Antje har det inte så lätt när informationen sprids, att de muslimer hon samarbetar med hör till det hårdföra sammanhang, som IS-mördare kommer ifrån. Egentligen förstår jag inte hur detta kunde hända. Vad har Kyrkostyrelsen informerats om? Vad har Frimodig kyrka sagt i kyrkostyrelsen? Reserverat sig? Har frågan ens presenterats där? Fanns inte UD- folk eller terroristsakkunniga från Försvarshögskolan, som kunde larmat i tid?
Vilken skada visavi medlemmarna har Antje åstadkommit genom detta samarbete med terrorklassat folk? Kommer någon ofint nog att påpeka hennes ovilja att tala ut om de kristna martyrerna i Mellanöstern, de som dödades för sin kristna tros skull eller förtrycktes? Jag menar, jämställdhet kan vi gärna tala om. Men när unga flickor för sin tros skull våldtogs och sattes i sexslaveri – vad sa de finkristna då? Vår tid är martyrtid par excellence. Vem säger det högt (högljutt!) och fördärvar församlingseftermiddagarnas trivsel och högmässornas högtidlighet?
Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige. Muslimska Brödraskapet tänkte jag att jag inte skulle behöva fördjupa mig i. Det var uppenbarligen fel. Jag skaffar den. Det är nog en sådan bok, som den som har två par byxor säljer det ena paret för att köpa. Lichtenbergs insikt – för att demonstrera ett stycke beläst vitterhet.
Ett annat problem kan jag inte hantera. Från Jerusalems horisont nås jag av frågan vad jag vet om Svenska kyrkans relation till de kristna palestinierna. Jag vet föga. Naturligtvis är det märkligt att denna lilla kyrkas biskop Munib Younan blev Lutherska Världsförbundets ordförande. Jag kan bara uppfatta det som en politisk markering, för bland kyrkoledare var detta inte den man som var huvudet högre än allt folket. Men självklart en trevlig karl.
Nu påstås att Svenska kyrkans engagemang mest handlat om ”wining and dining”. Ska jag misstro uppgiften? Sannolikt inte. Beslutsapparater kan smörjas på sämre sätt än detta. Jag fattar att metoden inte fungerar på muslimer dock. Jag fattar också att religionsdialog respektive ekumenik borde skötas på ett mer seriöst sätt, jag är dock doktor i missionsvetenskap och ekumenik. Men de som fått vara med i officiella möten i Jerusalem är andra, inte jag. Nu tog jag i. Vid något tillfälle har jag varit med, men det har varit möten på en mer allmän nivå. Och det är sällsport länge sedan. Så med vilken ekumenisk kompetens bedrivs egentligen ekumenik?
Ni minns Al Capone. Enda sättet att komma åt honom var genom skattemyndighetens granskning av honom. Mord och annat sådant fredades han från. Men pengarna! Är det på samma sätt i det kyrkliga, att vi borde få en redovisning av alla dessa verksamheter, få se notor för wining och dining och besked om vad Antjes religionsöppenhet kostar oss samt vilka fonder hon har till sitt förfogande och kan plocka från? Vem kan ge besked? Och vem kan utvärdera vad som pågår och förklara vad som är vänskapskorruption och vad som är redligt arbete? Vi pensionärer, som inte går på pensionärssamlingar och roas så, skulle gärna vilja läsa. Det skulle pigga upp på ett deprimerande sätt. Vad kan en något åldrad mer begära?
Vilka är de krafter som håller på med allt detta?
Det är inte alldeles säkert att de återfinns i församlingens högmässa söndag förmiddag, men de har förstånd att använda Apparaten Kyrkan för egna syften, den saken har jag förstått. Jag fick från USA samlingsnamnet på de krafter som här är igång, och eftersom jag är av tarvlig natur, uppskattade jag begreppet: Leftwaffe.
Självklart är inte detta vänster i kvalificerad mening, som Mäster i Varberg och jag menar att ”vänster” är och måste vara. Vi har ju läst på och både fört och för förnuftiga resonemang. Med Mäster vill jag resonera om Per Meurling nästa gång vi ses. Styrkorna i Leftwaffe vet inte ens vem vi då talar om. Nämner jag Barbarskogen vet Mäster, och vi kan sålunda tala om KG Ossian-Nilsson (som ville bli Sveriges Mussolini, tror jag). Så är det när pålästa samtalar, men detta är bortom Leftwaffes horisonter.
Leftwaffe kan i okunnighet agera ändå i en aktion att kreera Svenska kyrkan så som den vill ha det. Det beror på tre irriterande omständigheter: 1. naiva finkristna som inte kan skära upp resonemang. 2. de finkristnas fördärvelsebringande välvilja och 3. en kyrkostruktur utan självkänsla. Då blir själva strukturen något att ta över och omskapa till civilreligion, MTD ni vet. Moralistisk Terapeutisk Deism. Leftwaffe ser och vet. Det gör vi också – och det vi kan benämna, kan vi också bekämpa. Det är bara att eskalera motståndet, tror jag. Och åldern?
Churchill var 66 år när han blev premiärminister och så blev han det en gång till när han var 79. Trump och Bernie Sanders liksom Joe Biden är inga unga coola de heller. Gamlingar kan. Gamla präster borde också kunna. ”Old priests never die, they simply fade away”, är det inte så? Eller ska vi säga ”they simply faint away”, eftersom de svimmar vid insikten om sitt totala främlingskap inför den moderna svenska kyrkan av idag?
I detta verkliga främlingskap finns en icke försumbar risk för själva saligheten. Här gäller maningen att tänka på Jesus, som uthärdade fiendskapen från syndare. Tänk på honom ”så att ni inte tröttnar och förlorar modet”. (Hebr 12:3) Och tro inte att Leftwaffe är oemotståndligt.