Grundläggande insikter kommer man inte ifrån vare sig man är man eller kvinna. Det räcker att vara människa. Som det där med Tomegapsgatan 8 i Lund. Och nu följer en gammelmansslända – en sån där, där någon går i barndom. Det är en vinglande väg och på den vägen återfinns en hel del som sagts och skrivits förut. Tomegapsgatan 8 alltså!
I huset på Tomegapsgatan huserade de kyrkliga studenterna. De var kyrkliga. Nu skulle de dock föras ihop med dem som var fria från kyrklighet, de frikyrkliga. Resultatet blev KRISS och i detta resultat häckade entusiaster. Entusiasterna skulle i tidens längd göra karriär, Martin Lind och Eva Brunne lika. Men vi var många som inte hakade på, och det visade sig gå just så illa som vi sagt. Föreningen lyckades inte. Huset måste säljas. En tandläkarmottagning blev det väl i kåken och lägenheter, jag vet inte så noga. Jag nöjde mig med att se ett framtidsmönster:
Här är i hanterligt format vad som övergår Svenska kyrkan när den här sortens folk tar hand om det hela. Det går ett tag, nämligen så länge det finns pengar. Men något annat än en produktionsapparat för fromsinthet lyckas de inte åstadkomma och den sortens produktionsapparater tarvar rätt rejält med kapital. Nu får ni se mönstret upprepas. Odugligheten begränsas inte. Men de odugliga är lika entusiatiska och samlar lika lite folk, men de få som de samlar lyckas de underhålla tills folket tröttnar. Det tar sin tid. Pengar finns ju. Och fler behöver anställas för att sköta de få, dvs underhålla dem.
De kyrkligt förnyade tänker (tänkte?) på ett annat vis. De ville bygga församling, vinna människor. De hade också för egen del en tanke att teologi inte var ett ämne att tentera vid universitetet och sedan kunde böckerna ställas i bokhyllan. De fortsatte läsa och debattera. De skrev. Det hade de lärt sig av fäderna, det s k stoffilitiet. Så stoffila var dock inte alla. Några steg fram som belästa och begåvade. De fick naturligtvis en kyrklig icke-karriär därefter: Ingvar Hector på Hjelmserydsstiftelsen och Jan Redin i Långsjö som tydliga exempel på den sortens präster.
Till f Ingvar och f Jan kunde teologie studerande resa för att fråga om teologiska knepigheter. f Jan redigerade därtill det upproriska och undervisande Rundbrev om Kyrklig Förnyelse. Detta var belastande. När den sortens präster predikade, hade de något att säga. Det var understundom också belastande. f Jan predikade vid prästmötet i Växjö 1965 och en kyrkoherde sprang upprörd på porten. Tänk den som fick en sådan effekt av sin predikomöda!
Nu förvirrade jag på en gammal mans sätt bort från temat, det som gällde att de kyrkligt förnyade bygger församling. De läser på. När salig Hellström var biskop konstaterade han, att Växjö stift (bortsett från Lunds och Uppsala stift där det fanns teologiska fakulteter) var det doktorstätaste. Han kunde tillagt, att av doktorerna, som var prästvigda för stiftet, var alla dissidenter i ämbetsfrågan – och var de inte, hade de varit! Inget stift hade väl två docenter som komministrar på landet heller.
Jag förvirrar mig ånyo. Det är uppenbart inte så lätt när jag ska ta mig från Tomegapsgatan 8 i Lund till Långasjö. Orsaken till förflyttningen är emellertid uppenbar.
Annika Hjalmarsson skrev ett inlägg i Barometern den 7 mars om sammanslagningar i Emmaboda pastorat. Svenska kyrkan monterar ner sig själv, menade hon. Själva poängen varsnade hon. Genom att slå ihop fyra församlingar till en, behöver man bara hålla en gudstjänst i pastoratet i veckan. Det är rätt uppfattat. Så kan man spara pengar. Så kan man kanske få en välbesökt gudstjänst? Det får den som vill gärna tro i detta på papperet fria land.
Annika undrar vart visionerna tog vägen – och evangeliseringen. Hon kunde också frågat vart kyrkoherden tar vägen, för nu slutar kyrkoherden. Hur länge var hon på plats? Vad som händer, när präster och medarbetare ska utgå från centralorten (Emmaboda!), funderar hon också över. Den som ställer frågan, vet oftast svaret.
Det kan vara läge att lägga samman. Så fick det bli på norra Öland. Men inte för att slippa fira gudstjänst utan för att få en ordning så att gudstjänst- och församlingslivet kan värnas. Enkelt är det inte när landsbygden avfolkas. Delvis skördar vi frukterna av vad präster i det förgångna inte gjort, när de väl skött folkbokföring, sammanträden och byggnadsvård samtidigt som de sett till att inte utmana någon s k församlingsopinion, dvs just det visionslösa program som bonnläpparna i kyrkorådet ville.
Just ”bonnläppar” ska man inte säga. Biskop Wejryd blev echaufferad och sparkade den kontraktsprost som uttryckt sig så eländigt. Alltså säger vi ”agrarlabialer” i stället. Fint ska det vara. I sak är det detsamma.
Församlingssammanläggning kan ske så att antalet gudstjänster inte minskar och så att gudstjänstfirarnas antal inte blir lägre. Det kräver både ett historiskt perspektiv så att vi förstår den Guds nåd som byggt församling i socknen under kanske 800 år, insikt om sekulariseringsprocessens små steg och kompetens att föra fram kyrkliga visioner för framtiden. Kyrkliga! Centralisering är noga besett inte särskilt kyrklig.
Det finns väl ett antal onanibleka teologie studerande, som i tidens längd blir stiftsadjunkter och sitter på kansli. De begriper kanske inte så mycket som de själva tror. Men gudstjänstfirare av mer rödblommigt slag förstår mer, tror jag. Dessvärre hämmas deras reflektioner av agrarlabialerna. Men varför låta det vara så?
Det är inte ödesbestämt att vi i brist på alla visioner och insikter måste montera ner det kyrkliga. Ska vi slåss för en riktig Kyrka, Herrens, så slåss vi också för kyrkfolkets, för Guds hus är vi, som ni vet.
Den som vill, kan fortfarande beställa pins från athanasius.se och markera sig som en som inte sitter tyst och stilla i båten. Man kan swisha till Kyrklig Samling också. 123 181 84 75
Jag tror ni kan läsa här: