Det blir dumt, men dumt på ett farligt sätt. Jag tänker inte bara på professor Rockström, som jag instinktivt misstror. Han såg till att koppla pandemifrågan till klimatfrågan. Den avsikten gick mig inte förbi. Jag tänkte: ”Fienden är välorganiserad.”
Från de andliga ledarna får jag inte mycket hjälp, den som tänker pastoralt är en ledarskribent, Dr Eek. Men hur är det? Är vi på väg in i det kontrollsamhälle, som ger Urtidsormen/draken alla de möjligheter han till sist ska ha, för att förfölja kvinnan och hennes barn? (Uppb 12) Borde inte de andliga ledarna säga något om detta? Jag lämnas inte bara i sticket när det handlar om påskölet. Jag lämnas i min villrådighet. Har Antje helt enkelt något andligt att säga om ”dessa tider” vi lever i? Har den tid kommit, som miljöpartisterna hoppades på, den när vi bara får äta tomater under nordisk säsong och morötter övrig tid? Det blir för mig en högst andlig fråga. Jag ser nämligen mig själv som treenig: Kropp, själ och ande. Sån är jag skapad och återlöst, om ni undrar.
Den andlige ledaren (?) Modéus II fick storslaget in sin lilla insändare i Smålandskomposten i går. Det var rätt förödande, för den som kunde tänka kritiskt. Inte bara för den mediokra texten med dess budskap utan faktiskt mest för illustrationen. På en bild av ett anslag med texten ”Kära granne!” fick vi veta veta att grannarna lovade att de skulle ställa upp och hjälpa: ”Är du äldre, sjuk, har barn eller tillhör riskgrupp … hör gärna av dig.” Vi ska hjälpas åt, löd beskedet. Just så fungerar spontana livsyttringar. Men vad då med fem starka aktörer i civilsamhället (och avlönade kontaktpersoner för samarbete med kommunen), som undertecknar avtal, när det finns människor av kött och blod som redan och självklart gör detta? Själva illustrationen slår undan benen på Modéus II och hans insändare. Det han skrev i insändaren, och det avtal de fem välavlönade undertecknade, var överflödigt. Givet förstås att självgodhet ska uppfattas som något överflödigt. Här drabbas jag plötsligt av en eftertänksamhetens kranka blekhet. Om inte det självgoda gäller, finns grannar. Reglerad och underskriven kommunal och kyrkokommunal samverkan är något annat än spontana livsyttringar!
En annan nyhet i dessa tider var att ett 40-tal själar i Moheda höll gudstjänst ute på parkeringen i söndags. Smålandskomposten fyllde en sida, men denna godsak till nyhet ligger inte öppen. Ett antal själar var faktiskt fotograferade också! En själ hade keps, en annan själ grå luva. Kyrkoherden, själen i keps, sa att man fick ha mössa på sig för det är kallt. Så här ska det fortsatt vara på söndagarna i Moheda, sa kyrkoherden också.
Pastor Violet Andersson från Equmeniaföramlingen predikade: ”På något sätt måste vi ta hand om den rädsla som vi säkert bär på allihop lite grann. Hur vi nu än förhåller oss till detta får vi finna tröst i bibelns ord.” Konnässörer vad gäller förkunnelse i det fromma livet känner igen hur oro både konstrueras och nyttjas. I bästa avsikt förstås! Trösten för detta vi bär på lite grann, får vi hur vi än förhåller oss till de,t som vi säkert bär på allihop. Mer eller mindre. Predikanten har stängslat in sina jaktmarker, kan man se. Ingen kommer undan! Filadelfia svarade för ljudanläggningen. Kyrkoherden bad för alla sjuka och sörjande. Gudstjänsten blev lite kortare än vanligt, får vi veta. Men trevligt var det hela, sa deltagaren på första raden.
