom? ”Här kommer Pippi Långstrump, tjolahopp, tjolhej, tjolahoppsansa”. Är det inte allra mest läge för den diakoni som de vanliga kyrkokristna bedriver närmast som självklarheter, utan åthävor och utan insändare till någon tidning? Frågar åt en kompis.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/diakonalt-arbete-som-vardagsgudstjanst
Undantag när det gäller just diakoner finns. Och kanske är de av det slag om vilket det heter, att hälsan tiger still. Annars har vi problem i det kyrkliga – också när det handlar om diakoni.
Många präster och andra församlingsmedarbetare har lagt möda på att göra något annat. I vanliga fall står de väl vid altaret och låter Livet strömma fram genom ord och sakrament. Nu life-streamar de. Alla inte så lyckosamma – eller kanske? Hur ska vi se saken om bilden hamnar på fel håll eller ljudet inte fungerar? Kanske bäst så? Själv kollar jag Moheda pastorat på Facebook av det enkla skälet, att min kyrkoavgift går dit. Kolla gudstjänsten i söndags.Bild och ljud fungerar. För den insatsen uppbär kyrkoherden full lön och fortsättningsvis ska det alltså i denna form bli ett fullvärdigt alternativ till påsken. Jag måste säga, att det fullvärdiga får nog vara för mig, som dock har svårt att se hur det fulla och värdiga kombineras. Brukar det inte bli tvärtom? Ju fullare, desto ovärdigare? Kyrkoherden har ett förflutet som missionsförbundare och har nog därför, som det heter i psalmen, ”aldrig vatt på snusen, aldrig rökat en cigarr, halleluja”, (inget halleluja i denna passionstid, inte!). Hans dygder äro tusen, inga syndiga laster han har. Då blir det som det blir. Själv vill jag hålla påsk på riktigt!
På tal om dygder: Vår vän kardinal Pell är frikänd av Högsta domstolen. Att han varit oskyldigt dömd i tidigare instanser motiverar nu en kritisk genomgång av hela denna sorgliga historia. Den handlar nog om regelrätt samhällelig kristofobi, för att beskriva saken milt. Min australiensiska kontakt befinner sig på flyget från Perth till Doha till Copenhagen och kan för tillfället inte nås för att ge detaljerna. De kanske inte behövs just nu. Frikänd!