Modéus II skickar till kyrkoherdarna i stiftet en hälsning i denna pestens tid. Han ber kyrkoherdarna förmedla hans råd till anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare och förutskickar att råden kan uppdateras. Med enkla komministrar kommunicerar han inte särskjilt fast han är pastor pastorum. Ser ni en präst med lång näsa är det en komminister. Vad är det för råd?
Först kommer djupsinnigheten, att det är pastoralt viktigt att ta människors oro på allvar utan att spä på den rädsla som utbrottet medför hos somliga. Så kommer några ord om varsamhet och omsorg som grundinställning (ni vet vad jag tänker nu…), men här handlar det om god handhygien, restriktiva utlandsresor och omdöme i det sociala umgänget. ”Så långt som det är möjligt behöver våra sammanhang fortsätta att vara öppna, trygga och tillgängliga.” Nu tänker jag igen och det vet ni!
Till det konkreta.
Modéus II föredrar att gudstjänstfirare avstår från att handhälsa. Och en god handhygien hos dem som tjänstgör är en självklarhet. Fridshälsningen kan man avstå från och intinktion tillämpas. Finessen kommer i förbönen dock.
Gud, ta hand om vår oro.
Hjälp oss till omsorg om varandra.
Låt inte viruset sprida sig.
Tack för kyrkans trygga rum.
Vi överlämnar oss i dina händer.
Amen.
Jag tycker det var vackert på sitt sätt, men något skavde.
Varför ska jag be Gud ta hand om min oro? Borde jag inte be att jag ska begripa att just det har min himmelske fader redan gjort. Han sände sin son…
Före detta komminister Kalin påminde om den fina bönen ”Gud, det ligger en tom ölflaska i diket, ta bort den.” Och Gud svarade: ”Ta bort den själv!” Det är inte lätt det där med bön. Vi borde ha fått någon som hjälper oss att be. Så att det blir rätt, menar jag. Kunde inte Gud tänkt ut något hjälpsamt?
Att Gud ska behöva bekymra sig och hjälpa mig till omsorg kan jag emellertid förstå. Men det kunde kanske räckt att biskopen skrivit och manat kyrkoherden att mana mig till just detta och inte hänskjutit frågan till Gud? En kyrkoherde har ju inte så mycket att ta hand om som Gud har, och därför kunde det vara mer motiverat att bekymra kyrkoherdar, kan man tänka. Jag menar, omsorg är en sån där allmänmänsklig nyttighet, som man inte behöver vara särskilt from för att förstå fördelarna med. Inte minst för egen del – både så att jag får omsorg eller visar omsorg och mår bra av bådadera. Särskilt altruistiskt behöver omsorg faktiskt inte uppfattas som. Dessvärre!
”Låt inte viruset sprida sig.” Hur tänker Modéus II nu? Jag förstod inte, och som alltid när jag inte förstår, greppar jag en bok. Hur har de fromma bett i andra tider av sjukdom och pest. Litanian ger lite vägledning och den bedes just i fastetiden. Bevara oss för pest och hungersnöd är väl en högst aktuell bön. Fast till ett virus natur hör väl att sprida sig? En meter i alla fall. Ska Gud sätta stopp för detta i skapelsen naturliga förlopp? Vill Modéus II att nåden ska upphäva naturen? Man undrar.
Hur bad Guds barn före antibiotikans inträde? Jag tar En liten bönbok i 1937 års psalmbok. Första insikten är att bön 157 konstaterar ”Du lägger på oss en börda, men du hjälper oss ock att bära den.” Mer blir det: ”Du har hemsökt oss med lidande. Därav veta vi att du icke har förgätit oss.” Olaus Petri formulerade sig. Skulle vi nu säga till folk att Covid-19 kommer som ett bevis att Gud inte glömt oss. Det kunde bli riktigt roligt. Eller vill ni påstå att Olaus Petri narras?