Danskarna har nu kört nattvard via radio, det som biskop Ragnar Askmark utredde för länge sedan och som visade sig vara ett välmenande förslag, som ingen ville ha. Det försvann in i den stora kyrkliga glömskan. Allt talar för att den utredningen tas fram på nytt nu – även om det är lättare i en danska miljö, där det dricks vin och det är lätt att sätta bröd och vin framför tv:n eller radion. I Sverige kan man sätta fram saft, kanske? I Danmark röks väl cigarrer och cerutter också. Hemmamässa med rökelse låter sig gestaltas också i en protestantisk dansk kyrka. Fast inte i vår förstås. Folkhälsomyndigheten, ni vet. Saft och kex på vardagsrumsbordet eller köksbordet och vips blir det nattvard via radio…
Kolla här: https://www.folkekirken.dk/aktuelt/nyheder/modtag-nadveren-ved-din-radio
På nätet kunde jag se lite olika andakter från kors och tvärs i landet. Det var rätt ynkligt det jag såg.
Det är alltså så här det kyrkliga sönderfallet ser ut. Så lite blir kvar, att det är ekonomiskt vanvett att behålla sitt medlemskap. Men det som sker är logiskt, när inga sanningsfrågor ställs eller ens kan ställas. Berättelsen befriar, berätta mera så känns befrielsen i själen.
Prosten Olsson hade rätt: ”Folk är inga filosofer.” ”Men inga dumskallar heller,” säger jag.. När konjunkturerna viker brant och katastrofalt neråt, måste huset ses om. Den ansenliga utgift som enkelt kan strykas är medlemsavgiften till Svenska kyrkan. De andliga ledarna kommer då att säga: ”Vi såg det inte komma!” ”Vi förstår det”, svarar vi, de refraktära kyrkliga. ”Vi har förstått det hela tiden. Det är därför vi aldrig har litat på er. trots era glänsande karriärer. Gör räkenskap för er förvaltning för nu är det slutvisslat, som han sa, som fick flabben i cykelhjulet.” (Jag kan ge en bibelhänvisning till frågan om räkenskap, inte till frågan om cykelhjulet: Luk 16:2)
Det som nu sker, knäcker kyrkogångsseden. Den har varit svagt uppbyggd. Att kyrkokristendom betyder att man är i kyrkan på söndagen – endast malaria och militärtjänstgöring utgör skäl att stanna hemma – har numera sällan sagts. Prästerna har varit tacksamma för den regelbundna kyrkgången som folk har – när de går var tredje vecka. Att påsken är ”festernas fest” har handlat om mat mer än om mässa. Och församlingsliv, om det ska kallas så, har sällan haft sitt centrum i söndagens drama. Det är verkligen skillnad på gudstjänstfirande som garnering av den kyrkliga verksamheten och som grund för Kyrkans liv. Nu kommer det brutala avslöjandet av vad som var vad.
”Så länge det finns pengar kvar, består det hela”, sa domprosten GA Danell. Rätt hade han. ”Geld statt Glaube” skulle vi som varit på kyrkliga konferenser i både Berlin och München säga. Så kan systemen bestå länge – men inte i evighet och knappast längre. På ett sätt är det självklart att ett kyrkosystem går under med sitt samhällssystem. Lika självklart som att de andliga ledarna inte kommer att ha et enda begripligt ord att säga om hur de kristna då ska vara i världen, dvs som själen är i kroppen. Och då fick jag in ett ord om kroppen igen. Själsfin är jag ju inte.
Det är nog läge att fundera över Herrens ve-rop.
De stiftschefer, som i kommande kyrkomöte i kyrkoordningens form ska förklaras vara ”andliga ledare”, läser vi med fördel. Det är mycket man förstår då. Till exempel att det inte är evangelium de förkunnar, men en moral de torgför med besked att ”vi behöver varandra” och att ”samtalet med våra isolerade medmänniskor måste fortsätta”. Snacka kan de.
Ingen andlig ledare har emellertid ringt och varit bekymrad över min påsköl. Gud delar min sårbarhet, meddelar The Rapwoman. Kombinera det beskedet med ölproblematiken, vilken slutsats ska vi då dra?
Gott folk, vi lämnar snart Pestens tid och går in i Vredens tid. Glöm inte var ni läste det först. Och fatta vad som blir följden när de spontana livsyttringarna regleras uppifrån. Det är just detta som kännetecknar Vredens tid. Tror jag. Tralala.