Charlotte Löwenhielm är inne på samma tanke. Bön 158: ”Visa mig på det du vill fostra mig med, i den stund som nu är.” Hon vill inte genom otålighet och bitterhet visa sig ovärdig det kristna namnet. Hon är konkret from: ”Låt min sjukdom inte få sådan makt över mig, att jag tvivlar på din mening med mitt liv.”
Ärkebiskop Nathan Söderblom, bön 159, ber att bilden av den korsfäste ska stå för hans syn i den sista svåra stunden ”så att jag får tröst och kraft av hans lidande”.
I bön 160 ber pastor Bring att han ska få hjälp mot den oro som hans tankar tillfogar honom. Han ber att Gud ska samla tankarna ”kring dig, så att de samtala med dig och försjunka i dig och sakta flyta in i din frid.” Det gillade jag.
Vi fortsätter väl med Thomas a Kempis. Bön 161: Herre, säg min själ att ”det är henne hälsosamt att lida vad du pålägger”.
Olaus Petri återkommer, bön 162, och påminner att hans käre Fader lovat att höra honom: ”hjälp mg nu efter ditt löfte”.
Bön 164 innehåller passagen ”Led deras händer, som skola taga hand om mig”. Det är Sam Stadeners bön. Han var biskop i Växjö och bodde på Östrabo…
Det finns några böner till, men dessa räcker för att konstatera, att de fromma fäderna inte bad att få slippa virus och sådant utan sökte en djupare mening. Man kan fundera. Dessutom satte katten Leo klorna i min psalmbok som fick klösmärken just på sidorna om sjukdom och död när jag nu satt i mina fromma penséer. Varianten är att katten kastar sig upp min min rygg för att klättra över mig och sedan sätta sig på skrivbordet. Klösmärken på rygg eller i bönbok? En smaksak.
När Modéus II drar det där med ”kyrkans trygga rum” vet jag inte riktigt vad han avser. Vi ska ju undvika folksamlingar så kyrkorummet är väl inte särskilt tryggt om många kommer? Menar han , att det går så få i kyrkan att dit kan man gå utan risk att bli smittad i varje fall om man sitter med en meters mellanrum och inte hostar? Ska kyrkoherden annonsera inför söndagens högmässa: ”Det är så få som kommer att det är riskfritt att gå i kyrkan.”
Modéus I kan också. Hans bön ligger på Svenska kyrkans hemsida. Där får man veta orsaken till att Svenska kyrkans församlingar fortsätter hålla öppet, firar gudstjänst och bedriver annan verksamhet. Varför? ”Kyrkans miljöer är heliga platser och en trygg punkt för många, särkilt i tider av kris.” Inte ett ord om Jesus, om Ordet och sakramenten! Men en trygg punkt. För många. Där har ni det multitudinistiska argumentet. Så är det det där med ”särskilt”. Hur vet vi det? För text på hemsidan ska Modéus I nog hållas oskyldig tills motsatsen bevisats. Däremot ber han och kommer till Gud ”med rädsla, vilsenhet och bön om kraft” samt ”oro för anhöriga och vänner som bor i utsatta områden.” Ovännerna, som vi egentligen skulle be för, nämns inte. Vi noterar. Men pointen?
”I nödens tid, låt våra handlingar var[a] en del av svaret på våra böner.” Ta ut satsdelarna! Skulle Gud behöva lägga sig i om våra handlingar skulle vara svaret på våra böner? Då är till och med vårt bedjande i egentlig mening bortkastad tid. Hade jag varit hedning, hade jag jublat över att få se kristendomen som jag alltid tänkt att kristendom är.
Själv säger jag: Jag tycker de bad bättre förr och på bättre grund Vad tycker ni? Och om så, vad skulle det kunna bero på? Detta sagt kan man greppa Psaltaren. Den är så långt från det patetiska man kan komma! Här är mothållningen mot samtidens påståelighet förklädd till bön. Tror jag tralala.